Matchrapport: Wolves-Manchester United 1-0
And it's Woooolverhampton. Wolverhampton Wanderers! We're by far the greatest team the world has ever seen!
Wolves brukar varje säsong släppa ett par matcher på video till försäljning i klubbshopen och här kommer en stark kandidat: "Wolverhampton Wanderers 1 Manchester United 0". Att man redan har sett drabbningen på Canal+ spelar mindre roll, den här matchen kan man se om och om igen.
Inför matchen var man lite orolig för våra tre kommande hemmamatcher: Manchester United, Liverpool, Arsenal på rad. Inte många poäng att hämta antagligen. Våra tre kommande bortamatcher är alla sexpoängare: Portsmouth, Leeds och Leicester. Tillräckligt för att skrämma livet ur vem som helst och otroligt viktigt för hur säsongen kommer att sluta. Vi närmar oss ett avgörande skede av säsongen.
Nu var det alltså dags för match mot ligamästarna och ligaledarna. 50 ligapoäng mot 15. Vi hade redan mött dem borta på Old Trafford och då var vi skräckslagna innan matchen började men förlorade bara med uddamålet (0-1). Inför dagens match drömde man om en poäng, men fruktade det värsta.
Manchester United kom utan Ryan Giggs och Gary Neville. Vi saknar som bekant de långtidsskadade Matt Murray, Joleon Lescott, George Ndah - och denna gång kunde inte heller Nathan Blake (skadad) och Henri Camara (afrikanska mästerskapen) vara med. Vår laguppställning var något överraskande formerad som 4-4-2 och det visar att vi numera spelar "offensivt" mot alla lag på hemmaplan. Det finns inget lag som vi måste spela 4-5-1 mot när vi är på Molineux. Skönt att veta.
Kenny Miller (två mål i cupen senast) och Steffen Iversen fick förtroendet i anfallet. Mittfältet bestod av Mark Kennedy till vänster, Shaun Newton till höger, och i mitten bollvinnarna Alex Rae och lagkapten Paul Ince. Colin Cameron petades och placerades på en ovanligt namnkunnig bänk: Clyde, Kachloul, Ganea, Cameron. Försvar och målvakt var de vanliga, det kan ni vid det här laget.
FÖRSTA HALVLEK
Matchen började som vi fruktat, med ett attackerande Manchester United. De passade snabbt och säkert, och de använde hela planens bredd. Vilken kontrast mot Kidderminster-cupmatchen då alla spelarna var i en enda stor klump mitt på planen!
Det var svårt att se hur United formerade laget eftersom Paul Scholes sprang överallt, och kunde vara inblandad i samma anfall tre gånger. Vår fyrbackslinje var pressad och behövde all hjälp de kunde få från vårt mittfält. Det fanns ingen plats för fega och tunna spelare idag, nu gällde det att smälla på så mycket som möjligt - att vinna närkamperna, helt enkelt. Och det gjorde vi. Vi vann nästan allting, bara vi kom nära bollen! United passade nämligen runt elegant och Kennedy fick gång på gång gå ner och hjälpa Lee Naylor på vänsterkanten. På samma sätt täckte Newton upp Denis Irwin till höger.
Vi fick lägga ner stor kraft bara på att försvara oss, men samtidigt så fick vi mycket andrum genom att vi vann mycket boll när det tacklades i närkamperna. Viljan fanns, även om vi hade svårt att få igång något eget spel. Många verkade tycka att bollen var en het potatis som måste skyfflas undan så fort som möjligt.
Den spelare som till slut tog tag i bollen var Alex Rae, han fick också hjälp av den utmärkte Shaun Newton som spelar med ett stort självförtroende just nu. Newton är både snabb och bollsäker, och var inte rädd för man-mot-man-situationer mot Uniteds stjärnor, vare sig det var som försvarare eller som anfallare. I anfallet försökte Iversen vinna nickduellerna med viss framgång, medan Miller såg ut att väga alltför lätt mot Ferdinand.
