En Gooner's Dagbok - En kaxig jäkel
Här är min hyllning till Arsenal. Jag är Gooner. Jag är stolt. Jag är lycklig. Jag är euforisk.
Jag tänker inte be om ursäkt för det.
Kinden bultar. Hörntanden i överkäkens högra sida pulserar av smärta allteftersom tandläkarens bedövning släpper.
"Inte lätt att dricka kaffe med en golfboll uppstoppad i kinden.", tänker jag och häller försiktigt in en klunk kaffe i munnen. På vänster sida.
Få saker är så smärtsamma som en entusiastisk tandläkarborr. Få ljud är så skräckinjagande.
När borren drillar in sig i nerven hjälper ingen bedövning.
Hade man kunnat så hade man tryckt huvudet rakt igenom tandläkarstolen för att komma undan.
Men jag hittade den perfekta lokalbedövningen. En medicin hittills okänd av tandläkarvetenskapen - Arsenal.
Smärtan av tandläkarborren som slet i min tandrot byttes ut mot eufori, ett exalterat lyckorus då jag gick igenom senaste matchen mot Boro i mitt huvud.
Hade jag kunnat le vid tanken på Reyes 4-3 mål så hade jag gjort det. Men det är svårt att le med en hel verktygslåda inskruvad i käften.
Så jag log inombords. Precis som jag har gjort sedan den här säsongen drog igång.
Gooners runtom i landet och världen över befinner sig kroniskt i detta tillstånd för tillfället och det spelar ingen roll vad andra säger. Vi är bara lyckliga över att vara Gooners.
Arsenal årgång 2004 visar upp ett spel som saknar motsvarighet i engelsk fotboll för närvarande. Just nu är Arsenal helt underbara att beskåda och de ger fansen en, i det närmaste poetisk, uppvisning av stor fotbollsunderhållning i varje match.
"Men hallå där", grymtar en blåryss, eller en rödsvart djävul, "vänta lite nu, ni har spelat tre tävlingsmatcher i år, varav Community Shield knappast räknas. Två matcher mot mediokert motstånd. Ni har släppt in fyra mål. Ni har inte vunnit ett skit på långa vägar."
Så låter glädjedödarnas hymn till stolta, glädjerusiga och glödande Gooners som dag efter match lämnar sina hem och marscherar ut till Sveriges arbetsplatser och skolor. En glöd som Arsenal har skapat, redan efter 2 matcher.
Rättning, 3 matcher.
Jag vill inte trivalisera Young Guns prestation i 3-1 segern mot United. Det var måhända en titel som man knappast räknar in i en dubbel eller trippel i slutet på säsongen. Men prestationen och spelet var likväl fantastiskt, igen.
Tillbaka till blåryssens argument.
Visst, allt det där är sant, vi har läckt som ett såll där bak, Cole har inte visat upp samma klass som förra säsongen eller under EM. Cygan sköter sig utmärkt, men han är ingen Sol Campbell.
Toure, underbarnet som frälst oss med underbart försvarsspel under Immortals-säsongen har inte dominerat alls på samma sätt. Lauren är Lauren, den enda i backlinjen, vid sidan av Cygan som inte har underpresterat.
Men vi saknar Sol Campbell. Inget snack om saken. Han är klippan som Kolo behöver luta sig emot, han är inte redo att stå på egna ben i backlinjen. Man börjar undra om även Cole känner sig osäker i avsaknaden av jätten Sol.
Vi har släppt in 4 mål. So What? Vi hade ligans bästa försvar förra säsongen, Wenger har meddelat att han ämnar köpa ytterligare förstärkning till försvaret. Vi kommer att ha ligans bästa försvar när 38 matcher har spelats i år också, sanna mina ord.
Francesc Fabregas. För att citera en synnerligen irriterande kvinnlig birollsinnehavare i TV-serien Friends:
"Oh. My. God."
Denna spanska valp går in i högsta divisionen i engelsk fotboll och dominerar fullständigt.
Han spelar som en 27-årig erfaren ärrad mittfältskung.
Han är totalt respektlös och onaturligt klok för sin ålder i sin spelstil.
