Same procedure as every year…
Skönt att det är över. Årets överhalning på Highbury har nu passerat och man kan inte säga annat än att det bättre laget vann.
Jag tänker inte säga så mycket om själva matchen i den här matchrapporten eftersom att Andreas Lindström på Arsenals redaktion på ett eminent sätt redan sammanfattat matchen. Jag tänker uppehålla mig mer vid hur vårt kära Tottenham presterade. Eller snarare hur de inte presterade någonting.
Denna gråa måndagsmorgon undrar man hur många av Spursspelarna som vaknar upp och känner stolthet att bära klubbmärket. Frågan har väckts på Spurs-forumet och jag kan bara helhjärtat hålla med. Det är en sak att förlora mot ett bättre spelande lag. Men det är i mina ögon fullkomligt oacceptabelt att vika ned sig som många i Spurs gjorde under lördagens 3- 0 förlust mot våra ärkerivaler. Det räcker inte att ställa ut skorna och tro att man ska komma undan. Det gäller att kämpa, kämpa, kämpa. Att visa mod, hjärta och vilja. Något som till åtta elftedelar lyste med sin frånvaro under matchen.
Knappt hade man hunnit sätta sig ned innan Arsenal satte första målet, trodde man. Det var dock offside, men det var ändå symptomatiskt för matchen. Arsenal var snabbare, visade större vilja och löpvillighet. Detta visades med all önskvärd tydlighet vid 1-0 målet. Henry snappar upp bollen långt in på egen planhalva, sätter fart uppåt i planen, förföljd av Spurs snabbaste spelare Etherington som tar in på Henry. Plötsligt slutar Etherington springa och Henry lurar bort Spurs försvar och sätter bollen otagbart vid stolpen. Tragiskt nog ett mycket snyggt mål som lär vevas igen och igen på highlightsshowerna.
När sedan Davies åker ut efter att ha dragit på sig sitt andra gula kort var matchen körd. Om korten tänker jag inte säga så mycket utom att hänvisa till att domare Riley redan erkänt att det första kortet inte var något kort utan en filmning av Cole.
Nu blev resterande matchtid bara en lång plågsam väntan på slutsignalen. Spurs visade inte upp något ordnat spel. Inga linjer, inga intentioner och ingen vilja.
På innermittfältet blev Freund och Redknapp helt överkörda. Freund skriker och gormar men nu måste till och med jag erkänna att han inte håller. Jag beundrar honom för hans inställning men vi måste hitta en snabbare och mer passningssäker innermitt om det ska bli något av våra ambitioner av att spela i Europa. Redknapp tycker jag var väldigt färglös och det var hans drällande med bollen som gav Arsenal 2-0.
Davies och Etherington var inte heller bra, dock glimtar de till ibland och det ger mig hopp om att de kan vara de som vi kan bygga vidare på.
Sheringham ser ut som han bär på tunga matkassar på planen. Han har aldrig varit snabb, men nu ser han inte ens ut att försöka. Keane får inga bollar och hamnar helt fel, men trots allt är han en av de vi ska bygga laget inför framtiden på.
Backlinjen var den del av laget som jag tycker ser bäst ut. Paradoxalt nog kan tyckas efter en torsk med 3-0. Men man ska komma ihåg att backarna inte får någon hjälp av resten av laget. Mittlåset Richards – King skötte sig med den äran även om Kings matchoträning lös igenom vid ett par tillfällen. Bunjevcevic gör ett gott hantverk även om jag inte tycker att vänsterbacken är rätt ställe för honom. Carr kommer bort lite men gör ändå ett bra jobb. Till 3/4 har vi en mycket bra backlinje, dessutom har vi Gardner som reserv i mitten.
Vad tar vi med oss från denna match? Jo, att det krävs uppsnäppning vad gäller inställning från samtliga spelare. Man måste vilja vinna. Att bli slagen av ett bättre lag är en sak, men att lägga sig ned och dö är något som ingen Spurssupporter ska behöva se. Spelar man för Tottenham så ska man fan ta mig kämpa till sista blodsdroppen!
