"The Man on the Roof" eller "Varför det inte är så smart att hoppa på ett läktartak"
Andy Charlesworth lär aldrig glömma säsongspremiären 1987.
Blunda och försök att tänka er tillbaka till sommaren 1987. Wolves är redo för sin andra säsong i det absoluta bottenträsket, division 4. Trots detta genomsyras klubben av en stor optimism - man är på starkt uppåtgående. Säsongen 1986/87 avslutades på ett lysande sätt. Steve Bull och Andy Mutch vräkte in mål och det var bara tillfälligheter som gjorde att Wolves inte tog steget upp till division 3.
Sommaren 1987 är Wolves en slumrande jätte och det medför att Wolves supporters totalt dominerar de små arenorna de besöker. Det är inte ovanligt att 3000 åskådare åker till bortamatcherna och skapar ett mini-Molineux när man möter lag som Exeter, Torquay och Southend. Detta är nämligen en tid fylld av passion och klubbkänsla, långt innan Sir Jack Haywards miljoner kom och de därpå följande prestationskraven.
Säsongen ska börja och Wolves har inhandlat tre nya spelare över sommaren: Phil Robinson, Jackie Gallagher och Keith Downing. En annan nyhet är att Lincoln har blivit relegerade från the Football League och Scarborough har tagit deras plats i division 4. Scarborough ska för första gången någonsin spela ligafotboll. Det är stort!
Fru Fortuna har gjort så att Scarborough ska få möta den klassiska storklubben Wolves på hemmaplan i sin allra första ligamatch. Fantastiskt, men samtidigt oroande. Wolves supporters var stökiga förra säsongen och alla som kan lägga ihop två och två förstår att något allvarligt kan hända. Matchen är givetvis en högprofilmatch och media är på plats med full styrka. Arenan verkar inte vara tillräckligt stor för de 7000 som är på väg dit, speciellt inte på Wolves del av den lilla stadion där folk formligen klänger på varandra för att kunna se.
Andy Charlesworth, 22 år, har tagit sig till matchen från sin hemort Cannock, en liten by strax utanför Wolverhampton. Han är en hängiven Wolvessupporter och är verkligen på G idag. Han har sett fram emot premiären länge och han kommer till matchen tillsammans med ett stort gäng kompisar. Andy vinglar fram en aning, besöket på en närliggande pub har varit långt och grundligt, men det hindrar honom inte att sjunga Wolvessånger så att det dånar. Andy har ingen aning om att han snart kommer att vara förstasidesstoff i Englands största tidningar. Andy kommer till och med att visas i svensk TV...
När Andy äntligen lyckas ta sig in på arenan säger han ungefär "Whatthefuck!". Det är folk överallt, inte bara fans till de båda lagen utan media har också ett enormt stort uppbåd, det är TV-kameror och sladdar överallt. Scarboroughs första match! Andy försöker grymtande tränga sig in i folkmassan men lyckas inte. Det är totalt kört, han ser ingenting och börjar bli villrådig. Matchen ska snart börja. Plötsligt får han en snilleblixt, Scarboroughs läktare är gamla, gjorda av trä och det sticker ut små träbitar överallt, han hoppar upp och tar tag i en bjälke och svingar sig upp mot läktaren.
Det går inte, Andy är full och hänger snart hjälplöst halvvägs med ett krampaktigt tag i en knarrande bjälke. Plötsligt får han hjälp. Hans kompisar puffar honom i häcken och han får nya krafter. Höhö!! Nu är han uppe på taket och han spatserar vidare tills han är allra högst upp. Han ser hur pressuppbådet från läktaren mittemot pekar på honom och han flinar, han är med i TV! Höhö!! Andy hoppar upp och ner och skriker: "Fight Fight Wherever You May Be, We Are The Boys From The Black Country". Hans kompisar gnäggar och vill också komma upp på taket. Andy hoppar upp och ner ännu mer och gör obscena gester mot motståndarfansen som nu också upptäckt honom.
Plötsligt sker katastrofen, det hörs ett ljudligt "swoooooooooosh" och Andy brakar rakt igenom läktartaket. Han störtar handlöst 25 meter ner mot betongen, människor skriker och kastar sig undan vilket medför att ingen dämpar fallet. Andy kommer farande som en stridsvagn med axel och höft först, och dunkar i marken med en dov duns. Han ligger stilla och ser livlös ut. Publiken bryr sig inte. De jublar åt Andys bravader och sjunger vidare sånger om sitt nyförvärv Jackie Gallagher: "He's Fat, He's Round, He's Worth A Million Pound".
Matchen börjar och på planen hamnar Wolves i underläge redan efter 10 min, men är det bättre laget och vänder redan innan halvtid tack vare mål från Bully och Steve Stoutt. Det borde ha varit en enkel bortavinst, men när matchen fördröjs efter kaos i halvtid när Wolvespubliken vräker in projektiler på planen - flaskor, burkar och pinnar - så tappar Wolves farten. Matchen slutar oavgjort 2-2, men det var inte resultatet som blev huvudrubriken, det var "The Man on the Roof".
Efter kaoset förbjöd FA alla Wolves supporters att åka på de sex följande bortamatcherna och eftersom Wolves fruktade mer trubbel och dryga böter så sålde klubben inga biljetter till de två nästföljande matcherna efter straffet heller.
Storyn tar inte slut där.
Den svårt skadade Andy Charlesworth, som efteråt svor dyrt och heligt att han aldrig skulle gå på någon mer match, återvände faktiskt till Scarborough tio år senare - den 29 april 1997 när hemmalaget skulle möta Lincoln - för att komma över den mentala spärr som olyckan gett honom. Publiken jublade när han kom in på planen med en Wolves-vimpel i handen och han fick en motsvarande från Scarborough tillbaka. Andy hade blivit allvarligt handikappad av olyckan och fortfarande, tio år senare, behövde han kryckor, käpp och ett stöd för nacken.
Artiklarna och bilderna på Andy i Express & Star 1997 var en nykter påminnelse för oss alla om hur ett kort galet ögonblick kan förstöra ett helt liv. Den 32-årige mannen beskrevs i artikeln som en fd målare och inredare, och han berättade om sina minnen från Scarborough-Wolves 1987: "Jag gick inte dit för att slåss, jag var absolut ingen huligan. Jag blev bara för full och jag har fått leva med den dumheten i resten av mitt liv. Jag har talat om för mina söner och styvbarn att detta hände för att deras pappa var en klantskalle, och jag hoppas att mitt levnadsöde blir en läxa för dem".
