Matchrapport: Reading-Wolves 0-1 (playoff-semi match 2)

Wolves är i playoff-final!! Reading besegrades även i den andra matchen. Vi är nu en enda match från Premier League!

Jag kunde skåda många nervösa ansikten på puben O'Learys på Södermalm igår. Jag nickade mot mina vargkamrater allteftersom de dök in på puben och fick sammanbitna hälsningar tillbaka. Vi var nog ett 50-tal personer som valde att följa Reading-Wolves istället för Juventus, som visst spelade mot något spanskt lag på våningen ovanför.

Manager Dave Jones gjorde det väntade bytet i laguppställningen. Shaun Newton fick spela på högermittfält istället för George Ndah som inte ens var på bänken. Mittbacken Paul Butler gav klartecken för spel och det innebar att Wolves kunde komma med bästa möjliga lag.

Det enda som gällde i denna match var resultatet. Wolves har inte spelat i högsta serien på 19 år och även om vi varit nära uppflyttning många gånger så har vi aldrig kvalificerat oss för en playoff-final förut.

Wolves hade alltså 2-1 med sig från den första kvalmatchen i lördags. Därför förstod alla att Reading skulle starta matchen med högsta växel inlagd, och det gjorde de också. Wolves försökte bjuda upp till spel, men eftersom de blå-vita var så aggressiva kunde vi inte hålla i bollen en längre tid. Det var inte Wolves som backade hem, det var Reading som tryckte oss tillbaka.

Redan i det första anfallet blev det lite kaos då vår målvakt Matt Murray lämnade retur på ett skott rakt framifrån, men Joleon Lescott slog bort bollen. Alla i Wolves jobbade hårt, men Reading sprang något helt otroligt den första kvarten och Wolves tvingades att ställa upp med en mur vid eget straffområde.

Efter den första anstormningen lyckades Wolves flytta upp spelet, även om man inte direkt skapade några målchanser. Vi kunde nu äntligen få tid att spela tre-fyra passningar i rad till rätt adress och spelet flyttades upp från vårt straffområde till mittplan.

Colin Cameron och Paul Ince kämpade intensivt på mittfältet och mittbackarna Paul Butler och Joleon Lescott såg stabila ut, och vann alla luftdueller mot Readings tilltänkte "räddare" Jamie Cureton. De bollar som var ännu högre och som seglade in i straffområdet plockade Murray lätt ner. De enda gångerna man var lite orolig var när Murray fick bakåtpassningar eftersom han inte är världens tekniker med fötterna, och hans sparkar hamnade lite överallt.

I slutet av halvleken började Wolves medvetet backa hem för första gången och det höll på straffa sig då bollen nickades förbi Murray, men som tur var kunde Lee Naylor rensa undan på mållinjen.

Wolves hade en enda stor chans under första halvlek. Newton hittade Cameron som kom springande in i straffområdet, men mittbacken Williams hann fram och täckte skottet.

Vi gick därför in till halvtidsvilan med 0-0 i protokollet och man var fortfarande lika nervös. Reading hade visat en väldig vilja och hade dominerat spelet de första 45 minuterna även om de inte såg alltför vassa ut framåt. De saknade sin anfallsstjärna Nicky Forster, vilket vi var högst tacksamma för.

I andra halvlek blev det ännu värre. Nu backade Wolves hem frivilligt och brydde sig inte om att springa framåt när man fick tag på bollen. Nathan Blake blev väldigt ensam och orörlig i anfallet och det var inte många sekunder bollen befann sig på Readings planhalva.

De guldsvartas uppdrag blev nu enbart att försvara vårt mål, och det gjorde de på ett utmärkt sätt. Höjdbollarna in i straffområdet blev ett lätt byte för våra mittbackar Lescott och Butler som båda storspelade och var fysiskt starka. Reading hade heller ingen riktig skärpa i avsluten, det var många felriktade skott som försvann upp på läktaren. Med kallare avslutare i Reading så skulle Wolves förmodligen inte kunnat hålla undan.

Klockan tickade hela tiden i vår favör och Readings attacker blev alltmer trötta och uppgivna. Manager Jones gjorde ett antal byten, det första var att ersätta anfallaren Kenny Miller med mittfältaren Alex Rae. Lite konstigt eftersom Miller, tillsammans med Newton, var de enda två som fortfarande hade fart i benen. Blake, däremot, var rena passageraren där han traskade omkring i anfallet.

Rae tillförde nya krafter på mittfältet och vi började snappa upp mer lösa bollar. Fortfarande hade vi stora problem att ta oss nära Readings mål. Blake fick en smäll och låg på marken när Wolves för en gångs skull attackerade. Det verkade omöjligt att ta sig fram, men efter ett fint kortpassningsspel var plötsligt Alex RAE inne i straffområdet. Ett lågt skott i bortre hörnan följde och till vår enorma glädje slank bollen in nere vid stolpen. 1-0 TILL WOLVES !!!

Helt plötsligt förstod alla, publiken på Madejski Stadium och vi framför TV-apparaterna, att Wolves kommer att spela final på the Millenium Stadium den 26 maj. Det var nästan tio minuter kvar men matchen var avgjord. Wolves gjorde ytterligare ett "mål" genom Newton, men linjemannen vinkade bort det för offside. Matchen slutade 1-0 till Wolves, vilket innebar sammanlagt 3-1. Det var karnevalstämning på O'Learys med ballonger, serpentiner, öl och skrikande glada vargar som hoppade, studsade och kröp. VI SKA TILL FUCKING CARDIFF!!!

Efter lite eftersnack med segerrusiga vargar var det hemfärd och jag bokade genast en flygbiljett till Cardiff. En del av oss hade redan fixat sina flygbiljetter, men jag var inte lika säker. Men nu är det sant: WOLVES SKA SPELA PLAY-OFF FINAL MÅNDAGEN DEN 26 MAJ, KLOCKAN 16.00 SVENSK TID. Må den store Varg-guden vara med oss så att vi alla kan vråla med i (mel. Go West) "Bye Bye To The Nationwide".

SPELARBETYG
Spelarna bedömda av SwedeWolves:
(Betyg 1-10, där 6 är "godkänd")

Murray, 6
Irwin, 8
Butler, 8
Lescott, 8
Naylor, 8
Newton, 7
Cameron, 7
Ince, 7
Kennedy, 5
Blake, 5
Miller, 6
Rae, 8

Sturridge och Cooper spelade för kort tid för att betygsättas.

Truls Månsson2003-05-15 10:00:00

Fler artiklar om Wolves