Arsenal 2 - Bolton 1
Arsenal har tangerat det gamla rekordet med 29 raka matcher från start i ligan utan att förlora. Viktigast av allt: Ytterligare 3 poäng.
Här i Malmö har våren kommit, i alla fall temporärt. Det är strålande solsken och massor med plusgrader. Nåja, i alla fall en 7-8 stycken. När det är sådant här väder i mitten av mars så längtar man verkligen till att se fotboll. Det är ett skönt sug någonstans i magregionen. Eller som Nisse Hellberg från Wilmer X så vackert sjunger " Äntligen väder. Äntligen en doft av läder. Äntligen rullar bollen igen."
I London var kanske inte vårkänslorna lika påtagliga. Hård blåst gjorde att matchen blev framflyttad en kvart. Detta till min personliga glädje då jag precis hunnit innanför dörren efter en utflykt till Halmstad med goda vänner. En utflykt som gjordes i sann längta-efter-fotboll-och-känna-doften-av-läder anda. Vi såg vårt Malmö FF förlora en träningsmatch mot HBK. Det nederlaget skulle snabbt försvinna i ens undermedvetna när man satte på TV:n med andan i halsen efter att ha sprungit upp för trapporna för att missa så lite av matchen som möjligt.
När domaren väl blåste igång matchen så satte Arsenal full fart framåt som så många gånger förr på Highbury. Vi hade i och för sig vinden i ryggen, men jag tror inte det hade så mycket med Arsenals tempo att göra. Bolton valde att backa hem ganska rejält och sätta sig i knäet på Jääskeläinen likt en 7-åring när tomten kommer på besök då det är julafton. Bolton hade inte många chanser och bollövertaget var förkrossande till Arsenals fördel. Arsenal hade en hel del heta chanser, bland annat ett skott i ribban från Henrys glödande fot. Det första målet kom välförtjänt efter drygt en kvart. Denna gång var det Pires som stod för fiolerna. Hans patenterade skruvade skott i bortre delen av målet lyckades ännu en gång. Arsenal fortsatte att pressa på och ytterligare belöning dröjde inte länge. Inlägg från Henry och skott på halvvolley från vår flygande holländare. Dominansen fortsatte under större delen av första halvlek. Bolton lyckades komma in i matchen lite mer och skapade en del farliga chanser. Man fixade så småningom ett reduceringsmål. Detta efter att bollen studsat som den var gjord av guttaperka i Arsenals straffområde. Campo lyckades till slut trycka in bollen bakom Lehmann.
Det rödvita laget som charmade oss i första halvlek var som bortblåst i andra. Om detta berodde på att Wenger beordrat ett lägre tempo för att spara på spelarna inför det kommande hårda spelschemat låter jag vara osagt, men jag tror att spelarna "kopplade av" lite mentalt vilket lätt händer när man dominerar en match. Tråkigt! Jag vill ha underhållning när jag ser Arsenal. Det som blev tydligast under andra halvlek var att Silva trivs lika bra på högermittfältet som en militant vegan i charkdisken. Lehmann gjorde en del riktiga grodor som kunde ha slutat illa men kom undan med blotta förskräckelsen. Det kändes som Bolton var ganska nära ett kvitteringsmål och matchen blev onödigt spännande. Arsenal kunde ha punkterat matchen när firma Bergkamp-Ljungberg kom fria med Jääskeläinen. Ljungberg blev dock ruffad när han skulle sätta till foten för att slå bollen in i mål. Straff? Nej, förmodligen inte. Hade Arsenal legat under med 0-1 så hade kanske mina tankegångar varit annorlunda.
Sammantaget var det en ganska medioker match. Hade Arsenal fortsatt som i första halvlek då de näst intill presterade fotbollsporr hade det blivit en riktigt trevlig föreställning. Summan av kardemumman är som jag skrev i ingressen: Ytterligare 3 poäng.
Bring on Chelsea!
