Spurs-Arsenal
Efter 3 minuter släcktes hoppet om vinst, efter 35 minuter släcktes hoppet om poäng, men efter 90 minuter så var smilbanden påklistrade igen.
Det var med frustration man bevittnade första halvlek i derbyt mellan Spurs och Arsenal. Gång på gång lyckades de rödvita slita upp stora hål i Spurs försvar med precisa passningar, smarta löpningar och vindsnabb kontringar. Man kan inte annat än hylla mästarnas sätt att spela fotboll. Alla vet precis hur man ska spela, vad man ska göra och framförallt var man har sina medspelare.
Redan efter 3 minuter kändes matchen körd. Spurs fick då en hörna och flyttade upp en del folk för att försöka göra något vettigt utav situationen. Då kom lektion 1 i modern fotboll. Hörnan slogs alldeles för slarvigt, utav Johnnie Jackson, på en yta starkt överrepresenterad utav rödvita. Bollen tas emot på bröstet av Viera som snabbt slog upp den på Henry vid mittlinjen. Jag räknade det till 5 rödvita som satte full fart mot Spurs mål. Retfullt enkelt och enormt elegant släppte Henry vidare bollen mellan två försvarare till Bergkamp som i sin tur lirade bollen snett inåt bakåt till Viera som slog in bollen förbi en chanslös Keller. En kontring tagen direkt ur skolboken.
Efter chocköppningen lyckades dock Spurs spela upp sig en del och hade faktiskt ett par, tre riktigt bra chanser. Den första genom en fin frispark utav Kapten Redknapp, som visar att han fortfarande har en fin känsla i högerdojan. Bara några minuter senare lyckas Taricco sånär lura Lehmann med en överraskande lobb från 25 meter. Tyvärr landade den ovanpå målburen och inte inuti. Spurs spelade vid detta tillfälle fullt godkänt. I den 34:e matchminuten var det dock dags igen för gästerna att göra ett mål. Den här gången var det Viera som fick fram en boll till en otäckt fri Pires som enkelt kunde slå in bollen bakom en återigen chanslös Keller.
I halvtid fick Jackson utgå till förmån för Jermaine Defoe. Ett mycket vettigt byte då unge Johnnie tyvärr återigen visade att han inte har vad som krävs i såna här tuffa matcher, än så länge iaf. Tydligt i samband med detta byte var också att Spurs fått order om att trycka på mer framåt. Man stressade Arsenal högre upp i banan och vann fler närkamper. Det kan iofs ha varit så att en viss bekvämlighet smygit sig på hos bortalaget, men Spurs tog över taktpinnen och ägde mycket boll. I den 61:a matchminuten lyckades Spurs till slut äntligen få hål på Lehmanns nolla då Brown la upp bollen till Redknapp som fick på en härlig kanon till vänster om Arsenalmålvakten.
Vi tar sen en snabb resumé av målchanserna fram till straffen i 90:e minuten. 2 finfina frisparkar från Spurs sida, en från Redknapp och en från Defoe. Ett halvt om halvt friläge för Kanouté i dålig vinkel, skapat av ett horribelt inkast från Lauren. Kanouté som inte verkade fatta att bollen var i spel, stannade upp och tittade långt mot domaren innan det gick upp för honom att han faktiskt var fri och att spelet faktiskt var igång. Om jag minns rätt så var detta inte första gången som just Lauren bjussat Spurs på frilägen, vill minnas att han assisterade Postiga vid ett par tillfällen i höstens derby på Highbury. Han kanske gillar oss, vi gillar iaf honom! :-)
Bästa chansen var dock Arsenals. Henry hittade Pires i bra position, men skottet från Pires räddades utav undersidan av ribban. Sen hade de även ett sånt där magiskt anfall igen där bollen till slut hittade fram till Henry som dock sköt skottet rakt på Reyes fot. Ett stort tack även till Reyes.
Så då till den rafflande avslutningen. Spurs lyckas få till en hörna i slutet av matchen. Hörnan slås och studsar via överliggaren ut till den bortre delen av straffområdet där en blåvit lyckas snappa upp bollen. Precis när nästa inspel ska till så blåser domaren av för något som man på TV inte har en blekaste om. Första tanken från min sida var frispark för Arsenal pga någon skitsak i straffområdet. Kanske hade en blåvit andats på Lehmann i mål. Förvirringen är total och domaren överlägger med ena linjelärkan. Domaren går sedan fram till Lehmann och ger honom ett gult kort, även Keane får gult kort. Reprisen vevas ett par gånger på TV och jag blir mer än lovligt förbannad för att Keane får kort för att han blivit kladdad i ansiktet och nedtryckt utav Lehmann, reprisbilderna går dock vidare och Keanes knuff på Lehmann lugnar min något irriterade sinnestämning. Bägge korten kändes faktiskt ganska så självklara.
Då kom nästa tanke, vad fick Lehmann kortet för? Fick han det för situation nummer ett, där han kladdar Keane i ansiktet och sedan trycker ner och in honom i nätet? I så fall ska det väl vara straff? Nej, det dömer han aldrig för! Eller... jo, fan. Spelarna utrymmer straffområdet, alla utom Keane och Lehmann. Då bekräftar också domaren beslutet genom sin placering i straffområdet samtidigt som kommentatorn utbrister "jaha, det verkar som om det är blåst för straff". Fram kliver just Keane mot förövaren Lehmann i målet. Keane slår en ganska så vansklig straff, men Lehmann som slänger sig åt rätt håll når inte bollen och 2-2 är ett faktum.
På det stora hela så känns resultatet ganska så rättvist, iaf om man tittar till antalet målchanser. Arsenal kändes iofs något giftigare när de anföll, men de verkade nöjda vid 0-2. Andra halvlek blev ytterligare ett bevis på att motivation ofta slår klass.
Bäst i Spurs var Keane, Kanouté och King. Defoe gjorde ett piggt inhopp också. Jackson, Kelly, Gardner och Davies får underkänt. Framförallt de två senare kan mycket, mycket bättre.
