Resa till WHL, Spurs - Leeds ... del 2
Vi får dela upp den lite då den var lite för stor...
Värdfolket var precis hur trevliga som helst och puben är perfekt lagom sliten för att helt ut andas vår historia. Bara låtarna som man kunde välja mellan, eller fotografierna, vimplarna och, ja det går inte med ord förklara den glädje som fanns inne på puben. Att matchen mellan skatorna och United hade börjat, det märkte knappt någon på puben. Alla var som Hober som sprang runt och nyfiket ville prata och presentera sig. Själv pratade jag en hel del med en äldre kvinna, runt 75 år, som berättade om deras problem med att fira Jul utan något rött där hemma. Bästa minnet frågade vi naturligtvis. Det var dubbeln och i andra hand, när hon fick sina två döttrar! Jösses!
Halvtimme kvar och ut på Park Lane för att stångas med poliser och Spursfans. Flaggor, folk, sång, stånd (det som folk handlar vid, men visst, det var inte långt ifrån!), överlag, helt fantastiskt. Paxton Road och Worchester Avenue. Dags att gå in, biljetten glimmade i handen och trapporna kändes som om de aldrig skulle ta slut. Äntligen fick jag stick in huvudet på White Hart Lane, och den ser lika fin ut live som på TV.
Matchen gick fyra minuter in och Leeds gör mål *pang*. Resten vet ni. Lite roligt var dock en man som var mer högljudd än andra och som mycket frågande gastade ut över hela East stand upper tier när Leeds gör sitt första byta och en helt okänd spelare för honom ramlar in på the Lane, -"who the fuck are you?". Nervositeten var högre än aldrig förr. Tur var nog att man hade några i kroppen för det var inte en helt normal puls man hade där inne! När väl matchen var slut så gick vi från pub till pub för att analysera matche, yeah, right! På Cockerell så hade de festat igång riktigt rejält och sångerna var inte bara höga och totalt ostämda, utan grymt roliga. En som fastnade var två grabbar som stod på ett bord med varsin Breezer i handen och sjöng, Ooh the Arsenals, they do run, run run, thy do run run. Och resten av texten kan ni nog tänka er själva! Ett fruktansvärt härj på varenda pub, men det var faktiskt dags att åka hem. Klockan var närmre sju och vi hade börjat dagen med öl och whiskey klockan 11. Upp till WHL station igen och där var det fler slitna och lyckliga supportrar som hade beslutat sig för att fortsätta inne i de centrala delarna av London. När tåget väl ramlar in på Liverpool street station så är det en hel del av Tottenhamsupportrar som lunkar ur alla vagnar, och den som går längst fram har naturligtvis en stor gastuta. Medan han tutar så svara hela "tåget" bakom av blåa och vitklädda supportrar så det fullständigt ekar. -"TOTTENHAM". Folk ser lite förskräck på massan som tillslut börjar sprida ut sig och även gastutan tystnade - för tillfället i alla fall.
Dags att åka hem, Stanstead och en massa folk. Sista punden ska handlas upp och det blir dyra Vouge tidningar och liknande till hon där hemma, allt enligt order per mobil. Jag har då inte sett den tio år gamla killen som kliver omkring med sin mamma utanför kiosken som vi inne på, men den senile rökaren har lyckats uppfatta situationen. Dags att vara hjälte för en dag! Vi går förbi honom på varsin sida och vänder oss om samtidigt och säger högljutt, Up the Spurs och C'mon Tottenham.
Mamman log till och tackade med sitt leende, men vi kommer aldrig att glömma killens breda smile, och ögonen som lyste på de långhåriga dräggen som just gått förbi och gett honom en komplimang, ett par ord som gläder honom resten av livet. Han hade gått där, 10 år gammal, bland pack, pöbel och patrask (läs A"#¤%&L, Chelshit tröjor) och visat vart skåpet ska stå! Han hade oss som hjältar den dagen, och han kommer aldrig att glömma oss, tror jag. Vi kommer i alla fall inte att glömma dig! Up the Spurs!
Det är så underbart att gå segrande ur en match som denna. Bra spel, tre mål och vinst. Jag hade lätt tagit oavgjort i halvlek, bara för att våga sig tillbaka på jobbet. Nu kan man kamma hem vadslagningarna och själv sitta och formulera häckelmail till kamratkretsen.
Resesällskapet kunde naturligtvis ha varit bättre, och smoggen i London har blivit värre. Varmt som fan var det också. Å andra sidan kan jag vara flottig i håret och stå ut med en senildement rökare, som förköper sig två dagar i rad på Spurs store. Jag står till och med ut med värmeböljan och svetten, bara jag får njuta av detta fler gånger, det är oslagbart! Åk, vad ni än gör här i livet, åk!
