Keane, Keane, Keane!!!
Robbie Keane visade ämtligen sin klass och satte dit sina lägen. Irländarens första hattrick för Spurs visade vägen till seger.
(Notera att matchrapporten innehåller fel eftersom Evertons trupp har förändrats den senaste tiden och uppdateringar inte hunnit göras.)
Undertecknad trodde i införrapporten på en tillknäppt match utan mycket chanser. Snacka om att vara ute och cykla. I ett sprakande målfyrverkeri stod Tottenham som segrare och ryckte därmed åt sig en 8:e plats i tabellen. Vi är nu endast en poäng från femteplatsen i den hyperjämna tabellen.
Annars började dagen rätt uselt för Spurs när Everton i matchens första egentliga farlighet lyckades göra 0-1 genom debutanten McBride. McBride höll undan för Doc och lade in bollen bakom Keller.
Det tog inte lång stund innan killarn hade tagit sig samman och kvitterat genom lagkaptenen för dagen, Gus Poyet. Mannen är grym på huvudet, han poppar upp i straffområdet titt som tätt och sätter dit dem. Synd att han inte är tio år yngre.
Resten av den första halvleken böljade spelet fram och tillbaka utan att endera sidan lyckades få till något ordnat spel. Båda lagen hade flera fina chanser men försvaren lyckades med möda se till att halvtidsresultatet var 1-1.
I halvtid gav Hoddle spelarna en gammaldags avhyvling. Det tycktes ge resultat eftersom den andra halvleken visade mycket bättre anfallsspel från Spurs sida. Anfallsspelet fungerade lysande, olyckligtvis så var försvarsspelet tämligen darrigt.
Efter fyra minuter slog Anderton en genomskärare till Keane som enkelt rundade den gamle Spursstoppern Espen Baardsen och satte 2-1. Glädjen stod högt i tak när Keane äntligen fick utdelning på ett friläge. Under vintern har Robbie bränt drösar av lägen som vi har rätt att kräva bättre insatser på. Men nu lossnadet det alltså, och som det gjorde det.
Davies var nära att dryga ut ledningen men istället kunde Steve Watson slå in en retur efter en misslyckad rensning av Iversen på en hörna. Lite till mans kände vi nog att det var själva fan att Spurs aldrig kan hålla en ledning.
Som tur var hade Robbie Keane mer att ge, efter ytterligare en superb pass från Anderton satte Keane bollen från 20 meter. Glädjen kände inga gränser för detta kunde de väl inte tappa?
När sedan Iversen var nära att sätta fyran kändes det som om det skulle fixa sig. Vi skulle ta tre viktiga poäng. Eftersom Spurs är Spurs så var det naturligtvis så att Everton fick kvittera. En snedstuds ställde Radzinski i läge och han gjorde inget misstag. 3-3.
Men dagen skulle bli vår ändå. Efter att den annars mycket stabile backen Alan Stubbs missbedömt en nick från Doherty kunde Robbie Keane snappa upp bollen och sätta högsta fart mot målet och just innan han blev upphunnen lade han bollen i Baardsens nät. Briljant. Kliniskt. Underbart.
Efter det följde dryga tio minuters plåga där Everton låg på för en kvittering. Dock kunde Spurs hålla undan och såg aldrig riktigt hotade ut. Slutsignalen ljöd och alla i vitt kunde jubla!
Av denna match har vi lärt oss ett antal saker. Först och främst att när Robbie Keane sätter sina chanser är han en av de bästa anfallarna i ligan. Vi har också lärt oss att Dean Richards är vår viktigaste försvarsspelare, han måste komma tillbaka. Chris Perry gör ett stort jobb, han är hatad av många men jag vill hävda att han i år har varit en av våra tre bästa backar. Doherty är kass som back. Upp med honom på topp. Bunjevcevic gör en bra match på innermittfältet, låt honom fortsätta där. Och slutligen har vi lärt oss att spelarna visst har moral och kämpahjärta. Hoddle måste bara påminna dem om det ibland.