Del III
Del tre i Matt Mellows krönika från London i efterspelet av en Spurs-vinstmatch.
Eftertänksamt sätter mig i en pepsodentblå sammetssoffa och får ett bokmanuskript i handen. Verkar seriöst. Boken om Bollettieri. Är det möjligt att en tennistränare heter Boll-ettieri? reflekterar jag. Blir introducerad till första låten på en demoskiva av hans rockband. Steady Wilson. De ska bli större än Beatles. Jo, tjena. Men han menar det.
Simon börjar sjunga till demon. Nästan dansar. På knäna. Hans händer. Uttrycksfulla rörelser. Nu är han rockstjärnan på scenen. Fram med elgitarren. Han spelar inte på den, men är i extas. Patetik, lika hårt skruvad som en kickserve av Pete Sampras, levereras av en likblek Jimmy Nail-kopia framför mina adrenalinpumpade ögonglober. Jag är nu jurymedlemmen och A&R managern Simon Cowell i brittiska TV-serien Pop Idol som nu ska fälla sin dom. Hör mig själv säga vad jag tror är livräddande plattityder som "Classic good quality rock. Great lyrics. I like that guitar solo. Who's in that choir?" Nu vet jag att jag slutet är nära. Frågan är om det blir hans musik eller ett oväntat huvudslag med ett tennisracket som kommer bli min död och det sista jag upplever innan jag hittas av Scotland Yard, dumpad i Thamesen.
Det ringer återkommande gånger på dörren under min tid i lägenheten. Simon går ner för trappan till gatuentrén gång på gång. Snart kommer hans kumpaner och då är det min tur, känner jag. Letar efter vapen. En elgitarr får duga. Hoppas det inte är en antik Gibson hinner jag tänka när han kommer tillbaka igen in i lägenheten och börjar tala om sin
nyfunna 20-åriga colombianska fotomodellflickvän, "så vacker att hon tystar en hel bar när hon gör entré". Hon är nu på resa till New York för en plåtning. "Men egentligen tror jag hon är skådespelare" fortsätter Simon, och gör mig om möjligt ännu mer förbryllad.
Det ringer på dörren igen. Simon går ut och nerför trapporna igen. Denna gång kommer han tillbaka i sällskap med en storväxt kille. Under tiden har jag hunnit plocka upp min mobiltelefon och ringt min Londonkusin för att lätta upp stämningen och få en säkerhetslina till verkligheten. Killen som kommer in i lägenheten har galna ögon och är iklädd säckväv av modell rotfrukter från leriga fält utanför stan. Ser ut att vara förra årets modell. Lite säckig kanske... Killen som Simon presenterar som sin poet-vän Smurphy har en prilla snus av storleken dubbel cheeseburgare innanför och nedanför överläppen. Den till synes hemlösa killen plockar fram en av sina egna poesitextsamlingar och undrar om jag vill läsa, samtidigt som flaskor med öl kommer fram under säckväven. "Kom igen, du ska väl ha en öl?" säger de båda två men en mun medan jag får en ölflaska under näsan. Som om de har något i kikaren. Nu vet jag var jag känner igen den här scenen ifrån. Filmen "Den sista färden". Och jag är grisen som snart ska skrika. "Nej tack, det har varit jättetrevligt, men jag är sen till ett möte, som ringde nyss på min telefon, ursäktar jag, och känner att de inte tror mig en sekund.
Innan jag hunnit ned för alla trapporna och ut genom gatuentrédörren lyssnar jag efter rappa steg bakom ryggen. Väl ute på gatan igen drar jag en stor suck av lättnad. Jag lever. Jag LEVER.
Det raspande ljudet av ett gammalt fönster som öppnas på andra våningen. En nybekant röst bryter Soho sorlet med orden: "Don´t forget what Simon says".
Tro mig, jag kommer aldrig glömma.
// Matt Mellow - rapport fran London:
Brunch: Vicki's på Clifton Road i Little Venice.
Shopping: Linea på Heath Street i Hampstead.
Afternoon tea: Fortum&Mason på The Picadilly.
Middag: The Wells på Well Walk i Hampstead.
Drink i baren kvällstid: Lonsdale Bar (members club) på Lonsdale Road i Notting Hill.
Tottenhams sportartikeldesigners bör snegla lite på sydöstra grannarna. Medan Charltons röda halsdukar bjuder på bra kvalitet och ett enda snyggt sytt klubbemblem i bästa Paul Smith-anda, känns Spurshalsdukarna mer som förra årets Galne Gunnar. Köp över Charltondesignern, kanske
rent av på fri transfer?
Rupert Lowe angående att återanställa sin gamle kamrat Glenn Hoddle till Southampton igen mot fansens vilja:
"The fans support the club. They don´t run it. The public can be woefully fickle, let´s not forget, popular opinion gave us Margaret Thacher, Michelle as Pop Star and Sports Personality of the year - Princess Anne" (The Sun).
David Pleat fortsätter slänga ur sig fyndigheter (synd att det inte är oljefyndigheter...). Senast angående vinsten i Charltonmatchen: "We played a lot of football on the grass, where it is meant to be played." "As Charlton did 3-2 I was never worried. We just needed another goal. Just another goal. That will be on my gravestone. (The Sun).
