Ode to a great side!
En krönika om gårdagskvällens nysatta rekord är ju tvungen att skrivas; finns ingen ursäkt för att missa ett sådant tillfälle att hylla ett av världens bäst-spelande-lag.
I söndags svävade man mellan himmel och helvete och sedan himmel igen. För att citera Lasse Granqvist på Radiosporten/Canal+ efter att Sverige hämtat upp ett 1-5-underläge mot Finland i hockey: "Jag ger upp! Det går inte att hålla på längre..."
Det var nästan så man kände i söndags, det gick inte att hålla på längre. Skulle hjärtat och kroppen orka med en liknande pärs igen? Det var därför man under onsdagen fegade, och lät text-tv:n vara ciceron för matchresultatet. Det visade sig sedan i halvtid då man pausade videon och passade på att kolla statistiken från första halvlek på SkyNews text-tv att det redan stod 1-0 till Arsenal i den 50:e minuten. Yeeeeeesssss!
Men va fan sysslade Canal+ med?
Mina misstankar mot Svts text-tv var därmed som bortblåsta, då jag trodde att det var de som hade fel matctstarttid på sin resultatuppdatering. Matchen hade ju klockan 20.45 inte startat på C+. Att C+, som skryter med alla matcher de nu visar, sänder matcher med femton minuters fördröjning är genomuselt. Skämmes tamefan!
Nu var det inte det jag skulle skriva om.
Man var alltså helt slut efter söndagens drabbning, men på samma gång befann man sig i ett otroligt skönt lyckorus. Min kropp var dock redan kraftigt försvagad efter en vecka med maginfluensa eller något slags tarmbakterie, som gjort att jag inte fått behålla det jag ätit på hela veckan. Att leva på blåbärssoppa, thé och rostade mackor är inget jag rekommenderar. Fem tappade kilon och så gör Arsenal som de gjorde mot en i söndags. Nedrans tarvligt!
De är dock förlåtna efter gårdagskvällens fantastiska resultat som betydde att rekordet alla pratat om sedan slutet av förra säsongen nu var i hamn. 43 matcher utan förlust! Det är smått otroligt när man tänker efter.
Om man skulle illustrera det på något sätt så tror jag att Paolo Robertos boxningskommentering när unge britten Amir Khan boxades häromdagen skulle passa fint: "OJ OJ OJ! Han är fantastisk... Jag tror jag är kär! Det är bara att erkänna..."
Ja, oj oj oj, man är kär! Det går egentligen inte att uttrycka på något annat sätt, och det SKA erkännas. Precis som det nysatta rekordet ska erkännas. Och precis som att Arsenals storhet som lag förtjänar att erkännas.
Det har knusslats och tjurats från allehanda håll om att Arsenal är inget stort lag förrän de vunnit Champions League. Arsenal vann Europacupen 1994, men den gills tydligen inte. Om man måste vinna något i "nutid" så är inte heller Liverpool en stor klubb då de inte vunnit något på en herrans massa år, även om de har varit ett storlag ute i Europa förr om åren.
Liverpool ÄR en storklubb, om än på gamla meriter. Om gamla meriter räknas så har Arsenal tagit en europatitel.
Brain Clough som tränade det Forest som tidigare hade rekordet sa efter gårdagens match: "Jag beundrar mig själv mer för den svit med 42 matcher utan förlust än för att vi vann Europa-cupen."
Därför anser jag att det är orättvist att inte kunna ge erkännande till Arsenal för, framförallt, den bedrift de rodde i hamn igår kväll och för det fantastiska spel de match efter match visar upp på plan. Det finns inte många lag i historien som presterat en lika fin fotboll som dagens Arsenal.
Att Arsenal dessutom gör det med mindre medel än många andra lag är inte dessto mindre hyllningsvärt. Inför förra säsongen var Arsenal uträknade då ryssen tagit över Chelsea och pumpat in miljon efter miljon på nya spelare, och Man Utd hade även de den sommaren värvat flitigt.
Vad värvade Arsenal? En ny målvakt i Jens Lehmann för ungefär 1.5 miljoner pund och även en 18-årig vänsterback vid namn Gael Clichy; som ingen trodde skulle få någon större speltid den säsongen och som med all sannolikhet skulle stå på tillväxt. Sedan värvade man även Jose Antonio Reyes i januari, men han skulle få den sista delen av säsongen att acklimatisera sig till det engelska fotbollsklimatet. Och som han gjort det...
Arsene Wenger värvat smått och gott och har försökt hålla hårt i plånboken. Förutom några mångmiljonpundsvärvningar från tiden när transfermarknaden var galen så har han inte viftat med sedlarna på rysktmanér.
Således har han också skapat en sammanhållning och en fotbollsmiljö utöver det vanliga. Att Patrick Vieira insåg var han hade det bäst kan väl kanske ses som ett tecken på det. Ett tecken på det är också den ring som spelarna bildade efter den otroliga upphämtningen i söndags. En för alla, alla för en!
Man hittar inte en liknande sammanhållning i många andra fotbollsklubbar på toppnivå. Det är också det som gör en så förbannat stolt över Wengers Arsenal; för det är Wenger vi har att tacka för att klubben ser ut som den gör idag.
I och med Wengers tillträde som tränare har Arsenal genomgått en metamorfos av sällan skådat slag. Wenger har så gott som förändrat allt i klubben, från vad man stoppar i sig till spelet på plan osv.
Det är bara att bocka och buga inför Den Store Wenger, och tacka hans trofasta trupp som står till förfogande i match efter match. Som Arsenal-supporter känner jag mig priviligerad och tacksam över den vackra klubb som jag valde som "min" samma dag som min far begravdes den 17 december 1989. Tack Pappa! Och tack Arsenal!
Har ni glömt bort någon match så kan ni kolla dessa på sidan: Alla matcher i rekordet
