Aldrig har en skitmatch varit mer underbar

Town blev stundtals utspelat av ett diciplinerat Plymouth men tack vare en heroisk insats av reservkeepern och första straffen för säsongen tog Town sin andra raka 1-0-seger.

Så många gånger den här säsongen har Huddersfield Twn spelat skaplig fotboll men gått lottlösa från plan efter ett antal uddamålsförluster (9 närmare bestämt). På tisdagskvällen var rollerna ombytta. Plymouth stod för grannlåten medans Town försvarade aldeles för djupt och framförallt andra halvlek var ett ända långt lidande i väntan på Pilgimarnas dolkstöt. Man ack så fel man hade...

Huddersfields manager Mick Wadsworth tvingades till en förändring från segermatchen mot Cardiff. Jättekeepern Scott Bevans avstängning trädde i kväll i kraft och för första gången fick den korte reservmålvakten, den 20-årige Phil Senior, chansen från start (debuterade mot Crewe när Bevan blev utvisad). I övrigt var det samma lag. Andy Booth hade skakat av sig sin arminfektion och Martin Smiths dåliga rygg höll för spel. Town startade matchen lovande och redan i tredje minuten visade Martin Smith sin klass med att vräka en frispark i trävirket från 20 meter. Det visade sig bli det närmaste Town skulle komma ett ledningsmål i första. Gamla synder kom tillbaka och man skapade bara en massa halvchanser som Larrieu lätt tog hand om. Ändå hade man förhoppningar unför andra halvlek eftersom Plymouth inte skapade ett jota heller.

Ångesten kom krypande en bit in i andra halvlek. Kampviljan från Cardiffmatchen var som bortfluget och Plymouth skapade chans på chans. In på scenen-Phil Senior!! Med ett antal högkvalificerade räddningar höll han en poäng inom räckhåll på egen hand och räddade sina mer väsentligt mer rutinerade (och bättre betalda) kollegor från förnedring gång på gång. Den värsta räddningen kom när veteranen Mickey Evans från 5 meter fick på en riktig kanonnick men unge Seniors reflexer svek honom inte och redde ut även den attacken från det ett allt hetare Argyle. Så, i den värsta pressen från Plymouth, en kontring, ett inlägg, en hands -och det ofattbara kunde bli möjlighet.

Har man lidit i 29 matcher och sett sitt lag misslyckas så kapitalt som Town gjort i år virvlar känslorna runt i kroppen i ett sådant ögonblick. Man hör publiken reagera och en upphetsad radiopratare skrika straff och jag kan inte fatta, är det sant, har lyckan vänt, ska vi helt orättvist få med oss tre ovärdeliga pinnar? Vem ska lägga straffen? Inte Thorrington väl, känns aldig bra med avbytare som slår straffar av någon anledning. Boothy? Nej, bra på huvudet men inte så mycket mer. Martin Smith säger kommentatorn. Självklart, tänker jag, finns ju ingen annan med den klassen i dagens Huddersfield. Men ändå, med tanke på vår säsong missar han garanterat...

Mål! Det fantastiska sug som känns när en engelsk fotbollspublik släpper ut sina känslor i ett unisont Yeah efter ett mål tränger fram ända till en dator i Spånga och helt plötsligt är vi en poäng från strecket och har kontakt. Obeskrivligt. Skönt. Underbart. Härligt.

Säger så här. Vi ska ända in i kaklet i år.

John Axelsson2003-02-05 23:30:00

Fler artiklar om Huddersfield