It takes 115 years to be this good - Del 4 av 5
Så kom stunden vi alla väntat på. Nu skulle pokalen presenteras och Vieira skulle lyfta bucklan mot Londons blåa himmel. "Are you watching, Manchester??", dundrade över Highbury...
Men innan jag berättar vidare om denna magiska stund så vill jag nämna en lite händelse som inträffade direkt efter matchen, innan spelarna gick ut i omklädningsrummet.
Spelarna befann sig iungefär i mitten på planen och tackade fansen när Gilberto plötsligt bröt formationen och sprang ut till publiken i hörnet på North Bank och West Stand och fick något från någon i publiken.
Han vecklade ut sin gåva och till allas förtjusning hade han fått en brasiliansk flagga från ett fan. Han höll den högt över huvudet och sprang ut till mitten av plan där han mötte Edu som omfamnades av Gilberto med flaggan. Där stod nu våra två brassar i en lyckoruskram med sin nationalflagga runt om sig. Oslagbart, vilken känsla, vilkan glädje som utspelades och vilket jubel detta resulterade i på Highbury.
Även Henry tog en liten tur ner till North Bank och stod ensam framför de fanatiska supportrarna på läktaren. Om vi var skälvande av lycka bara genom att Henry stod och bugade framför VÅR läktare så kan ni tänka er lyckan då han lyfte Arsenal-emblemet på bröstet och kysste det.
Glädjen sakande gränser. Henry är gud. Han är gud. Inget snack om det. Han är en superhjälte, en gud, en profet, kalla det vad ni vill. Vi skulle följt honom intill döden i det ögonblicket.
Nåväl, tillbaka till prisutdelningen som började i militärisk stil med två grönklädda militärer som marscherade strikt fram med buckla och stöd till podiet. Rena kines-paraden, eller likt gamla Sovjetunionens disciplinära marscher för statsöverhuvudena i Moskva.
Kort därefter tog Vieira första stegen ut från spelargången och ut mot podiet, följd av resten av hjältarna i vårt Arsenal.
Sångerna, som hade pågått oavbrutet sedan spelarna lämnade planen ökade i intensitet och Vieiras sång mullrade loss på Highbury igen.
Om möjligt så ökade jublet än mer när Vieira stegade upp på podiet och när han sedan lyfte bucklan var lyckan fullständig.
Jag var på Highbury och såg Vieira lyfta bucklan!! Glädjen var gränslös, universum kollapsade kring Highbury och vi befann oss i en malström av jublande fans, vajande flaggor och glädjetårar och mitt i denna malström stod våra hjältar i centrum och Vieira med bucklan i luften och vrålade lika högt han med.
För ett ögonblick var vi en, 38000 fans och de 30-tal Arsenal spelarna och coacherna på plan.
Vi var Arsenal!
Vi var the Gunners!
Vi var Oslagbara!
38-26-12-0!
Sedan kom de upp en efter en:
Jens Lehmann, till och med Jensa fick ett rungande jubel, även från mig en dag som denna, idag var allt gammalt groll mig och honom emellan glömt, idag var han en gud!
Ashley Cole, TACK för ditt mål mot Dynamo, viktigaste målet under säsongen!
Martin Keown, KEOWN KEOWN KEOWN, en legend tar farväl.
Robert Pires, Highbury´s egna Robbie, hans underbara mål mot Liverpool flashar förbi hornhinnan...
Fredrik Ljungberg, ofattbart populär bland Gooners i England, kämpen, virvelvinden. We love you Freddie!
Jose Antonio Reyes, vår nya guldkalv, Olé, Olé Olé!
Nästa säsong, då jäklar. Än en gång, välkommen Jose, du är en Gooner redan!
Dennis Bergkamp, vi tackar dig, Maestro. Bergkamp Wonderland ett år till!
Lauren, vadå svagaste länken? I detta ögonblick är han lika stor som Sol, Kolo eller Cole. Lauren!!
Ray Parlour, Razor, inte spelat mycket i år, men som en av få engelsmän får han större jubel än de flesta idag.
