Här kommer en reserapport från Gus och Kalis
Titta på West Ham på Upton Park, kan det vara nå't de'? Läs och avgör själv.
En reserapport från Hammersland.
Vi var två "die hard" Hammersfans (Kalis och Gus) som åkte med flickvän, respektive en kompis. Vi kunde naturligtvis inte heller undvara Tommy, vår speciella tur Hammer, han har aldrig sett West Ham förlora (ok en då men den bortser vi från ), trots att han sett ganska många West Ham matcher. Vi började matchdagen med att samlas i hotellets vestibul kl. 10.00, för tunnelbanetur till East End. När jag skulle köpa tilläggsbiljett till zon 4, där Upton Park ligger, sa biljettförsäljaren att "dit säljer dom inga biljetter idag och att de måste sanera disken jag stod vid". Orsaken var min West Ham-tröja, han skämtade naturligtvis och berättade att han höll på Charlton. När vi så fick biljetterna önskade han oss lycka till på matchen. Redan nere i tunnelbanan började man se folk med Claret and Blue tröjor. Vi gick av någon hållplats innan Upton Park och vandrade åt stadiumhållet till, ju närmare man kom desto fler West Ham supporters såg man och det var många, redan vid 11- tiden, 4 timmar innan matchstart. Vi gick in i en bokhandel, där det fanns ett flertal böcker om West Ham och kl. 13.00 skulle författaren Brian Belton, som skrivit en nyutkommen bok om deras första svarta spelare Johnnie the one: John Charles, komma dit och signera boken. Vi köpte några böcker och gick vidare till arenan, där var det fullt med folk. Efter besök och diverse inköp i Supporterbutiken gick vi till puben The Boleyn, en pub endast för hemmasupporters, där var det fullt med folk och förväntansfull stämning. Det dröjde inte länge innan vi kom i snack med "The local boys" som var mycket imponerade över att vi åkt från Sverige för att se Hammers och av den anledningen bjöd på öl. Själv kom jag i en sån livlig diskussion att jag inte blev ivägsläppt utan att dricka ytterligare öl, så jag fick skicka pengar med Kalis för att köpa och få boken signerad av författaren.
När vi återsamlades gick vi in på slutsålda arenan (35000 åskådare). Kalis hade ordnat kanonbiljetter på övre läktaren inte allt för långt från Bobby Moore Stand, där de största Hammerssupportrarna håller till. Vi var inne en timme innan match, redan då var stämningen på topp och vår sång Forever Blowing Bubbles rullade runt läktarna. Innan matchen delades det ut priser till Hammer of The Year som inte oväntat gick till Matthew Etherington, Runner Up-priset gick till Michael Carrick och Best Young Player-priset till Anton Ferdinand. Så kom matchen igång och man rös i hela kroppen, vilken stämning på läktaren, något jag önskar varje Hammerfan att få uppleva. Forever Blowing Bubbles ekade gång på gång från över 30000 strupar, blandat med ramsor som "Allan Pardews claret and blue army", "West Ham on the go" och "Up You Hammers". Vild glädje bröt ut efter Hutchs 1-0, resten av matchrapporten kan ni läsa på annat ställe.
En personlig reflektion dock, mittfältet såg mycket stabilt ut. Enligt mig var de bästa spelarna i denna match Dailly, Hutch, Carrick och Zamora. Under halvlekspausen visade Sagan om ringenskådisen Elijah Wood West Hams nya bortadräkt, bilder från det kan ses på "http://www.bagendinn.com/elijah/yank.asp". Efter matchen kom alla spelarna in igen och tackade sina supporters för stödet under matchen. De fick en "Standing ovation" vilket även Allan Pardew fick när han tog till orda i micken och tackade för allt stöd under säsongen. Nöjda och glada efter matchen drog vi oss hemåt tillsammans med andra lika glada Hammerssupporters, vi tog en öl till eller två på vägen, på en annan pub där det också dånade West Ham ramsor och sång. Som tidigare sagt detta var en upplevelse jag önskar alla Hammerssupporters, även om alla inte kan ha lika stor tur som vi att pricka så pass rätt match.
