Tankar inför Wolves playoff-final
Den sista matchen väntar. Hjärnan lyssnar på både Hjärtat och Ryggmärgen.
Så är man här igen. I en bekant situation där Wolves är så där förfääärande nära Premier League att man nästan, nästan börjar tro att vi tar oss upp till det förlovade landet. Premier League, en liga där fotbollsplanerna är saftigt gröna och där bollen sägs vara gjord av guld. Vi vill dit!
Fast den här gången blir det inga hyllande krönikor eller kaxiga uttalanden på andras forum. Vi fick en rejäl smäll i ansiktet förra säsongen. Ja, jag vet att vi måste glömma - men för att älta det en allra sista gång: tabellen såg ut så här förra säsongen, med nio Wolvesmatcher kvar...
*** Div 1 tabell - 2 mars 2002 ***
------------------------------------------------------
1 Wolverhampton 37 23 7 7 66-31 76p
2 Manchester City 34 21 5 8 78-42 68p
------------------------------------------------------
3 West Bromwich 36 19 6 11 43-25 63p
...och vi lyckades sumpa det. Därför sitter man mest tyst nu. Man vågar liksom inte tro något. Man vågar inte ens diskutera möjligheterna. Man håller sina funderingar för sig själv. Gick det inte förra säsongen med de förutsättningar vi hade då, varför skulle det gå nu? Man vill inte gå omkring och se ut som en fiollåda i ansiktet en gång till. The Laugh of the Country. Hela England skrattar.
Som Wolvessupporter har man blivit van vid att det är den ultimata förnedringen som väntar. Det var lokalkonkurrenten WBA som tog vår plats förra säsongen. Ärkerivalerna som fick en lidnersk knäpp och vann 9 av sina 10 sista ligamatcher. Hur sjukt var det? Fy fan vad det sved. Nu är vi alltså i playoff-final. Att förlora en sådan ödesmatch skulle göra jävligt ont det med, men som sagt, man är van. Många anser att det vilar en förbannelse över Wolves. Så illa är det säkert inte, men nog verkar det som om att man fått ta emot mer smällar än de flesta andra lags supporters.
Men man lär sig aldrig, man hoppas vidare med en dåres envishet och visst kommer jag att vara på plats i Cardiff för att se matchen. Vi flyger från Skavsta till Stanstead och därefter sägs det vänta en natt-taxi som avgår kl 23.30 och som runt kl 04.00 förhoppningsvis är framme i Cardiff.
Jag har egentligen inte råd att åka, men va fan, Wolves är en enda fucking match från Premier League. Dom behöver mig. Vargarna vill ha min hand att hålla i och om jag kan bidra till att vråla fram de älskade guldsvarta till Premier League så ska jag göra det, om jag så får leva på den där enorma ekonomipåsen med snabbmakaroner resten av året.
Jag lär inte bli ensam svensk heller på the Millenium Stadium i Cardiff, runt 20 svenskar lär vara på plats och 14 av dem kommer att sitta med mig. En upplevelse blir det, hur det än slutar. Ett minne för livet.
Jag är inte nervös. Jag har en upprymd glad känsla i hjärtat/magen som visserligen det sunda förnuftet (hjärnan) och de onda aningarna (ryggmärgen) gör sitt bästa för tona ner. Hjärnan kommer ihåg förra säsongen. Hjärtat gör det inte. Hjärtat tror att Wolves ska vinna och att vi ska alla dansa en lång conga längs Cardiffs gator hela natten. Ryggmärgen väntar sig den ultimata förnedringen. Vi leder med 2-0, men tappar det och åker dit på straffar.
Men vad tror Hjärnan då? Hjärnan kollar logiskt på situationen och bedömer all tillgänglig fakta. Sheffield United kom trea i tabellen, Wolves femma. Inbördes möten denna säsong är, ur Wolves synvinkel, oavgjort borta (med mersmak) och förlust hemma. Fördel Sheffield U således, men å andra sidan har Wolves bäst form av de båda lagen. Wolves har inte förlorat på 10 matcher. Wolves har heller inga skadeproblem.
