Hjältar från förr, Billy Bonds (1967-88)
Här inleder vi en artikelserie om gamla hjältar som spelat i West Ham-tröjan. Vi börjar med en av de största: Billy Bonds.
Vilka hjältar och profiler som kommer att representera West Ham i framtiden är förstås omöjligt att förutse. En sak kan vi dock vara säkra på. Ingen kommer någonsin att göra det lika länge och ofta som Billy Bonds. När "Bonzo" i april 1988 avslutade sin aktiva karriär hade han tillbringat 20 år och 4 månader i Hammers A-lag och spelat 804 tävlingsmatcher för klubben.
Vi förflyttar oss 30 år tillbaka i tiden och hittar följande i Göteborgs-Posten, söndag 10 mars, 1974:
"West Ham är en av seriens verkliga överraskningar på vårsidan. Efter att ha legat ohjälpligt sist i tabellen har laget nu på de senaste tio matcherna tagit 16 poäng och inte besegrats en enda gång. (2 poäng för seger på den tiden, min anmärkning.) Lagets framgångar är mycket ett enmansjobb: Lagkaptenen Billy Bonds inte bara driver fram sina kompisar - han gör också alla de avgörande målen."
Säsongen 1973/74 var sannerligen inte särskilt lyckad för West Ham. Utslaget direkt i FA-cupen (mot amatörlaget Hereford!) och i ligan slogs man för sin överlevnad hela säsongen. När Billy Bonds hjältekrönika ska tecknas känns det ändå helt rätt att börja här. Spelåret hade många likheter med den katastrofala säsong vi upplevde i fjol: West Ham hade att försvara en sjätteplats från säsongen innan och kom till start med ett på papperet mycket starkt lag. Men stjärnorna svek och moralen i laget sjönk som en sten i takt med att förlustraden blev oändlig. Någon måste stiga fram, lyfta sig själv - och hela laget - för att undvika en oviss och onödig sejour i Division 2.
Billy Bonds, som mitt under säsongen övertog kaptensbindeln från en annan legend, Bobby Moore, gjorde just detta. Under hela sin långa karriär spelade han ömsom centralt i försvaret, ömsom innermittfältare. 1973/74 fanns han inte bara på dessa båda positioner - samtidigt! - han var också laget främste målskytt med 13 fullträffar. För att förstå kämpaglöden och vad han presterade, tänk dig att man samlar Julian Dicks, Paul Ince och John Hartson i en och samma person! Kulmen på Bonds individuellt största säsong i West Ham kom i hemmamatchen mot Chelsea när han via ett hattrick mer eller mindre ensam såg till att gästerna fick åka hem till de lite finare London-kvarteren med 0-3 i baken!
Lyckligtvis blev West Ham återigen ett LAG de efterföljande säsongerna. Man nådde framgångar som stod i paritet med den skicklighet och det kunnande spelarna besatte. 1975 fick Bonds välförtjänt lyfta cuppokalen i skyn efter 2-0 mot Fulham i finalen.
Året därpå blev det final i cupvinnarcupen mot Anderlecht. I en trevlig och välspelad match höll Hammers tyvärr inte riktigt jämna steg med belgarna utan fick rättmätigt stryk med 2-4.
På typiskt West Ham-manér blev det sedan trots allt nedflyttning 1978. Laget man då hade var ändå mer välkomponerat och bättre rustat att ta denna motgång än det Bonds hade räddat några år innan. Följdaktligen fortsatte framgångarna.
Som Division 2-lag nådde man en ny FA-cuptriumf 1980 efter 1-0 mot Arsenal och året därpå var man tillbaka i högsta ligan efter en överlägsen serieseger.
Under hela denna period var Bonds, med sin uppoffrande och hängivna spelstil den som gick i bräschen och satte ribban för vad vi supporters har rätt att kräva av den som får äran att representera West Ham United.
Efter återkomsten till Old Division 1 1981 hade Hammers några år av tämligen stabila säsonger, toppat av klubbens så här långt största framgång någonsin i ligasammanhang; tredjeplatsen 1985/86. Trots att Bonds alltså var med ända fram till april 1988 stod han faktiskt utanför laget just det året, och hör således, ironiskt nog, inte till det gäng som brukar kallas "Boy´s of ´86".
På ett grymt sätt missade han också sin landslagsdebut i maj 1981. Han var uttagen att spela mot Brasilien på Wembley i en vänskapslandskamp men blev skadad i sista seriematchen strax innan efter en kollision med egna målvakten Phil Parkes. Närmare landslagsspel än att vara bänknötare i en VM-kvalmatch mot Italien 1977 kom han därför aldrig.
Under åren 1967-88 spelade Billy Bonds 663 ligamatcher, 48 FA-cupmatcher, 67 ligacupmatcher samt ytterligare 26 matcher i andra sammanhang för West Ham. Totalt 804 tävlingsmatcher och 61 mål. Räknar vi in hans år i Charlton (1964-67) blev det totalt 758 ligamatcher i karriären och medlemskap i den exklusiva 700+-klubben. Där ligger han på 13:e plats, de flesta som ligger före på den listan är målvakter eller spelare från lägre divisioner. "Hammer of the Year" blev Bonds fyra gånger. Som alla förstår 1974 men också 1971, 1975 och - tro det eller ej - vid 40 års ålder 1987!
Sina sista år i West Hams tjänst utförde Bonds som manager. I februari 1990 tog han över efter Lou Macaris korta tid i klubben. Det gick upp och ner under dessa första 90-talssäsonger. Bonds fick vara med om att ta upp Hammers till högsta ligan 1991 men också att åka ur året därpå. 1994 efterträddes han av Harry Redknapp och lämnade därmed fysiskt den klubb han kommit till 27 år tidigare. Andligen kommer han förstås alltid att finnas kvar.
