West Ham genom åren, del 1
Grannlåt, profiler och berg o dalbaneåkande
Vem bär inte fortfarande på det tunga minnet från förra säsongens degradering? Året dessförinnan hade vårt unga, lovande stjärnlag nått en hedrande 7:e plats. Lite till mans närde vi drömmen, att de skulle vara kapabla att ta sig upp ytterligare en nivå - och på allvar vara med och slåss om ligans Europabiljetter. I stället kom den bedrövliga hösten, den evighetslånga väntan på en hemmaseger, den imponerande - men desperata - slutspurten där mitt starkaste minne är bortamötet mot West Brom. "Calamity" James gör en match som aldrig går att glömma. Vilka sanslösa räddningar han tvingas göra, vårt uteförsvar är som ett öppet sår. Repka och James råkar t o m i handgemäng mitt under match, di Canio blir vansinnig när han blir utbytt - där lades väl en av byggstenarna till Roeders förestående stroke - men vi vinner med 2-1 och jag har gått ner 10 kilo!
I ett historiskt perspektiv kan man säga att de gångna två säsongerna tillsammans utgör en bra illustration av vad som utmärker och genom åren har varit typiskt för East Ends stolthet:
Mycket grannlåt: Må vara att det mesta av vad fjolårssäsongen uppvisade var allt annat än grannlåt. Vi har ändå alltid haft ett lag som i sina bästa stunder spelar en underbar attackfotboll. Som hösten 2001 när vi spöade Newcastle med 3-0 och spelade som en potentiell Champions League-vinnare. Hemmamötet mot Liverpool kring jul samma år var också något alldeles extra, trots att Owen räddade oavgjort åt gästerna i slutminuten. Förra säsongens båda möten med Chelsea är andra goda exempel på ett Hammers från sin allra bästa sida. Höstens 3-2-seger på Stamford Bridge där di Canio gör två mål, bl a ett rasande snyggt volleyskott. Synen när italienaren efter sitt segermål springer bort till Chelseaklacken och sträcker ut armarna i en retfull gest är oförglömlig. Samt returen i seriens sista hemmamatch där man med kniven mot strupen lyckas fixa trepoängaren genom ännu ett spektakulärt di Canio-mål. Händelser man gärna minns i dessa dagar, när vi är ett offer för "Chelskis" ambition att fylla inte bara planen utan också sin bänk med allt som går i ett par fotbollsskor.
Många profiler: Den oefterliknelige James, den unge och sensationellt duktige Johnson, den läckre Cole, den hete di Canio, den flyfotade Defoe är alla profiler som väl matchar 70- och 80-talsidolerna. Som exempelvis den trygge keepern Phil Parkes (jag skriver inte att han och James är lika, bara att de är profiler båda två!). Trotjänarna Frank Lampard (den äldre!) och Billy Bonds, som aldrig behövde använda några dopingpreparat, det räckte att de drog på sig claret&blue-stället så växte de flera decimeter som fotbollsspelare. Bonds var alltid som bäst i kritiska lägen, han var den ultimata pådrivaren och lagkaptenen för ett lag. Mittfältaren Alan Devonshire, med sitt underbara steg och sina precisa passningar. Den elegante playmakern Trevor Brooking som inte var världens snabbaste fotbollsspelare men som ändå alltid hann med det han skulle. Den flygande skotten och målsprutan Frank McAvennie, en av de gyllene från "Boys of ´86".
Berg o dalbaneåkande: Fotboll och lidande är två intimt förknippade företeelser. För oss Hammers-supporters är tillvaron inrättad på det utstuderat grymma sättet att lidandet allt som oftast kommer när vi minst anar det. En topplacering ena året (som med West Ham-mått kan definieras som 7-8:a eller bättre) följs nästan regelmässigt av en säsong där vi tvingas ägna oss åt nagelbitning från september till maj och i bästa fall räddar nytt kontrakt i slutomgångarna! Sju gånger har West Ham slutat 7:a eller bättre i högsta ligan och bara vid ett av dessa tillfällen har man den efterföljande säsongen undgått en placering i de nedre regionerna (skedde efter femteplatsen 98/99, då man 99/00 för ovanlighetens skull slutade så högt som 9:a). Detta berg- och dalbaneåkande tycks vara en del av klubbens själ, oavsett vilka spelare och ledare som representerar oss, kanske är det nåt som helt enkelt sitter i tröjorna och inte går att tvätta bort. Nu måste det förstås ändå tilläggas att det ofta rett upp sig till slut. Förra säsongens degradering var faktiskt bara den femte i klubbens historia sedan debuten i högsta ligan 1923/24.
West Ham var länge laget som aldrig vann några titlar. Denna dåliga tradition bröts 1964 när man med nöd och näppe besegrade Preston i FA-cupfinalen med 3-2, något som följdes upp med ytterligare en Wembley-seger året därpå: 2-0 mot 1860 München i cupvinnarcupfinalen. Jag började hålla på laget i samband med fotbolls-VM 1966. Var knappt nio år och upplevde mitt första VM (att som tio månaders baby kräla omkring på golvet framför familjens första, och nyinköpta TV sommaren 1958 räknas liksom inte). För mig gled engagemanget för värdnationen England snabbt över till Hammers. De tre VM-hjältarna Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters tillhörde alla West Ham och tillsammans med lagets i mitt tycke fräcka namn och otroligt snygga dräkter lade den legendariska trion grunden till, som klichén uttrycker det, en livslång kärlek.
