Matchrapport: Wolves-Fulham 2-1
Tre viktiga poäng till Wolves i en match som blev onödigt spännande på slutet.
Efter en veckas uppehåll för FA cupen satte Premier League igång igen och vi var tillbaka i vår kamp för överlevnad (något vargar är vana vid!). "Fulham hemma" kändes bra, vi brukar ha lätt för dem på Molineux och för en gångs skull var vi ganska klara favoriter i en Premier League-match. Även om detta inte var den absolut sista chansen för oss att klara oss kvar i Premier League så skulle en seger vara mycket hälsosam.
Eftersom vårt bortafacit är så dåligt och det blir allt mindre matcher kvar att spela så är de få hemmamatcher vi har kvar enormt viktiga. Det är här vi kan ta "enkla" poäng. Manager Jones laguttagning var en överraskning, varken Denis Irwin eller Vio Ganea var med i startelvan. Irwin pga en höftskada och Ganea för att Jones har ett stort överflöd på anfallare just nu. Nya i laget sedan Leeds-matchen var Paul Ince och Henri Camara samt unge Mark Clyde på högerbacksplatsen. I vårt mål fick Paul Jones behålla sin plats trots den misslyckade insatsen i senaste matchen.
FÖRSTA HALVLEK
Wolves formation på planen visade sig vara 4-4-1-1 med Kenny Miller mellan Carl Cort och mittfältet. Matchen började ovanligt lugnt. På läktaren var det heller inte samma liv som i de tre senaste hemmamatcherna mot Manchester United, Liverpool och Arsenal. Fulham såg väldigt beskedliga ut framåt utan sin anfallsstjärna Saha och deras försvar verkade också darrigt. På nytt lyckades Wolves inte göra något mål den första kvarten, tror inte det har hänt under hela säsongen, men den här gången släppte vi inte heller in något snabbt mål.
Wolves hade en riktigt bra chans i inledningen: Miller klackade bollen till Alex Rae men hans skott gick rakt på målvakten van der Sar. Wolves spelade mot North Bank-ändan av planen där de flesta mål brukar komma, och vi spelade bra. En som ville visa upp sig var Henri Camara på högerkanten, han var verkligen spelsugen efter att ha missat många matcher pga sitt deltagande i de afrikanska mästerskapen.
Alex Rae, som var så trött och sliten mot Leeds, hade nu vilat upp sig i över en vecka och sprang därför som en Duracell-kanin över hela planen. Lagkapten Paul Ince var tillbaka efter sin avstängning och skrek och pekade på allt som rörde sig. Ince fick en tidig varning och det gjorde att man drog efter andan varje gång han smällde på i en närkamp efter det.
Efter 20 minuters spel tog Wolves ledningen efter ett fint anfall. Clyde slog ett inlägg som Rae nickade ner till INCE som sköt ett lågt skott i mål från straffområdeskanten. 1-0 Wolves! Det var precis vad Wolves behövde och resten av halvleken var fylld av chanser. Vi var totalt överlägsna. Cort spelade fram Miller som blev helt ensam med målvakten men lyckades inte få bollen i mål. Efter en snabb frispark kom bollen till Mark Kennedy, men hans skott gick utanför.
Rae hade en bra chans och efter ett hårt inlägg var Fulham nära att göra självmål när deras försvarare gled bort bollen från målet. Det var ett smärre underverk att Wolves inte hade fått 2-0 eller 3-0 innan paus. Paul Butler fick första halvleks sista chans men bollen touchade ett par spelare och gick utanför. Fulham hade haft ett enda vasst måltillfälle då Pearce slog bollen i nätgaveln från ett läge då det verkade vara lättare att göra mål än att missa.
