Jag vill se Tottenham spela Tottenham-fotboll igen!
Vår eminente gästkrönikör Dennis Karlsson har synpunkter på klubbens målsättningar och spelsätt.
Den engelska fotbollssäsongen är i det närmaste slut. Ännu en säsong med helvetiskt lidande är över för oss Spursfans. Äntligen kan man börja se slutet av en mödosam och obarmhärtligt lång tunnel. Det är förvisso en säsong som för sansade Spursanhängare tog slut långt innan den 11 maj. Men nu kan vi i alla fall se framåt. Nu kan vi börja hoppas igen. Nu kan vi börja drömma om nyförvärv som inte kommer att bli anonyma medelmåttor i ett allt för medelmåttigt Premier League-lag.
Det stora samtalsämnet på diverse Spursforum i år har varit europa och våra trånande blickar mot främst en plats i UEFA-cupen. Champions League får väl, som det känns just nu, anstå ytterligare några år.
Men jag har en längtan som är mycket större än diverse sketna europacuper. En frågeställning och oro som inför varje säsong nästan gnager mer än hur många placeringar över den traditionella tiondeplaceringen som man kan hoppas på.
Jag vill se Tottenham spela Tottenham-fotboll igen!
Många av oss som varit med ett tag minns kanske fortfarande känslan. Känslan av att Tottenham Hotspur var en fröjd för ögat. Spurs var ett, för att inte säga det lag som fick oss att hålla smilbands-muskulaturen i trim. Andra lag kunde vinna ligan, men det var Spurs som gjorde fotbollen till den underhållning som fotboll ska vara.
Martin Peters, Steve Perryman, Martin Chivers, fotbollsspelaren Glenn Hoddle, Osvaldo Ardiles, Paul Gascoigne, den lille bolltrollaren Tony Galvin och den i dubbel bemärkelse stora bolltrollaren Chris Waddle. Gary Lineker, Jurgen Klinsmann eller varför inte nämna en relativt färsk spelare somDavid Ginola? Listan kan göras hur lång som helst, och de hade alla en sak gemensamt; de var spelare som höjde sig över mängden och de förde Spurstraditionen vidare. Spursfotboll var måhända inte ett antaget namn, men alla visste vad Spursfotboll stod för.
Därför vill jag inte höra urvattnade och patetiskt slitna klyschor om att det är poängen som räknas. Det är ett snusförnuft-uttalande som är lika förkastligt som det oräkneliga antal Premier League-säsonger där vårt älskade Spurs inte förmått att visa oss sitt rätta ansikte.
Jag är säkert inte ensam om att jobba på tok för mycket. Jag har bra jobb och jag trivs med dem. Men när det väl är dags för fritidssysselsättningar så vill jag kunna känna glädje. Jag vill entusiasmeras. Jag vill få kraft och styrka på annat sätt än att sova. Jag vill bli underhållen. Det gäller i allra högsta grad fotbollen.
Fotbollen är inte ett jobb. Fotbollen är inte ett måste. Fotboll är inte att behöva gå upp alldeles för tidigt på morgonen. Jag står inte på Tottenham Hotspurs lönelista, och jag har därför inte ett slitsamt jobb som måste utföras i föreningens namn. Det kunde inte vara mer elementärt. För precis som när man går på konserter, när man går på bio, när man är ute i naturen och när man går på krogen så vill man bli road.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; Det är få lag förunnade att vinna ligor och cuper. Det är få lag i England förunnade att ta sig vidare ut i europa. Därför är steg ett mot framgångens sötma faktiskt inte att ta sig ut i europa nästa säsong. Vi Spursfans är inte bortskämda, och vi är vana med att vara fans i motvind. Vi kanske ska ställa om förväntningarna? Låt oss vara med att göra det lättare för ENIC och kompani. Vad är det minsta vi kan begära? Enligt mitt förmenande är det inte att vara ett topplag nästa år. Det minsta vi kan begära är att få se Spurs-fotboll igen.
Glenn Hoddle kan Spursfotboll bättre än de flesta. Och ges han rätt förutsättningar (läs tillräckligt stor plånbok) så kan han vara rätt man att lotsa oss vidare. Om inte så är det lika bra att skaffa en manager med bättre förmåga att piska livet ur spelarna. Men då blir det också på bekostnad av vårt goda, men numera illa tilltufsade rykte.
