Wolves fem bästa målvakter genom tiderna. På fjärde plats: Paul Bradshaw
Paul Bradshaw - Ligacupvinnare 1980
NATURAL BORN KEEPER
Paul Bradshaw föddes i Timperley nära Manchester den 28 april 1956. Även om hans fysik gjorde honom till en perfekt målvaktstyp så började han som vänsterytter i skollaget: "Jag gjorde en hel del mål och vi hade ett bra lag - ett par av killarna fick kontrakt med Man United."
"Sen behövde vi en målvakt och eftersom jag var stor så ställde dom mig i målet. Som 14-åring började jag träna varje söndag med Blackburn Rovers. Därefter ville Man United att jag skulle träna med dem, men eftersom Blackburn hade tagit hand om mig - skjutsat mig hem och så - så stannade jag kvar."
Paul Bradshaw var helt inställd på att spela fotboll. Hans kamrater funderade på sin utbildning, men inte Paul. Han slutade skolan när han var 15. Paul Bradshaw skulle bli fotbollsspelare, inget annat.
"Jag gick rakt in i Blackburns reservlag redan innan jag fyllt 16 år. Vilket liv för en ung kille, att möta stjärnorna från Manchester United och Liverpool som ibland var nere i deras reservlag!"
PAUL BLIR PROFESSIONELL
Paul skrev på som professionell för Blackburn Rovers i juli 1973 - 17 år gammal. Han debuterade följande år i div 3 mot Tranmere och höll nollan i en mållös match och behöll sin plats i laget säsongen ut.
Pauls framfart hade nu uppmärksammats av Englands förbundskaptener och han spelade för ungdomslandslaget fyra gånger. Han fick chansen i England U21 mot Wales och matchen spelades på Molineux den 15 mars 1977. Hela Wolves ledning satt givetvis på läktaren. Matchen slutade 0-0 och den långe blonde keepern imponerade stort. Nio månader senare hade han skrivit på för Wolves.
"Det var så mycket rykten. Jag sammankopplades med en mängd lag: Man United, Leeds, Ipswich. Mitt kontrakt var slut - och jag hade inte mycket i lön. Min manager i Blackburn, Jim Smith, ringde mig och fördubblade min lön, men sa själv att 'Jag tror inte att du kommer att vara kvar och få ta emot din nya lön'."
"Jag hade haft en del kontakt med Tommy Docherty och jag förväntade mig därför att säljas till Man United, men en onsdag spelade jag snooker med min polare när de kallade mig till stadion. 'Se till att du är hemma ikväll', var meddelandet. Jag satt och väntade på telefonen - inget hände! Då, kvart i tolv på natten, knackade det på dörren och där stod Jim - med Wolves manager Sammy Chung! Jag packade en väska och åkte till Molineux nästa morgon, tränade och skrev på under eftermiddagen."
DEBUTEN I WOLVES
Summan var £150.000, då en ansenlig mängd pengar. Två dagar senare, den 1 oktober 1977, debuterade Paul Bradshaw med en 3-0-vinst mot Leicester på Molineux: Bradshaw - Palmer, Brazier, McAlle, Daly - Daley, Hibbitt, Carr - Kindon, Richards, Sunderland.
"Jag var nöjd med matchen och jag fick smaka champagne från flaskan som John Richards fick för sitt hat-trick! Jag kände ingen direkt press att ersätta Gary Pierce och Phil Parkes. Men det viktigaste var att inte göra någon besviken."
"Först bodde jag på ett hotell i Wolverhampton, men sen fixade Wolves scout Jack Screen ett hus till mig i Castlecroft. Jag har inte flyttat från Wolverhampton sen jag kom dit - I swear by the place - Wolves supporters glömmer dig aldrig."
Wolves satsade på en ny manager, John Barnwell, och även etablerade nyförvärv som Emlyn Hughes och Andy Gray. Laget slutade sexa i högsta divisionen och vann ligacupen 1980.
"Faktiskt borde vi ha kommit högre upp i tabellen än sexa. Om vi haft Sammy Chung kvar som manager så hade vi inte spelat så defensivt. Barnwell och Richie Barker satsade framför allt på försvaret och att hålla nollan. Jag höll noga koll på hur många gånger jag höll tätt."
