Hur allt började. En betraktelse i två delar!
En av de "äldre" ;o) på forumet vill här dela med sig av sina erfarenheter och betraktelser under en första del av två, där "Micke" ber läsarna att läsa mellan raderna lite grann. Ett stycket fotbollshistoria i snabba blänkare - håll till godo!
En liten story om hur det är att vara Spurs supporter och hur det började.
Allt började egentligen med tipsextra. Jag kunde knappt läsa men jag tyckte att Tottenham lät så kul när man sa det. Jag började så smått att läsa om laget och fann att dom hade vunnit ligan och cupen samma år jag föddes. Kan absolut inte vara en tillfällighet. Laget med det coola klubbmärket var mitt och bara mitt. Då i slutet av 60-talet hade familjen just flyttat till Åtvidaberg, som hade tagit steget upp i allsvenskan. Det lilla samhället med knappt 9000 invånare skulle leka med dom stora elefanterna. Man gjorde det så bra att man vann brons andra året, stora silvret 70-71 och allsvenskan 72-73+ cup guld och en massa oförglömliga europacupmatcher på sitt samvete. Bl.a slog man ut titelförsvarande Chelsea i cupvinnarcupen 71. Tvingade Bayern Munchen till straffar som då var ett av världens bästa lag med G.Muller F. Beckenbauer bl.a.
Man blev som ni förstår en riktig fotbollsfan som inte gjorde annat än att titta på fotboll och spela själv. Det fanns en väldigt känd person som gjorde ett berömt uttalande 1968. Hans namn var Lennart Hyland som sa: va fan har det jävla bonngänget i allsvenskan att göra? Ett uttalande han fick äta upp ganska ordentligt. På den tiden fick man läsa om alla kändisars engelska favoritlag. L.Hyland sa Arsenal för att det lät så kungligt och rojalistiskt. Då svor jag att jag alltid skulle hata det laget. Visste inte alls att dom var grannar, men det tog inte lång stund innan jag visste. Att sedan laget spelade tråkigt och kallades boring arsenal gjorde ju inte saken sämre.
Men nu till varför Tottenham blev så ingjutet i mitt hjärta. Det var ganska svårt att hålla koll på vad som hände under början av 70-talet. Informationen i tidningar var ganska knapphändig och text-tv fanns inte. Men man hankade sig fram med hjälp av kompisar och föräldrar. Mitten av 70-talet spelade Spurs riktigt dåligt. Dagen då det stod klart att dom åkte ur ligan var väl inte direkt ett av mina finaste minnen. Men året efter var vi tillbaka. Med fina nyförvärv från Argentina skulle scumen från N5 fan få åka. Jorå 0-5 första matchen hemma, andra roliga resultat; Liverpool-Spurs 7-0, Spurs-Aston Villa 1-4. Men bättre tider skulle komma. Med rummet totalt fullklottrat med Spurs souvenirer drog jag och min polare till London våren -81. Spurs skulle spela Fa-cup final mot Man City. Dagen före drog vi till White Hart Lane och insöp atmosfären. Karneval stämning är bara förnamnet. Man blev mer och mer en total fanatiker. Vi misslyckades med att få biljetter utanför Wembley, så vi drog till Tottenham och såg matchen på en liten svartvit tv med en kille som sålde hummer och annat gott i en lite husvagn. Vad jag kommer ihåg mest är när Spurs kvitterade. Jag skrek som en galning och sprang ut i vägen, då kommer en dubbeldäckare och föraren släpper ratten och skriker som en tok. Snacka om passion! Året efter skulle jag se mitt Spurs live för första gången. Maj 82 match mellan Spurs och Liverpool jag satt och skakade när laget sprang in på plan. Tårarna var inte långt borta - satt och bet mej i underläppen i ca:20 minuter när Spurs gör 1-0 av S.Perryman! När väl jublet har lagt sig kommer 2-0 av S.Archibald och tårarna flödade. Matchen slutade 2-2 men det var av mindre intresse(Spurs-Swansea 2-1 och Spurs-Leeds 2-1) 3 matcher på en vecka.
Del 2 kommer om ett tag. Då tar jag 1983-2002!
