Wolves fem bästa målvakter genom tiderna. På femte plats: Gary Pierce
Gary Pierce - Ligacupvinnare 1974.
THE BIRTHDAY BOY
Gary Pierce tänder en ny cigarett. Han visar sitt ena ben för journalisten Charlie Bamforth och det är ingen vacker syn. Pierce skenben är full av ärr, stygn och bulor. Som många andra målvakter kommer han att ha en hel del synliga minnen från sin tid som professionell fotbollsspelare, inte minst på grund av sin kompromisslösa orädda spelstil. Gary har emellertid behållt sitt goda humör som gjorde honom till en av de mest populära spelarna på Molineux.
Charlie Bamforth träffar Gary på puben White Horse i Ainsworth, nära hans nuvarande hem i Bury. Gary ser ut som han alltid gjort, ljust burrigt hår och med de karaktäristiska sneda framtänderna. Han berättar ivrigt om sin karriär som började som pojklagsspelare 1965.
"Jag gick i St Pauls Junior School i Bury. Eftersom jag var stor så fick jag spela i anfallet. Jag skulle spela center i en match för Burys fjortonårslag, men vår målvakt dök aldrig upp och hans reserv var skadad så jag ställde mig i målet. Vi förlorade med 0-8 och jag var skuld till minst fem!"
"Men jag började gilla att vara målvakt så jag blev kvar mellan stolparna. Jag skrev på för Rochdale och jag spelade ett par matcher i deras reservlag och i deras Youth cup-lag. Men jag trivdes inte och hamnade i Bolton, där jag spelade för diverse amatörlag."
"Jag spelade för Sam Kay's och vi gick till en cupfinal. Jag räddade en straff och vi ledde med 2-0, men sen bröt jag höften vid en räddning och korkat nog stannade jag kvar på planen, till slut fick min bror gå in och dra mig av planen - jag var skadad i åtta månader!"
"Sen spelade jag för amatörlaget Mossley när Hudderfield ville köpa mig. Jag mötte deras manager Ian Greaves halvvägs mellan Huddersfield och Mossley, och förhandlingarna startade. Summan vi kom överens om var £2.500 som kunde bli lika mycket till om jag spelade tio matcher."
Detta var i februari 1971. Gary blev professionell fotbollsspelare i Huddersfield som då spelade i allra högsta serien i England. Han fick mestadels spela i reservlagsserien, men snart fick han känna på hetluften i ligan.
DEBUTEN
"Det var den 25 augusti 1971. Vi skulle möta Newcastle med Malcolm Super-Mac MacDonald, han hade precis gjort hat-trick mot Liverpool helgen innan. 42.000 på läktaren. Det blev 0-0 och jag gjorde en av mina bästa matcher någonsin."
Huddersfield ramlade ur serien och Gary fick fortsätta att spela i reservlaget.
"I en match mot Villa fick jag njurarna insparkade, jag var borta i en månad. När jag kom tillbaka mötte vi Wolves med ett rent juniorlag. Vi förlorade 0-3 men jag var grym i målet. Sen skadade jag vristen mot Forests reservlag, men när jag var tillbaka igen kallade Ian Greaves på mig. 'Vi har fått in ett bud på dig - när kan du gå?'. Jag svarade: 'Vänta lite - vart ska jag egentligen'. Det var Wolves, såklart."
"Jag åkte dit och fick genomgå massor av medicinska tester innan jag pratade med någon. Det tog hela morgonen och fortsatte hela eftermiddagen - Wolves kollade allt! Jag mötte Wolves fruktade manager Bill McGarry kl 17.30. Han sa att jag värvats som reserv för Phil 'Lofty' Parkes, men att jag skulle fightas om en plats. Det var en ny utmaning, Huddersfield hade relegerats två gånger i rad medan Wolves precis spelat UEFA-cupfinal och FA Cup-semi. De var på gång."
WOLVESSPELAREN GARY PIERCE
Gary Pierce skrev på för Wolves i augusti 1973 och han kostade £45.000.
"Det var synd att lämna Ian Greaves, jag hade stor respekt för honom. Han var spelarnas manager. Bill McGarry, däremot, försökte styra genom fruktan."
