2003-en nära döden upplevelse
John Axelsson berättar hur 2003 var för en stackars Town-supporter. Det var året då Town-fansen så när såg sin klubb utplånas från fotbollskartan.
När den slitne och kritiserade Town-ordföranden David Taylor tog till orda på den presskonferensen den 26 mars 2003 visste alla redan vad som skulle annonseras. Den trötte och överviktige ordföranden hade redan tidigare under säsongen försökt sparka sin manager, denna gången hade den totalt misslyckade Huddersfield-managern Mick Wadsworth inget val än att acceptera det fjuttiga kompensationspacket som den på ruinens brant stående fotbollsklubben kunde uppbringa. En av de sämsta perioderna reultatmässigt i Huddersfields historia var över. Tyvärr kom åtgärden alldeles försent.
När den stora nedgången som ledde upp till den katastrofala inledningen på 2003 började är inte enkelt att svara på. Kanske var det när den tidigare ordföranden Barry Ruberry tillät Steve Bruce signa medelmåttor med premier-leaguelöner (inte ambitioner tyvärr), kanske när David Taylor sparkade Lou Macari som med knappa resurser tagit Town till play-off året efter klubben åkt ur division ett. Kanke var det så att det började redan när den som skulle ses som Messias 2003 sparkades 1999.
Redan i november 2002 samlades fans utanför The Mac för att protestera mot hur laget spelade och för att få Mick Wadsworth sparkad. David Taylor, ordföranden som vid den här tiden hade börjat betala spelarlöner ur egen ficka eftersom klubben blödde vecka efter vecka, bjöd fansen hårdnackat motstånd och försvarade den alltmer glåmige Wadsworth. Vad fansen inte visste var att ordföradne Taylor inte hade något val. Han hade inte RÅD att sparka Wadsworth.
Året började som en äkta dokusåpa. Rykten spreds hejvilt om klubbens framtid, alltmedan det pågick en febril aktivitet bakom kulisserna för att överhuvudtaget hålla klubben flytande till sommaren. På scenen, den idrottsliga, upplevde Mick Wadsworth en liten uppryckning runt månadsskiftet januari-februari. Town vann fyra av sju matcher och förlorade bara en. Hoppet om att i alla fall inte åka ur tvåan väcktes, tyvärr var det bara en dödsryckning. Laget som tippats i toppen tog bara en poäng i mars och nedflyttning till trean, en närmast skrattretande tanke bara ett år tidigare, började nu te sig ytterst realistisk.
En avgörande händelse för klubben överlevnad skedde den 21 mars. Spelarna, som inte fått ut sin avtalsenliga lön till fullo sedan november, försatte genom domstol klubben i administration. Det var som en lättnad att efter alla rykten, spekulationer och förhandlingar åtminstone se något konkret hända. Det kändes som om man fick allt klart för sig, vi var jävligt illa ute, och man kunde se var problemen låg. Ett av de starkaste rykten som florerat var att det fanns mycket starka intressenter som väntade just på att klubben skulle sättas under tvångsförvaltning. Det skulle innebära ett betydligt billigare övertagande för den nye ägaren.
En månad efter att den slitne Taylor annonserat Wadsworths avgång var också nedflyttningen ett faktum. Ett uppgivet Town vek ner sig mot Port Vale och skickades med buller och bång ner i division tre för bara andra gången i den stolta klubbbens historia. Vid det här laget var det NÄSTAN av underordnad betydelse. Visst, otroligt förnedrande, men det började florera nya rykten om att det fanns flera intresserade konsortium som hört av sig till konkursförvaltarna.
I början av maj stod det klart att den förre medlemmen av Towns styrelse Paul Haigh inkommit med ett bud att rädda klubben. Vad som ännu inte framkommit var vad den Elland-baserade köpmannnen tillika Townfantasten Martin Byrne höll på med. I all hemlighet hade han i samband med en välgörenhetsmatch för Towns överlevnad sammanfört Ken Davy, miljonär och ordförande för rugbylaget Giants med Terry Fischer, ex-ordförande och Townfantast. Terry Fischer och Ken Davy insåg genast vad som var på väg att hända och förstod att det tillsammans kunde ordna en lösning för den misshandlade klubben. Båda drivna och slipade affärsmän, Fischer dessutom Townfanatiker, Davy som insåg att rugbylaget Giants skulle få svårt att vara kvar på The Mac själva om inte Town överlevde, satte sig ner och diskuterade och hade snart ett bud inne hos förvaltarna.
Nu gick allt mycket fort. Davys och Fischers möte skedde första gången i mitten på maj. Den 18 juni stod allt klart. Budet var accepterat och de slipade affärsmännen hade lyckats få fordringsägare som tex Barry Ruberry (£9 miljoner) att acceptera en spottstyver av vad de var skyldiga. Lyckan, men framförallt lättnaden var stor när Townfansen kunde konstatera att klubben skulle leva vidare.
Sportsligt var klubben fortfarande i ruiner. Ingen manager var utsedd och seniortruppen bestod av 9 kontrakterade spelare varav två var långtidsskadade. Men det var världens kanske sämsta bevarade hemlighet i hela Huddersfield när den nya managern avslöjades. Peter Jakcson hade ända sedan han sparkades 1999 setts som en Messias av Townfansen under de mörka åren 2001-03. Jacko, som sparkats av förre ordföranden Ruberry efter att med knappa resurser tagit Town till en 10:e plats i division 1(!), satte genst i gång med spelarförvärv och medans tiden närmade sig kickoff och en ny spännande säsong såg Towns trupp alltmer spännande ut.
Inför premiären mot Cambridge hade Jackson skaffat tio nya spelare på fri transfer. Dessutom hade han lyft upp flera akademiprodukter till alagets trupp. Förväntningarna var enorma efter att Town betvingat bland andra Sunderland under försäsongen och inte förlorat en enda match. Premiären slöt 2-2 efter två mål av Townfansens nya kelgris Jon Stead, som när detta skrivs gjort ytterligare 13 mål, och blev ett litet antiklimax för alla fans. Säsongen har fortgått i samma tecken. Förutom enstaka euforiska ögonblick som segern mot Sunderland och Derby i ligacupen, hemmavinsten mot Hull och det allmänt stabila hemmaspelet har säsongen mynnat ut lite i ett jasså.
Men vi är bara halvvägs och man ska avvakta helgernas intensiva fotbollsprogram innan man drar några slutsatser om hur säsongen kommer arta sig. Town är fortfarande med i racet, strax under playoffplats och man kan inte annat än bida tiden. Med sammanlagt tolv nya spelare utifrån, samt fyra debutanter från ungdomslagen, varav vissa fått en betydande roll i laget (Lloyd, Holdsworth), är jag förväntansfull inför framtiden. Med en medelålder på 22 år i vissa matcher kan man inte annat än önska att Jackson får den tid på sig som han behöver för att bygga ett ungt och starkt Huddersfield Town för framtiden. Dagens fotbollsfans, inte minst de blåvita från Huddersfield, är fruktansvärt otåliga. Själv vill jag se Jackson och assistent Yorath på bänken många säsonger framöver och önskar de båda, Towns trupp och fans samt alla svenskafans-fans ett gott och framgångsrikt 2004.