Wolves har flyt just nu, är "in the zone". Hjärnan försöker slutligen summera all input och komma med en gissning medan Hjärtat (vinst!!) och Ryggmärgen (förlust!!) lobbar för sina saker. Hjärnan säger till sist efter mycket analyserande att det blir en jämn och nervös match som kan sluta hur som helst. Man skulle lika gärna kunna singla slant. Men Hjärnan beslutar sig för att det blir förlust. Jag skulle vilja skriva vinst, jag skulle så jävla gärna vilja skriva vinst, men ärligt talat tror jag inte det.
Wolves har gjort en hyfsad säsong, men inte mer. Vi är inte lika bra som förra säsongen (då vi alltså INTE gick upp), men det har ändå räckt till en femteplats i tabellen och en väntande playoff-final. Vi har fått se unga spelare slå igenom denna säsong: Matt Murray, Joleon Lescott, Mark Clyde och Kenny Miller. Men vi har också sett att de gamla spelarna blivit mer långsamma jämfört med förra säsongen: Paul Butler, Alex Rae, Denis Irwin. Vi är inte lika bra som
förra säsongen, det vet alla, men nu är vi i en situation då det bara gäller en enda sketen match. Kan det räcka ändå? Jag tvivlar.
Enligt vissa uppgifter i egyptisk mytologi så finns det en varg-gud som heter WEPWAWET. På en del ställen påstås det att han är en sjakal och ingen varg, men i det här läget får han vara varg-gud för mig i brist på annat: om du inte är alltför busy nästa måndag, WEPWAWET, håll ett öga på the Millenium Stadion. Please.
Wolves kommer att ha flest supporters i Cardiff, vi har blivit tilldelade nästan 10% fler biljetter än Sheffield United. Vad gäller supporters i Sverige så är jag nästan rörd. Jag har aldrig varit med om något liknande som det jag upplevt den här säsongen.
Försök fatta detta, ni icke-vargar som läser detta: 39 stycken var med på vår årliga medlemsresa till Wolverhampton i april. När vi går till vår stampub för att se matcherna på Sky Sport så dyker det upp 30-40 personer varje gång. Det är helsjukt, men man blir samtidigt otroligt stolt. Medlemsantalet i den svenska supporterklubben är just nu (och det lär väl stanna på den siffran eftersom det bara återstår en vecka av säsongen) hela 382 medlemmar. Fantastiskt. Kom ihåg att vi snackar om en division 1-klubb som inte varit i högsta serien på 19 år. Man blir rörd och så jävla stolt.
Jag vill passa på att tacka alla som har följt Wolves denna säsong. Alla som jag mött på diverse pubar och resor under säsongen 2002/03, tack ni som var med i Portugal i somras, tack ni som spelade eller hejade fram laget under Supportercupen i Malmö (vilken höjdare!). Tack alla som följde med på resan till Wolverhampton och tack alla som någon gång under denna säsong har vrålat med sina lungors kraft, kommit med ett glatt utrop eller åtminstone lyft på mungiporna när de konstaterat att Wolves vunnit en match denna säsong.
Tack för allt och håll tummarna nästa måndag. Vi som är på plats ska inte vara tysta en enda minut. Vi ska ge allt, för alla er här hemma. Ni har förtjänat det.
Kom ihåg, vad som än händer den 26 maj, fortsätt att bära den klassiska guldsvarta tröjan med stolthet.
Dom andra lagen kan heta vad fan dom vill: Arsenal, Manchester U och Liverpool, och de kan vinna alla möjliga jävla cuper som finns och visas på pokal-lyftarbilder i hur många glassiga Glory Hunter-tidningar som helst.
WE ARE WOLVES, det är vi som är Wolves och det kan ingen ta ifrån oss.