Han blandar säkra passningar både i sidled och i djupet. Han utmanar de tyngsta, jävligaste motståndarna i Europa i spelare som Keane, Parlour och Gravesen utan ett spår av tvekan. Han överglänser dessutom alla han har mött så här långt.
Han utmanar med boll och är dribblingssäker. På något sätt lyckas han dessutom utmana vid rätt tillfälle. Aldrig oaktsam och chanstagande. Mogen.
Vi kommer aldrig att få se Cesc Fabregas göra en överstegsfint. Han är nyss 17 år fyllda.
Pires, Edu, Gilberto, Ljungberg. De fyra musketörerna som sliter och kämpar vid sidan av Kungen - Vieira.
Ser inte Pires t o m ut som en av musketörerna, Aramis kanske?
Musketörerna hade kors på bröstet, våra har kanoner. Tomejto - Tomato.
Vad man än väljer att kalla dem, så är de moderna versioner av svärdslingande hjältar i Alexander Dumas novell, de är drakdödarna, de räddar blonda långflätade prinsessor från höga torn.
En för alla - Alla för en.
Kung Vieira sitter kvar på tronen, han kommer återigen att leda musketörerna på mittfältet till stordåd och ärofyllda segrar.
Hans försvarsgeneral Sol kommer att säkra borgen och till sitt förfogande har han attackvingar och spjutspetsar i anfallet i form av Reyes, Henry, Bergkamp, van Persie.
Vad har Wenger matat Reyes med i sommar, jag bara undrar?
Vad det än var så har han fått en rejäl skopa av det.
De flesta som följer engelsk fotboll och Arsenal misstänkte att han skulle växa till sig och komma in i spelet mer den här säsongen, Men José har gått från ung supertalang till att dominera anfallet, ta på sig ansvar, spelfördela och avsluta som en Buster-figur. Tankarna går direkt till serien "Korpen", även han var ju zigenarpojk.
Wenger har på en sommar skapat en ledare i anfallet, ett komplement till Henry, en jämlike.
Henry. Folk påstår att han inte gjort en vidare bra start på säsongen.
Nehe, verkligen? 2 mål och 3 assist på två matcher.
Jag hoppas verkligen att det är en dålig start av Henry, vad kommer han då inte prestera när han kommer igång?
Dennis Bergkamp. El maestro. Trollkarlen.
Redan före förra säsongen så pratades det om att Dennis hade gjort sin sista säsong, han var för gammal, för långsam. Slut.
Dennis gjorde en av sina bästa säsonger förra året i Arsenal och som den här säsongen har börjat för Dennis så vågar jag inte ens gissa på vad som komma skall från vår magiska holländare denna säsong.
Dennis vann matchen åt oss mot Middlesbrough, det var han som visade vägen efter 1-3 och stegade fram och satte 2-3 direkt. Han visade laget att det inte var omöjligt, måhända gjorde han bara ett av målen, men jag vill påstå att utan Bergkamp så hade vi förlorat matchen.
Orättvist, självklart, men dock slutet på 41 matcher obesegrade.
Jag hoppas Dennis stannar ett år till. Om inte, låt oss då vinna Champions League åt honom i år redan.
Där har vi det då, Arsenal ur en Gooners perspektiv.
Är vi då kaxiga? Stolta? Lyckliga?
Självklart.
Det är vår medfödda rätt som supporters att känna så när laget går bra. Arsenal har aldrig varit så här bra, sedan 1886 har vi aldrig haft ett lag som vi har idag, år 2004.
Röda djävlar, blåa ryssar och allehanda kleti och pleti gnisslar tänder och spyr galla över vår stolthet.
De kallar oss arroganta, spydiga, överspända.
Våra motståndare har all rätt att känna så, de får hata oss för vårt lags fantastiska spel, de får hata oss för att vi är glada och lyckliga. De får hata oss för att vi är Gooners. Jag hade hatat oss också.
Jag bryr mig inte och jag tänker aldrig be om ursäkt för det.
MITT lag är Arsenal. Arsenal har aldrig varit bättre.
