Wolves fem bästa målvakter genom tiderna. På andra plats: Malcolm Finlayson

Malcolm Finlayson - Ligaguld 1957/58 och 1958/59. Charity Shield-vinnare 1959. FA Cupseger 1960. Kvartsfinal i Europacupen 1960. Semifinal Cupvinnarcupen 1961.

MAN OF STEEL

"Stan Cullis sa att jag var den modigaste målvakt han sett. Jag var inte så smidig så jag var tvungen att vara hänsynslös istället, det var min spelstil."

Malcolm Finlayson hade den otacksamma uppgiften att ersätta Bert Williams i Wolvesmålet. Englands landslagsmålvakt Williams var en mindre gud i Wolverhampton och hade ägt området mellan stolparna på Molineux under tolv års tid. Men med skotten Finlayson i målet fortsatte Wolves gyllene era och de vann engelska ligan två år i rad i slutet på 50-talet och dessutom FA Cupen på Wembley året efter.

Malcolm Finlayson föddes 14 juni 1930 i skotska Dumbarton.

"Jag var alltid målvakt, eftersom jag var så mycket bättre där än som utespelare. Jag spelade mig i form. När jag var 12 år spelade jag tre matcher varje lördag, till slut blev jag riktigt bra."

"Jag lämnade skolan som 14-åring för att jobba hos Dennis Shipyard. När jag var 15 år debuterade jag i skotska division 2 för Dumbarton. Jag fick inget kontrakt så det var bara att gå tillbaka till min juniorfotboll i Renfrew Juniors. Som 16-åring spelade jag tre matcher för Celtics reservlag. Men det verkade som om ingen klubb i Skottland ville ha mig. Jag var knäckt. Till slut åkte jag till England och Millwall."

I februari 1948 skrev Malcolm på som professionell för Millwall.

"Jag blev deras sjättemålvakt! Jag debuterade i deras tredjelag, men eftersom A-laget förlorade med 2-6 så gick jag rakt in i startelvan i nästa match mot West Brom i division 2. Det blev 2-2."

Millwalls manager fick sparken efter en rad mindre bra resultat och efterträdaren signade Ted Hinton från Fulham - som då var Nordirlands målvakt.

"Ted och jag turades om att spela, men vi kom sist i tabellen (div 3). Det var frustrerande att spela i trean och jag lärde mig absolut ingenting. Mitt största minne i Millwall var när jag blev sparkad i ansiktet mot Walsall. Det var blod överallt. Matchen slutade 5-5!"

FINLAYSON SKRIVER PÅ FÖR WOLVES
Malcolm tröttnade på division 3 och var på väg till Charlton då Wolves scout i London visade intresse för honom.

"Jag skulle ha kunnat gå till fots till Wolverhampton från London för att få spela där. De var ett av Englands bästa lag. Jag skrev på för Stan Cullis i augusti 1956, det var ett semiprofessionellt kontrakt. Jag jobbade dessutom för ett stålföretag, det var ganska vanligt att man hade arbete sidan om fotbollen."

"Dagen jag skrev på för Wolves passade jag på att se dem spela. Det var den bästa fotbollsmatch jag sett! Det blev 5-4 till Wolves mot Luton. I Wolves mål stod Bert 'The Cat' Williams och han gjorde otroliga räddningar. Jag tänkte: hur ska jag kunna leva upp till detta?? Jag åkte nästan hem igen!"

Fjorton dagar senare stod Finlayson i Wolves mål inför över 40.000 åskådare hemma mot Leeds.
"Det blev fiasko. John Charles nådde högre än mig i en luftduell och vi förlorade 1-2, det är det värsta minnet i hela min karriär!"

Finlayson höll sin plats i Wolves och fick spela i vänskapsmatchen mot Valencia och var även med på Wolves sommarturné i Sydafrika.

"Det var svårt att ersätta Bert Williams. Han var smidig som en katt och jag var mer som en bulldozer och inte lika bra på linjen. Jag var tvungen att stoppa spelaren innan han sköt, så jag blev expert på att ta bollen framför spelarnas fötter. Jag dök på deras fötter snabbare än någon annan, jag var modig. Det blev mitt varumärke."

WOLVES VINNER ENGELSKA LIGAN TVÅ ÅR I RAD
Bert lade skorna på hyllan 1957, Malcolm Finlayson tog över och gjorde det på ett lysande sätt. Han missade bara fem matcher säsongen 1957/58 då Wolves vann ligatiteln. Wolves släppte in mindre mål än vad de gjort de senaste åtta säsongerna. Året efter vann Wolves ligan igen. Finlayson missade bara tre matcher och hade stor del i framgången under en tidsperiod då Wolves var ett av Europas bästa lag.

Otroligt nog fick Malcolm inte chansen i skotska landslaget trots att Wolves manager Stan Cullis rekommenderade honom.

"Visst kunde jag spelat för en skotsk klubb och ökat mina landslagschanser, men jag tillhörde Wolves och vi var Storbritanniens bästa lag. Vi vann allt. Vi vann FA Cupen 1960, men jag var nära att missa finalen. I Europacupen för mästarlag åkte vi ut mot Barcelona i kvartsfinalen sedan jag skadat min axel. Jag var därför tveksam inför FA Cup-semifinalen 1960, men var med och höll nollan mot Aston Villa (1-0) och sedan höll jag nollan i finalen mot Blackburn också. Underbart!"

Wolves lag 1960, senaste gången Wolves vann FA Cupen: Malcolm Finlayson - George Showell, Gerry Harris - Eddie Clamp, Bill Slater (c), Ron Flowers - Norman Deeley, Barry Stobart, Jimmy Murray, Peter Broadbent, Des Horne.

WOLVES - EN MAKTFAKTOR I EUROPA
Trots alla titlar så håller Malcolm vänskapsmatchen mot Real Madrid högst av alla:

"Det var mötet mellan Europas två bästa lag. Det var i oktober 1957. Nu skulle vi möta Real Madrid som dominerade Europa. Vi slog dem med 3-2 och det var mitt livs match. Vi besegrade Di Stefano, Kopa, Gento, Zarraga och Santamaria. Vi kände att Wolves var Europas bästa lag hösten 1957. Jag glömmer det aldrig. Vi fortsatte samma stil säsongen ut och vann ligan."

Malcolm gjorde sin sista match i Wolveströjan i september 1963 sedan hans skador stoppat honom från fortsatt spel på högsta nivå. Malcolms orädda spelstil gav honom mängder av smällar, på knän, axlar och händer. Han tvekade aldrig en sekund att kasta sig ner bland ben och fötter och det kostade till slut för mycket på kroppen. Malcolm återkom till Molineux i juni 1982 då han blev klubbens vice-chairman.

Malcolm Finlayson har de största klubbmeriterna av alla Wolves målvakter och han var en av orsakerna till att Wolves dominerade engelsk fotboll i slutet av 50-talet. Jag rankar honom därför som Wolves näst bästa målvakt genom tiderna.

==
MALCOLM FINLAYSON
Wolves (1956-64).
203 matcher för Wolves.
==

Tidigare artiklar i samma serie:
På tredje plats: Phil Parkes
På fjärde plats: Paul Bradshaw
På femte plats: Gary Pierce

Källa: "In keeping with the Wolves", Charles Bamforth 1992. Pemandos A&M.

Truls Månsson2004-04-03 11:25:00

Fler artiklar om Wolves