Stuart säger: "Låt oss hoppas!"

Det där var mycket bättre! Det var inte det att Derby County tog sin sjätte seger på Pride Park på 21 försök (även om poängen var välbehövliga) som var det viktiga, utan snarare det faktum att the Rams tydligt var det bättre laget, spelade ut Gillingham, och förtjänade sin seger.

Ja, Lee Grant var tvungen att göra två prakträddningar under matchens första tio minuter, men de där Patrick Agyemang-rusherna genom hjärtat av vårt försvar speglade inte matchbilden ens då.

Ja, Gillingham fick två spelare utvisade, men the Rams ledde redan med 1-0 innan det första röda kortet och 2-0 innan det andra. Den enkla sanningen, till alla Ramsfans på Pride Parks stora förvåning, var att Derby County bitvis spelade strålande fotboll och var helt oigenkännliga från det lag som kämpat i uppförsbacke hela säsongen.

Vad är då skillnaden?

Äras den som äras bör, i första hand var den stora skillnaden George Burleys fyra hemmadebuterande nyförvärv. De fick fart på publiken. För första gången på evigheter såg jag faktiskt fram emot en match och det berodde på att jag såg fram emot att se Marco Reich, Jamie Vincent, Manel och Rob Edwards. Och de gjorde ingen besviken, var och en av dessa fyra nämnda visade upp kvaliteter som sorgligt nog saknats hos Derbys spelare den här säsongen: självförtroende, en vilja att ta ansvar och att vilja ha bollen, en förmåga att göra mer med bollen än att drabbas av panik och göra sig av med den som om den vore en het potatis, ett begär att sjuta för att göra mål och att göra det ofta, och slutligen, de hade alla fotbollstalang.

Utöver det, med kvalitetsspelare på plan för en gångs skull, kunde andra Ramsspelare med någorlunda talang, som exempelvis Marcus Tudgay, Candido Costa och Ian Taylor, äntligen visa upp sig från sina rätta sidor eftersom det nu fanns alternativ, enklare alternativ än vad de är vana vid, närsomhelst de hade bollen under kontroll.

Gillinghammatchen var enormt viktig av två anledningar: 1) Derby hade redan fyra poäng upp över nedflyttningsstrecket och en förlust kunde innebära en ytterligare förvärrad situation. 2) Kanske viktigast, med begränsade möjligheter hade Burley knutit till sig fyra nya spelare till klubben. Det var managerns sista kast med tärningen... om han hade satsat fel skulle det inte finnas några resurser kvar alls till att förstärka laget ytterligare.

Jag vet att det är farligt att bedöma spelare efter endast en match, men detta var en sådan enorm förvandling att hoppet om en ljusare framtid och överlevnad i division ett antog enorma proportioner.

Både Marco Reich (som helt enkelt var lysande) och Jamie Vincent (gjorde ett fantastiskt mål) har kontrakterats på två och ett halvt år så kanske, till slut, har Derby County nått den absoluta bottnen och börjat klättringen uppåt.

Låt oss hoppas!

Tidigare krönikor av Stuart Hughes:
Jag fruktar det värsta!
Det finns bara en väg - upp!
Lycka till, George!
Red ut allt en gång för alla!
Ge mig något att tro på!
Är det inte typiskt Derby County?
Otroligt men sant!

Krönikan "Stuart säger" publiceras med tillåtelse av Stuart Hughes, som även har äganderättigheterna till texten. Krönikan har tidigare publicerats i en engelsk version på webbplatsen RamZone. Krönikan är någorlunda fritt översatt från Stuarts modersmål av Derbyredaktionen.

Stuart Hughes2004-01-22 03:00:00

Fler artiklar om Derby