Bradshaw höll nollan hela 21 gånger succésäsongen 1979/80, och han fick god hjälp av Wolves samspelta backlinje bestående av Geoff Palmer, Emlyn Hughes, George Berry och Derek Parkin. Fd landslags-kaptenen Emlyn Hughes var Pauls allra bästa vän på Molineux.
"Det var inte så många singelkillar i laget. Vi hade mycket gemensamt. Emlyn och jag köpte en greyhound tillsammans. Vi har fortfarande kontakt, han kom till mitt bröllop."
När man diskuterar managers så har Paul bestämda åsikter:
"Sammy Chung var en bra tränare, men alldeles för snäll. Han levde för fotbollen - men han borde aldrig blivit manager. Sammy var bra på att motivera folk, hans träningar var alltid intressanta."
"John Barnwell och Richie Barker kompletterade varandra, John var bra utanför planen, Richie var taktikern. Många blev upprörda av Richies taktik. Det var mestadels långbollar. Spelare som Willie Carr och Kenny Hibbitt gillade att spela fotboll, men vi fick ju fina resultat så ingen kunde klaga."
Paul första stora ögonblick var FA Cupsemifinalen mot Arsenal 1979.
"Att förlora var inte så hemskt. Vi hade problem i ligan och det var en bonus att nå semifinal. Det var värre två år senare i FA Cupsemifinalen 1981 mot Spurs. Jag trodde verkligen att vi skulle vinna. Det blev omspel och vi kom aldrig riktigt in i matchen. Mitt stora mål var att spela i en FA Cupfinal, det var tungt att åka ut två gånger i semifinal. I förlängningen mot Spurs på Hillsborough var vi det bättre laget och var hela tiden nära att göra mål. Att omspelet tilläts gå på Highbury var märkligt, jag menar, Tottenham har inte långt dit...!"
LIGACUPFINALEN 1980
Men Pauls stora ögonblick hade varit ett år tidigare - 1980. Brian Cloughs Europacupmästare Nottingham Forest stod för motståndet på Wembley. Ett Forest som hade två raka ligacupvinster. Men ett kämpande Wolves tog hem pokalen till Molineux.
"Jag ser ofta matchen på video. John Richards bortdömda mål kommer jag främst ihåg. Efter Andy Grays mål var det en enda kamp att hålla ledningen. I slutet av matchen plockade jag ett svårt inlägg och trodde 'This is it!'. Jag sparkade ut bollen och väntade på signalen. Den kom inte! Vi spelade i minst tre minuter till! Efter det kommer jag inte ihåg så mycket, det var så känslofyllt där ute på Wembley. Jag kommer inte ihåg vem som gav mig min segerkanna, inte heller resan hem med bussen. Jag kommer ihåg mottagningen på Mount Hotel efteråt när jag hade ligacuppokalen stående sidan om mig - it was nice!"
Paul Bradshaw fick efter sin hjälteinsats på Wembley fler chanser i Englands U-21 men aldrig i det riktiga landslaget trots att han var väldigt nära.
"Don Revie hade mig som sin favorit och jag fick ofta följa med landslagstruppen på träningar. Sen tog Ron Greenwood över och då var jag plötsligt långt ifrån. Kom ihåg att 70-talet hade fantastiska målvakter, enormt mycket bättre än dagens: Peter Shilton, Ray Clemence och Pat Jennings."
Många anser att Paul Bradshaw var den allra bästa naturliga målvakten de sett. Han var född till målvakt, hade alla förutsättningar gratis. Kanske hade han för stor talang? Hade han varit lika fanatisk som träningsnarkomanen John Burridge så vet man inte hur långt Paul kunnat gå.
Att Paul Bradshaw tar en plats som Wolves fjärde bästa målvakt genom tiderna är givet för mig som jublade till den TV-sända ligacupfinalen 1980.
==
PAUL BRADSHAW
Wolves (1977-84).
243 matcher för Wolves.
==
Källa: "In keeping with the Wolves", Charles Bamforth 1992. Pemandos A&M.
