Tuppjuck och Gazzakopior del 1
Ligan tar nu ett litet uppehåll och då passar Andreas Lindström på att skala en apelsin och minnas första delen av säsongen.
Förutsättningarna inför säsongen var ganska klara. Robert Pires och Giovanni van Bronckhorst borta hela hösten, ingen Tony Adams för första gången sedan mitten av 80-talet. Lägg till en nyopererad Ljungberg och åtminstone jag var osäker på hur hösten skulle klaras av.
Arsenal inledde säsongen med match mot Liverpool i Community Shield. Matchen vanns med 1-0 efter mål av nyförvärvet Gilberto Silva. Arsenal hade tagit det lugnt under sommaren och förutom nämnde Silva hade den franske mittbacken Pascal Cygan också inhandlats. Gilberto Silva fick alltså en flygande start på sin Arsenalkarriär med att bli matchhjälte direkt. Matchen kommer man dock främst ihåg för Steven Gerrards fula spel. En föraning om vad som komma skulle kanske?
Säsongen och titelförsvarandet inleddes på allvar hemma mot Birmingham den 18:e augusti. Arsenal fortsatte där de avslutade förra säsongen och segern skrevs till 2-0. Nykomlingen Birmingham tackade för fotbollslektionen och det kom fler lag att få göra under hösten. West Ham borta blev dock en svårare nöt att knäcka. West Ham tog ledningen med 2-0 innan Arsenal vaknade och lyckades trycka in två mål och rädda en poäng. En enkel seger hemma mot ytterligare en nykomling, WBA, gjorde att vi fått en bra start på säsongen men fortfarande inte visat riktigt var vi stod.
Matchen borta mot Chelsea såg på förhand ut att bli säsongens första riktigt svåra match. Chelsea tog ledningen med 1-0 efter att Seaman släppt in ett frisparksinlägg direkt i mål. Diskussionen om Seamans vara eller icke-vara tog ny fart. Jag försvarade dock honom i just den situationen. Arsenal fick Vieira utvisad men lyckades genom Kolo Toure knipa en pinne. Kolo Toure ja, ännu ett bevis på Arsene Wengers nästan kusliga förmåga att hitta duktiga spelare för en spottstyver.
Den efterföljande segern mot Manchester City blev inledningen på en rad fantastiska insatser från Arsenal. Ligasegrarna mot Charlton, Bolton, Leeds och Sunderland togs övertygande och Arsenal hyllades av en enig expertkår som Europas bästa lag. Särskilt matchen mot Leeds imponerade på mig och jag undrade i min matchrapport vad som skulle stoppa oss egentligen. Jag var lite tidigt ute i mina övertygelser om att Arsenal bara skulle ånga på. Dessutom får man säga att Leeds inte varit så bra som jag trodde de skulle vara. Det devalverar kanske den vinsten något. Matchen mot Leeds innebar också att Arsenal är det lag i hela det engelska seriesystemet som gjort mål flest matcher i rad.
Under den här vinstperioden satte också spelet i Champions League igång. Arsenal hade hamnat i en grupp med Dortmund, PSV och Auxerre. Duktiga motståndare helt klart. De tre första matcherna innebar dock 9 poäng för Arsenal. Två av segrarna togs på bortaplan och det började nu spekuleras i om Arsenal rent av kunde gå obesegrade genom hela säsongen och vinna allt vi ställde upp i.
Inför matchen mot Everton den 19:e oktober såg vi helt osårbara ut. Aftonbladet hade en lång krönika om hur oslagbara Arsenal var och hur Wenger byggt laget. En viss Wayne Rooney kom att ändra på det. Arsenal kom inte upp i normal standard i matchen men såg ändå ut att få med sig en pinne när Wayne Rooney byttes in. Det hade snackats mycket om honom i media, men jag hade aldrig sett honom spela. Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta när han kom in. Han såg ju ut som Gazza, och då menar jag inte den vältränade versionen…Inte fasen kunde väl den här snorungen vara nästa storstjärna? Med ett mäktigt skott ribba in hade han avgjort matchen några minuter senare och i alla fall jag kommer hålla tyst om Rooney i framtiden. Vissa ville ha målet till en tavla av Seaman men det anser jag vara absurt. Var det en tavla av Rinat Dassajev i EM 1988 när van Basten satte sin volley?
Det som följde efter Everton-matchen var inte jag beredd på. Arsenal förlorade matcher på löpande band. Förluster mot Auxerre, Blackburn och Dortmund följde och helt plötsligt hade allt det positiva vänts i negativa tankar. Förlusten mot Blackburn var dock ett bevis på att vi fortfarande kunde spela bra fotboll. Total press mot Blackburns mål men ändå förlust. Matchen mot Fulham vann vi sedan på ett självmål och en tillfällig negativ trend var bruten. Vi passade på att åka ur Ligacupen också, men ärligt talat. Vem i Arsenal bryr sig? Jag kan förstå att lag som Tottenham satsar på den eftersom det är deras chans att få spela i europacuperna. Dessutom viskas det om att UEFA-cupplatsen till ligacupvinnaren ska tas bort och då kommer den cupen att dö.
Stabil seger mot Newcastle och mållöst mot PSV i mitten av november och vi verkade ha skakat av oss den dåliga perioden helt. PSV-matchen innebar debut för Rami Shaaban och hans vidare öden kom att bli en följetong i svenska kvällstidningar under rubriken ”Sagan Shaaban”. Vi fick läsa allt om hur han spelade kort med Paddy och Sol och hur bra allt var i Arsenal. Alla sagor har dock ett slut och kanske tog Ramis slut på julafton då han bröt två både vadben och skenben i en kollision.
Läs forsättningen i del 2.
