Bitter uddamålsförlust.
Inte heller den här gången lyckades vi slå Chelsea och den missade straffen hänger ihärdigt kvar på hornhinnan.
Det är bittert att skriva den här matchrapporten. Trots att mina förhoppningar om poäng var ganska små så kan jag idag inte smälta att vi inte ens fick med oss en ynka pinne. Två ord symboliserar denna förlust enligt mig.
Ineffektivitet, bollinnehavet mynnade ut i alldeles för få chanser och de chanser vi väl fick innebar inga mål.
Domartabbe, hur domaren nu missade den hands som John Terry stod skyldig för i den 52:a minuten är för mig en stor gåta. Att linjelärkan på offensiv planhalva inte såg händelsen kan jag förstå för han stod skymd i linje med Terry, men att huvuddomaren inte ser en sån hands är inget annat än en stor skandal. Jag KAN inte smälta det, hur kunde han missa Terrys flaxande högerarm. Domare Bennett måste ha varit skymd, eller anser han att bollen sökte Terrys arm? Det kan väl inte ens Chelsea-supportrarna tycka, eller?
Hjälp mig någon, vad är egentligen definitionen av hands?
Detta är ett utdrag ur svenska fotbollsförbundets regel- och tolkningsfrågor i svensk fotboll 2003:
Följande riktlinjer gäller för tolkning av hands:
När handen eller armen får oavsiktlig kontakt med bollen ska spelet fortsätta.
När en spelare reagerar reflexmässigt och får kontakt med bollen med handen eller armen ska frispark (eller straffspark) dömas.
När en spelare avsiktligt spelar bollen med handen eller armen ska frispark (eller straffspark) dömas.
Det kan ju iofs vara så att den engelska domarkåren har en annan bedömning, men om vi nu ska gå efter den svenska så... ja, döm själva.
Om jag nu ska släppa min bitterhet ett tag och se på hur Spurs genomförde matchen, så måste jag nog ändå säga att det var en hygglig insats utav de vittröjade. Man spelade bra defensivt och släppte inte igenom Chelsea till allt för många målchanser. Motståndet är ju trots allt inte Leeds eller Wolves. Motståndet är tvåa i Premier League samt i semifinal i Champions League. Laget är fyllt av storspelare som är inköpta för en ohygglig mängd pengar. Defensivt, stabilt vill jag påstå.
Offensivt saknade jag en hel del. Borta är den frejdiga anfallsfotbollen som präglade laget under årets första månader. Speluppehållet och lägret i Dubai gjorde lika mycket susen för försvaret som det förstörde anfallslustan. Defoe och Keane hämtade ofta boll på mittplanen och hamnade därmed alldeles för långt ned. Rörelsen och anfallskombinationerna såg man inte mycket av heller. Målskyttet har helt gått i stå. Man har nu på fem matcher endast mäktat med ett enda mål och det var ett självmål.
Spurs kan tydligen bara göra en sak i taget bra. Antingen spelar man bra anfallsfotboll och läcker som ett durkslag bakåt, eller så tätar man hålen samtidigt som man tappar all kreativitet och anfallslusta.
Godkänt betyg ger jag åt mittbacksparet Gardner/Doc. Innermittfältarna Brown och King kämpade på bra, framförallt Brown ska ha en eloge för sitt enorma slit. Keane/Defoe försökte, men stångade sig blodiga mot Chelseas kompakta försvar. Kanouté Som i halvtid kom in istället för Ziege är en gåta. Man kan väl lugnt säga att afrikanska mästerskapen inte gjort speciellt gott för hans form i Spurströjan. Jackson och Kelly som fick komma in i mitten av andra halvlek gjorde inget större väsen av sig.
