Falkens Funderingar: 6 December 2013: Om John Devine
Så föll den första snön över det östgötska höglandet. Nja, kanske inte höglandet, men ..om man hoppar högt, så ser man i alla fall en bondgård. Det låg några centimetrar kring bilen imorse när jag gled iväg till jobbet och då gled namnet John Devine in i skallen. Det måste vara förasta gången namnet dyker upp i skallen sedan jag stod utanför den mäktiga katedralen St John, Chuch of the Divine på West Side i New York. Då tänkte jag samma sak; "John Devine". Vad har han gjort för att få en hel kyrka uppkallad efter sig?
Snö, vinter, Arsenal. Man flyttades otvivelaktligen tillbaks närmare 30 år till en svunnen ungdom. Till stora pilotglasögon, till mönstrade tröjor, ungdomsfinnar, söderbläddrade FIBaktuellt en gillestuga i en liten by i centrala Linköping, mexitegelvillor, ett eljusspår och Tipsextra. Lördagarna var en helig plats och tid. Jag läste en krönika på denna sajt för någon dag sedan när det stod om "Ni är bortskämda ungjävlar" och Tipsextra kom upp. Dagens ungdom förstår inte vilken lyx det är att sitta medsina telefoner, Ipads, surfplattor, datorer, twitterkonton, Instagram, facetime och allt annat..att kunna se sju-åtta matcher samtidigt, att spela FIFA14 på någon av familjens datorer.
John Devine hade inte fått många "likes" på Facebook. Det var en väldigt medioker spelare, men han var del av den tid i världen, då Tipsextra fullkomligt dominerade min sinnesnärvaro och jag satt framför TVn med block/penna, skrev upp laguppställningar och gick sedan in på mitt pojkrum och slog med tärningar för att simulera egna matcher. John Devine förekom i en hel del matcher för Gunners under den begynnande åttiotalet och jag minns att han nästan alltid gjorde en ganska usel insats när det var Arsenal på TV och i snö. För tro nu inte att man kunde se Gunners varje helg..nä då..Fick man se Gunners tre-fyra gånger på ett pr, så var det tur. Denna tid i Gunners historia, dvs mellan 1971 och 1989 ..präglas av Liverpool. Gunners var aldrig i närheten av en ligatitel och vi var bitvist så oerhört usla, så det var pinsamt. Framför allt var planerna sådär genuint usla. Det var det brittiska klass-samhället personifierat en en genuin leråker i Yorkshire.
John Devine kom fram som ung irländare i Gunners led på 70-talet. Samtida med Stapleton, O'leary och Liam Brady, så tog sig unge ytterbacken Devine till Gunners ungdomslag från Dublin och spelade sig in i Gunners A-trupp som 20åring. Tyvärr för den unge irländaren, så motades hans platser av två stycken nordirländska stenstoder i form av Pat Rice och Sammy Nelson. Ytterbackarna hade ägt ytterkanterna under ett decennium och för unge Devine fanns inte mycket att göra. Som en ung Kieran Gibbs när Clichy sprang upplopp på kanterna, så fick irländaren sitta på bänken, göra något inhopp (och på den tiden var den en avbytare som gällde..ingalunda tre..nejdå..EN avbytare, med klassiska nummer 12). När Devine väl spelade, så satt man med ena ögat stängt och hjärtat i halsgropen. Kanske inte för att han var en dålig spelare, utan mera för att man inte hade så bra koll på hur han var eller vem han var. Att ersätta en Nelson eller Rice med en okänd ljushårig irländare var inget man önskade. Framför allt när Gunners halkade allt längre ned i tabellen. Jag minns dock ett par snö-matcher i början av 80-talet, då Gunners hade fått för sig att låta Pat Rice gå till Watford och Devine helt plötsligt stod på kanten. Ordinarie. Det var ingen kul upplevelse. Det är det kanske inte när man får åka till Portman Road eller Victoria Ground på en snöig arena och spela med en orange boll. Men irländaren blev aldrig hemtam på sin kant. Han spred uppspelen till läktarna, han missade en del tacklingar och hade ett positionsspel som inte var gjort för First division. Kanske var det snön?
Hans tid i klubben blev dock inte så lång. Det fanns dock stora möjligheter att ta sig in i laget, eftersom både Sammy Nelson och Pat Rice var till åren komna och båda ytterbacksplatserna lämnades öppna. Tyvärr präglades hans tid av skador och mediokra insatser, så hans chanser var inte så stora skall sägas. Med Kenny Sansom på vänsterbacken var dock chanserna begränsade. Själv minns jag snö, raspiga ledningar, en gillestuga, ett block, penna, en hostig Tomas Simson från en bar i Stoke kommenterades en match, oranga bollar och en frustrerad John Devine.
Några säsonger senare, så satt han på bussen till Norwich.Kanske var det mindre snö där.
