Del II
Del två i Matt Mellows krönika från London i efterspelet av en Spurs-vinstmatch.
Simon tycker att Spurs just nu har ligans mest intressanta lag med många unga talanger. Men de saknar den mentala styrkan på planen. Styrkan att styra spelet och bestämma sig för att vinna och inte släppa en ledning. Moral är viktigt för den kompletta spelaren säger Simon. Efter att Alf Ramsey gjort succekarriär i Spurströjan, lade han skorna på hyllan och tog sig an tränarjobbet för Ipswich Town 1955. Ett lag han förde upp från Div3 till att bli Div1-ligamästare (motsv. nuv. Premier League) och som senare gav honom det ärofyllda managerjobbet för Englands landslag. Simon berättar att Alf hade en viktig prioritet när han valde spelare till sina lag. Moral. Det viktigaste av allt. Han lät alla nya spelare sitta i klubbkassan minst en vecka för att räkna pundsedlar och mynt i tusental efter matcherna. Om det saknades ett enda pund fick de sparken.
Alfs övertygelse var att om man kunde lita på dem vid sidan av planen, kunde man lita på att de skulle ge allt på planen. Dagens mångmiljonärsspelare har sällan denna moral, och det tillsammans med avsaknad av en Ramseyliknande ledning är skälet till att England inte vunnit VM pa 38 år. "It's about character. You've got to have character".
Simon tror att om Spurs skaffar en tränare vars styrka är att vara en iskall taktiker såväl som personlig hjärnskrynklare för sina spelare så har de större chans att vinna Premier League mycket tidigare än vad de flesta i fotbollsvärlden nu tror. "Det krävs en intelligent mittfältsmotor med stort spelseende som underskattade världsmästaren (Tottenhams) Martin Peters, och en stenhård centerhalv som Bobby Moore eller för den delen nutida Roy Keane. DEN rätta tuffa spelaren vars fysiska närvaro på mittfältet han bör kunna balansera med ett klartänkt spelsinne kan ni nog hitta i division 1 eller 2" säger Simon säkert. "Kanske har ni redan hittat honom i Michael Brown, men det återstår att se" fortsätter Simon som inte verkar ha sett så mycket av den f.d. Sheffield United-mittfältaren. Simon säger: "Med de två positionerna förstärkta i sommar och rätt tränare anställd kommer jag att sätta 1000 pund på att Spurs vinner Premier League redan nästa år! Bra odds och inte omöjligt. That's a promise".
Vad min gamle vän Pleat borde göra nu när Frederic Kanouté kommer tillbaka från målskottarsuccén i Afrikanska Mästerskapen är att para ihop honom med sin gamle WestHamkamrat Jermain Defoe. Pleat ska gora det oväntade. Bänka målspottaren Robbie Keane i nästa match. Han ska säga
till Keane att han är lagets nyckelspelare och bör vila upp sig från matchspel nu. Det är långt kvar på säsongen och Keane kommer behövas hela vägen fram till sista matchen för att nå Europacupspel nästa säsong. Pleat ska ocksa ge order till Keane att tappa några kilos vikt. Varför? Simon lutar sig framåt mot mig och viskar: "För att bli s n a b b a r e. Det kommer göra Keane ännu målfarligare i de avgörande
situationerna. Att peta Keane är dessutom bra för laget. Keane ska dock inte få säga till sina lagkamrater varför han inte är uttagen". "That's what Pleat should do now" avslutar Simon. "Dessutom borde tekniska walesaren Simon Davies spela som central mittfältare och inte på kanten"
fortsätter Simon. Och den kreativa bollsäkra Stephane Dalmat borde börja på högerkanten men med en fri roll att röra sig från höger till vänsterkanten under matcherna för att slita sönder motståndarnas taktik.
Jag är fullt koncentrerad på Simons övertygande ord. Har inte slängt en enda blick på de nyfikna förföriska ögon som passerar runt oss under vårt samtal. I ögonvrån skymtar jag den kortväxta men effektivt uppmärksamma och ack så vänliga portugisiskt talande servitrisen. Jag beställer snabbt två caffe latte till vårt bord. Snabbt, nästan otrevligt. Allt för att inte stora det flow som journalisten framför mig bevisligen är inne i nu. Min något oaktsamt arroganta beställning tas dock emot med förståelse av servitrisen som känner mig från sin första arbetsdag på cafet, den sjunde december, enl hennes tidigare erkännande.
Flera timmar har runnit iväg då den engagerade sportjournalisten först presenterar sig. "Simon. Jones".
Simon säger att det var ett tag sedan han aktivt skrev om fotboll. Hans stora intresse har varit tennis. Han känner de svenska tennisspelarna väl. Via intensiva beskrivningar i minutiös detalj av varenda viktig boll i världens bästa tennismatch mellan McEnroe och Borg i Wimbledonfinalen 1980 (som Borg till slut vann i femset efter förlust med 18-16 i fjärdesetets legendariska tiebreak) berättar Simon att han
nu håller på att skriva en bok om den amerikanska succetränaren Nick Bollettieri. En man som fostrat stjärnspelare som Jim Courier, Andre Agassi, Monica Seles och Anna Kournikova. För pengarna Simon får in från bokförsäljningen vill han köpa och träna sin moderfotbollsklubb Crystal Palace, där han själv spelade en gång. Han brinner för sin sak och verkar övertygande i varje drag. Men jag tvekar ändå. Har sportintresset gjort honom galen? Galen av vinstens sötma i sportdramatikens värld? Eller bara drabbats av ett koffein-delirium till följd av alldeles för många espressos, cappuchinos och latte?
Ännu mer tveksam blir jag när han uppjagat frågar om jag vill följa med honom hem för att läsa abstraktet till boken om Bollettieri och lyssna på demo-CD från sin osignade rockgrupp Steady Wilson. Fyndigt namn tänker jag småskrattande inombords och undrar om det inte hade varit
smartare att ljuga om mitt musikbranschyrke och istället säga att jag kranar kaffe på Mellqvist. Ett hedervärt yrke, som säkert inte skulle ha lett till ett nu framtvingat snabbt beslut med annalkande katastrofala följder på mitt liv som resultat, denna till synes oskuldsfulla ljumma
kväll i Soho.
Han reser sig upp och visar spänt att han vill att vi ska gå nu.
Hellre fria än fälla tänker jag likt en innebandydomare i
gärdsgårdsserien och följer med Simon. Upp till hans lägenhet på Old Compton Street. Det är verkligen bara runt hörnet, som han sa. Han stoppar nyckeln i dörrlåset och vi går in. Nu blir jag överfallen och lemlästad, så trist, så oglamouröst, reflekterar jag medan vi vandrar uppför smala vindlande Soho-slitna trappor, omslutna av oansvarigt smutsiga väggar, och ser mig själv som i en dålig thriller där offret blåögt lockas in i fällan. Försöker kasta av mig
obehagskänslan men likt charterföretagets reklamfilm sitter den kvar länge.
Väl inne i lägenheten känns overkligheten mer verklig än någonsin. Med en urmakares noggrannhet studerar jag rummen för att söka tendenser av hotande abnormaliteter. Hittar dock inget av detta vilket lugnar mig något. Travar av böcker, pappershögar, tavlor, skisser, använda färgburkar, tennisracketar, elgitarrer, foton huller om buller - som
redskapen efter en gymnastiklektion i skeppsbrott eller hela havet stormar.
Del III.