ANDRA HALVLEK
Domaren verkade gilla Fulham, ibland kändes det som han var deras tolfte man och de fick många tveksamma frisparkar med sig. Man kände en viss oro nu när Wolves inte lyckats få mål på alla sina chanser, ofta blir det då så att det andra laget gör mål istället, det vet alla som själv spelat fotboll. Men Wolves fick sitt efterlängtade 2-0 ganska tidigt i andra halvlek. Det var Camara som stressade en Fulham-försvarare och bollen styrdes vidare in i Fulhams straffområde där CORT var förste man på bollen och petade med knapp styrfart in 2-0 till Wolves!
Så vitt jag minns så var detta bara andra gången under hela säsongen som vi ledde en ligamatch med två mål (Leeds hemma?) och den här gången kunde man till och med luta sig tillbaka och njuta av matchen. Vi spelade ett fint passningsspel där vi framför allt utnyttjade Camara på högerkanten och Cort som target-player. Cort gjorde sin bästa match i Wolveströjan. Han hade den två meter långe försvararen Zat Knight mot sig, men denne koncentrerade sig mest på att dra Cort i tröjan istället för att nicka undan höjdbollar.
Mark Kennedy såg också piggare ut än på mycket länge och Wolves fortsatte att anfalla. Ett "ryskt" klapp-klapp-spel var nära att resultera i årets mål om bara den sista passningen vid bortre stolpen hade hittat rätt adress. Vid ett annat tillfälle hade Clyde, av alla människor, en jättechans att göra 3-0 inne i straffområdet men blev chockad av sitt fina läge och missade.
Pual Ince hade sedan ett gyllene tillfälle att avgöra allt när Camara och Cort kombinerade fram honom i bra läge. Skottet tog i ribbans undersida. Returen gick ut till Ince igen men hans nick kunde van der Sar också rädda.
Men att Wolves vinner en match enkelt och odramatiskt finns bara inte, det vet vi Wolvessupporters om, och så blev det inte nu heller. Vi släppte in ett billigt mål och som så ofta denna säsong så var det ett eget misslyckat anfall som var orsaken. Vi verkar vara sårbara för snabba kontringar och har problem att hinna ställa om från anfall till försvar när allt går i Premier League-tempo. Miller tappade bollen i anfallsposition, Fulham kontrade snabbt, fick öppet mål...som de missade! Andra gången det hände blev det mål då MALBRANQUE kunde slå in bollen från nära håll på en retur från målvakt Paul Jones. 2-1 med åtta minuter kvar.
Vi hade verkligen inte råd att tappa bort några poäng i en match som denna. Dave Jones bytte in Ganea istället för Miller och på slutet kom även Colin Cameron in istället för Cort, allt för att försöka vinna tid och dra ner på tempot i matchen.
Matchen var väldigt öppen den sista kvarten och Fulham hade inte speciellt mycket att förlora. De anföll med allt de hade. Ince, Butler och Rae var våra defensiva hjältar men det var livsfarligt gång på gång under matchens slutskede. Vid ett tillfälle var det nästan lustigt (nja, ni förstår vad jag menar!) när bollen flög som i ett flipperspel inne i vårt straffområde. Ofta var det Camara som sprang iväg med bollen som en räddade ängel, han försökte hålla i bollen genom långa rusher längs kanten. Vi var verkligen hårt pressade.
När domaren äntligen blåste av matchen jublades det lika högt som när vi besegrade Manchester United. Det här var vår femte seger för säsongen och eftersom Leicester inte spelar sin match förrän idag så gick upp två platser i tabellen, och i skrivande stund är vi alldeles under nedflyttningsstrecket med bra häng på lagen ovanför. Nästa match är borta mot Leicester och kan vi undvika förlust där och fortsätta att plocka poäng på hemmaplan så finns det faktiskt en chans att det blir Premier League-fotboll på Molineux även nästa säsong.
SPELARBETYG
Spelarna bedömda av SwedeWolves:
(Betyg 1-10, där 6 är "godkänd")
Jones, 5
Clyde, 7
Craddock, 6
Butler, 7
Naylor, 6
Camara, 8
Ince, 8
Rae, 8
Kennedy, 6
Miller, 6
Cort, 7
Ganea och Cameron spelade för kort tid för