Den omskrivne United-anfallaren Van Nistelroy var farlig med sina snabba vändningar och sitt telepatiska samarbete med Scholes. Butler tvingades till en tidig varning efter en tackling bakifrån på nämnde Nistelroy. Eftersom Wolves nu regerade innermittfältet totalt så kom Uniteds anfall allt oftare på kanterna. Lyckligtvis var deras inlägg inte av någon högre kvalitet, vi kunde försvara oss utan större problem.
Vi hade riktig tur vid ett tillfälle. En hård hörna från vänster studsade förbi alla spelare och rakt till Van Nistelroy. Lyckligtvis blev han överrumplad och hann inte styra in bollen i mål, den gick över och vi överlevde! Wolves hade bara två halvchanser i första halvlek, ett skott av Kennedy utan större kraft och ett litet hårdare av Rae som målvakten också klarade utan större problem.
Att vara med i matchen både spelmässigt och målmässigt efter första halvlek kändes bra och Molineux-publiken gav spelarna en rungande applåd när domaren blåste för halvtid. Det bästa med första halvlek var inställningen. Vi hade vunnit alla närkamper. Även om United var skickliga med bollen så visste man att så fort två spelare smällde ihop så kom en guldsvart ut med bollen, härligt att se!
ANDRA HALVLEK
United tvingades byta ut sin försvarare Ferdinand (som för övrigt buades ut hela matchen pga dopingaffären) och han ersattes av Wes Brown. Wolves inledde andra halvlek med mycket större självförtroende än i början av första halvlek. Framför allt var Rae, Ince, Butler och Newton totalt respektlösa. Vi fick nu mer tid på oss att behandla bollen och flytta upp laget, även om vi genast sprang tillbaka med elva spelare när vi tappade bollen. Fortfarande var huvuduppgiften att försvara vårt mål. Vår målvakt Oakes hade sett bra ut under hela matchen förutom vid ett tillfälle i första halvlek då han fumlade med ett inlägg.
Otroligt nog var det Wolves som fick den största målchansen. Wolves lyckades med ett antal passningar i rad när bollen kom till Ince en bit utanför straffområdet. Han drog på ett hårt skott som skruvade sig förbi målvakten och bollen smällde klockrent i stolpen. Det var nästan så att man tyckte att det hade varit för tidigt med ett ledningsmål, det skulle säkert få United att vakna!
Halvvägs in i halvleken kom så Wolves 1-0. Ja, ni har säkert sett det tio gånger redan på TV. Ett inkast hamnade hos Irwin som spelade till Miller. Miller satte fart på sina snabba ben och Wes Brown halkade när han skulle täcka upp i sidled. Helt plötsligt hade MILLER ett öppet läge mitt framför mål och han bredsidade lugnt bollen vid sidan om målvakten. 1-0 WOLVES och Millers första ligamål för säsongen!
Vilt jubel på läktaren men inombords var man ganska sansad och realistisk - det var hela tjugo minuter kvar plus de triljoner minuter som Sir Alex skulle övertala domaren att lägga till. Ganska omöjligt att hålla tätt, eller hur?
Nu gällde det att kämpa ännu mer. Oavgjort skulle vara ett fantastiskt resultat, men tre poäng ger större effekt i tabellen.
Drygt tjugo minuter kvar, men av någon anledning så gick tiden ganska snabbt. Alla fick nya krafter, vi lyckades springa med bollen, hålla i den och fördriva tiden på ett bra sätt. Iversen och Newton var nu totalt slutkörda och man hoppades att DJ skulle göra några byten, men de kom inte. Miller hade efter sitt mål fått ett självförtroende av sällan skådat mått och han utmanade en efter en i dribblingsraider. Millers sista tjugo minuter var magnifika.
Men United fick givetvis sina chanser och de var inte småpotatis. Två gånger tvingades Oakes till flygande pantersprång där han slog bort bollen som var på väg in i målet. Oakes har fantastiska reflexer och det är inte många målvakter i Premier League som