Pierce debut för Wolves kom mot Newcastle den 15 september 1973.
"Det var 0-0 med fem minuter kvar då Nattrass sköt ett skott som touchades av 'Scouse' (John McAlle) förbi mig och sen gjorde min gamle vän Pat Howard från Bury 0-2 på mig. Katastrof! Och matchen sändes direkt i TV!"
Laget var: Pierce - Taylor, McAlle, Munro, Parkin - McCalliog, Bailey, Powell - Daley, Richards, Dougan
En vecka senare gjorde Gary sin hemmadebut mot Everton, det blev 1-1, men:
"Joe Royle nådde högre än mig i en duell och nickade in deras mål. McGarry blev VANSINNIG. Typiskt honom. Han kunde skrika och gala utan att vara konstruktiv. På så sätt kan man verkligen förstöra en ung spelares självförtroende. Men om jag ska vara ärlig var mina första dussinet matcher för Wolves rena katastrofen."
"Jag var ganska ojämn men McGarry behöll mig i laget efter Everton-matchen och jag fick spela i UEFA-cupen mot Belenenses följande onsdag. En månad senare spelade vi mot QPR på Molineux. Det var på TV och jag hade en mardrömsmatch. Jag såg ut som en säck potatis när både Gerry Francis och Stan Bowles gjorde mål på frispark."
Pierce petades och i nästa UEFA-cupmatch mot Lokomotiv Leipzig var Parkes tillbaka i målet.
"Jag var väldigt god vän med 'Lofty'. Såklart ville vi båda stå i mål men vi sa aldrig ett ont ord till varandra. Brian Owen var vår coach en dag i veckan, men annars hjälpte vi varandra. Min allra bästa vän var Frank Munro, som jag delade rum med. Waggy (Dave Wagstaffe), Frank och jag var rökarna i laget!!"
Parkes var otvivelaktigt Bill McGarrys föredragna målvakt och efter att ha hållt Gary bakom sig stod Parkes i alla omgångar av ligacupen 73/74 mot Halifax, Tranmere, Exeter, Liverpool och Norwich. Men två dagar efter att finalplatsen på Wembley var säkrad skadade sig Parkes illa så att han omöjligt kunde spela i finalen.
Gary Pierces ögonblick hade kommit. De kommande ligamatcherna mot Stoke, Sheffield U, Everton och Birmingham gav honom värdefull erfarenhet av spel i högsta ligan, men mindre än två veckor innan den stora finalen var Bill McGarry orolig. Gary var det också.
"Jag hade svårt med inlägg, men jag måste ge Bill McGarry credit, han fixade det! Vi spelade en träningsmatch mot reservlaget. Ett inlägg kom, smack, rakt på centerns huvud. Jag stod kvar på linjen och gjorde en fantomräddning genom att tippa bollen över ribban. McGarry blev rasande. Han kom springande från kortlinjen och vrålade som en galen hund: 'You fucking come for everything, do you hear?'. Så när nästa inlägg kom gick jag ut för att plocka bollen. Jag missade totalt och det blev mål. McGarry skrek: 'That's better!!'"
"Så i de följande ligamatcherna som ledde fram till ligacupfinalen på Wembley gick jag ut på alla inlägg. Vissa plockade jag, andra totalmissade jag. Vi mötte bland annat Manchester United på Old Trafford i en match och jag kom ut som en stridsvagn på alla inlägg. När jag missade bollen var alltid sex guldtröjade spelare redo att slå undan bollen eftersom de visste att jag skulle komma farande. Dessutom räddade jag en straff av Alec Stepney!"
Det blev 0-0 på Old Trafford men unge Gary var fortfarande inte säker på en plats i den kommande ligacupfinalen.
"Vi reste den följande måndagen till St Albans. Parkes och Powell (som också var skadad) stannade hemma för att testas i reservlaget mot Blackburn på onsdagseftermiddagen. Under tiden fick jag reda på att jag skulle bli vald till Birmingham Post Player of the Month - men bara om jag blev uttagen till finalen! Bill kallade in mig efter tr
