Klipp från en Gooners dagbok - Asatro och Pires-posters

En Gooners tankar, en yrvaken lördag i mars 2004.

Lördag morgon igen. Regn igen.
"Jag undrar om Borås är regnigast i Sverige?"
Denna morgon står kaffet redan på när jag vaknar och den kraftiga, mustiga doften har letat sig in i sovrummet från köket och lindar in mitt uppvaknande i en varm, skön filt av kaffe-arom.
"Jag älskar när kaffet är klart när jag vaknar".

Bredvid sängen står grabbens spjälsäng och jag hör jollrande och ser ett hemmagjort kramdjur, som han fått av sin 12-åriga kusin, röra sig fram och tillbaka över sängkanten.
"Fin-motoriken har utvecklas enormt hos grabben senaste månaden, han kommer att bli en bra fotbolls-spelare, en värdig ersättare till Henry om några år", tänker jag och drar mig upp till sittande ställning med ett leende på läpparna.

Frun, som har hört mig vakna till liv kommer in i sovrummet med kaffet och hon har till min stora glädje hällt upp det i Arsenal-muggen.
Hon vet att det är match idag, hon vet att det är viktigt för mig, även om hon inte förstår varför, så tillmötesgår hon mina knäppa ritualer och ifrågasätter inte mina galenskaper.
"Detta är vad äktenskap handlar om", tänker jag och tar den första klunken kaffe.

Nåväl, dags att vakna till liv.
Stiger upp och ser att garderobsdörren står på glänt. Arsenal-tröjan skymtar därinne. Arsenal-tröjan som jag köpte för dyra pengar. Tröjan som jag endast vågat ha på mig en gång. Då förlorade vi med 0-3. Tröjan som jag aldrig mer kommer att ha på mig på matchdag.
Tankarna går vidare in på förra veckans krönika; "Klipp från en Gooners dagbok".

När jag publicerade krönikan så förväntade jag mig en mild respons från medlemmarna. Den saknade ju helt substans, mål och riktning. Ett två sidor långt babblande om tankar från en yrvaken Gooner kan ju inte vara av intresse för någon. Eller?

Men, till min stora glädje och förvåning blev responsen från omgivningen överväldigande positiv. North Bank överöstes med inlägg från andra medlemmar med liknande tvångstankar.

"Man måste dricka vatten efter exakt 33 minuter."
"Digital-boxen måste stå i mitt rum"
"Jag måste vara snäll mot alla idag, annars förlorar dem"
Diverse inlägg handlade om var och hur många fjärrkontroller man skulle ha framför TV:n.
Där fanns t o m erkännanden från medlemmar som pratade med sina Arsenal-affischer.

Vet inte riktigt varför mina tankar blev så populära bland medlemmarna efter förra veckans krönika. Kanske är det för att människor tycker om att bli påminda om att det finns människor som är knäppare, eller åtminstone lika knäppa, som de själva.

Intressant. Krönikan handlade om flera aspekter av en Gooners tankar. Vidskepelse. Wenger. Manchester United. 80- och 90-talets Arsenal.
Men fokusen i eftersnacket handlade uteslutande om dessa tvångsmässiga ritualer som uppenbarligen delades av många Gooners.
Jag förmodar att vi hittade ett slags brödraskap i, inte bara i vår kärlek till Arsenal, utan även i galenskaperna.

Detta intresserar mig. Om det nu är så idiotiskt, hur kommer det sig då att det är så många som tror på det, eller åtminstone inte vågar att inte tro på det?
En "Varför chansa-mentalitet" kan vi kalla det.

Vi lever i ett samhälle som har bytt ut Gud mot teknologi. Bibeln har fått ge vika för PDA:n. Söndags-kaffet i kyrkan har fått ge efter för chat-rum.
Men ändå, i detta "upplysta" samhälle, så tror någon i södra Sverige att resultatet av en match i London påverkas av vilken mugg som väljs till morgonkaffet.
Intressant.
Tokigt.
Eller?

Definitionen av vidskepelse är "en vanföreställning om verklighetens beskaffenhet".
En ovetenskaplig och i vårt samhälle oftast även ickereligiös föreställning, i vart fall ur den officiella religionens perspektiv.
Vanliga inslag i de allra flesta former av vidskepelse är rituell magi och hedniska seder.
Att dricka kaffe ur den magiska muggen eller kyssa Pires-postern på väggen och be om framgång i den stundande matchen.

Skiljer det sig verkligen så mycket från andra ritualer genom historien?
Redan i asa-tron utfördes liknande ritualer för att öka fruktsamhet, öka chanserna för en bättre skörd, eller för att bringa lycka och seger till ett stundande krig.

Byt ut Pires-postern mot en snidad figur i trä, föeställande guden Tyr, krigsguden i nordisk mytologi.
Byt ut den fornnordiske krigaren mot en fjorton-årig Arsenal-supporter från Eskilstuna.
Byt ut vikinga-kriget mot ett derby mellan Arsenal och Chelsea.
Wenger är vår tids Oden. Thierry Henry är Tor.

Samma sak. Inte sant?

Enligt ovanstående något tveksamma logik finner jag tröst i min galenskap.
Människor har betett sig likadant i alla tider, varför skulle vi vara annorlunda?
Sport-fans är förmodligen värre med sina ritualer och vidskepelser än "normalt" folk. Inte så konstigt egentligen, engagemanget för en Arsenal-match från dess supportrar är ju så mycket större än vad "normalt" folk utsätts för i dagliga frågor.

Om man inte älskar något som vi älskar Arsenal så kan man inte förstå.
Jag räknar inte in familjemedlemmar, kärestor och vänner. Det här är en annan slags kärlek. Men nog så stark.

Om man älskar Arsenal som vi gör, så har man rätten att bete sig som en hedning, man har rätt att kyssa sin Pires-poster, man har rätten att bete sig som en vettvilling i andras ögon.
Efter förra veckans respons på krönikan vet jag att vi har den rätten. Jag är inte ensam. På North Bank kryllar det av idioter som jag. Andra får tycka vad de vill.

Jag dricker kaffe ur den mugg som bringar seger till kriget. "Varför chansa? Skål!"

Erkki Alvenmod 2004-03-20 11:00:00

Fler artiklar om Arsenal