Edu, Eduuuuuuuuuuu...som denna brasse har gjort sig förtjänt av en plats i Goonerhjärtan under säsongen. Den blygsamme, nyblivne familjefadern med en magisk känsla för Arsenals vägvinnande spel i år. Eduuuuuuuu!
Gilberto, även han en underbar personlighet. Fått klagomål under säsongen, men alla vill vi ha onom kvar, Gooner through and through, trots allt!
Gael Clichy, framtidens Arsenal personifierad. Så ung, men ack så giftig redan. Tänk vad han kan göra för Arsenal det närmaste decenniet...
Sol Campbell, jätten, ena halvan av mittlåset KoloSol. En säsong i berg och dalbana, men avslutar på en hög not. Tyngst i Premier League! SOL!
KOLO Toure!! Wengers geni i all sin prakt, Kolo har gått från en okänd, blygsam Ivorian som ingen kände till förut, till att bli den andra halvan i Premier Legaues starkaste mittlås. Älskad av alla!
Jeremie Aliadiere, ännu en av Arsenals framtidsspelare i all sin glans.
Även Pascal Cygan, inte spelat mycket, men har gjort det bra, Sylvain Wiltord, t o m denne underpresterande fransman får ett jubel i sin ära en dag som denna, likaså Kanu och Stack.
Pat Rice, man blir inte mer Arsenal än så. Både spelare och coach i Arsenal. Mannen bakom Wenger, mannen som fulländar coachingteamet! Ingen glömmer hans arbete en dag som idag! Äras den som äras bör!
Samtliga tränare och läkare i Arsenals coachingteam fick även de ta emot jubel innan det var dags för de största. Henry och Wenger!
Först ut Henry, Va Va Voooom! Världens bästa på Highbury i våra hjärtan. 30 mål i ligan! Vad mer kan man säga.
Thierry Henry! Thierry Henry! Thierry Henry!
Sedan var det dags för Arsene Wenger.
Den elegante, geniet, allas vår fadersgestalt: Arsene Wenger! Mannen som gjorde det! Mannen som ledde oss obesegrade genom hela säsongen! Otroligt!
Fyrverkierier och de sedvanliga röd-vita konfettibomberna exploderade och Highbury med omnejd bröt ut i "We are the Champions"...
Jag skulle kunna babbla på och rada upp varenda adjektiv i svenska språket för att beskriva känslorna när spelarna gick sitt ärevarv runt Highbury och tackade alla fans, men jag tror att ni vid det här laget har förstått vilken magnifik, otrolig, sagolik tillställning detta var. Att ha fått chansen att uppleva en dag som denna på Highbury är verkligen en av höjdpunkterna i en Gooners liv.
Värt att nämnas dock är Leicesterfansen i hörnet på South stand som stod upp och applåderade Arsenal då de gick förbi den änden, en stor eloge till fans som trots att det egna laget i samma ögonblick åker ur Premier Leguae ändå stanna kvar för att hylla Arsenal. Stort!
När vi väl lämnade Highbury och gick ut för att fortsätta firandet gick man som i en dimma, det var svårt att tro att man faktiskt just upplevt ett så här fantastiskt ögonblick.
Jag kommer garanterat att åka till Highbury och Ashburton Grove fler gånger, men ingen gång kommer att vara som denna gång då jag för första gången fick se laget lyfta bucklan och dessutom obesegrade! Det händer inte igen...eller?
Denna dag var Arsenal det största i London, det enda i London. Arsenals glädjefest spreds över hela huvudstaden och man kunde känna atmosfären över London andas Arsenal, Arsenal, Arsenal! The Unbeatables!
En sen kväll, med mången Pints och många sånger tillsammans med mina engelska Goonersbröder, sedan tillbaka till hotellet för att sova ett par timmar innan det var dags att ta sig till Highbury igen dagen efter för att bevittna segerparaden.
Alarmet stod på 08:30, dagen kom till sitt slut och en utpumpad 33-årig Gooner från Borås lade huvudet på kudden och slöt ögonen.
"Imorgon fortsätter festen...Gonatt Arsenal, Gonatt Gooners....vilken dag..."
