Game, set, men knappast någon match
Tråkiga Tottenham mäktade bara med 6 mål.
Första halvlek slätar vi över med en stor gäspning. Kanoutés mål och Lasse Kinch uttal av Bunjevevevic... Bunvejevic... AHHH... Bunjevcevic, var nog de enda glädjeämnena. Lasse som helt klart skulle behöva gå hos en talpedagog fick inte ens rätt på kungens förnamn, Lesley vem? DET var inte ens kul, Kinch!
Andra halvlek började i samma stil som den första. Långsamt och omständligt spel som allt som oftast höll sig en bra bit utanför lagens bägge straffområden. När Robbie Keane efter ett något tveksamt försvaringripande kunde runda målvakten och kallt göra 0-2 så var matchen körd för Oldham. Keane som efter målet belönades med en varm dusch eller ett bad ersattes med en småfrussen Jermaine Defoe i den 67:e matchminuten.
I den 70:e minuten fick Oldham en hörna som efter ett närmast parodiskt flipperspel lyckades rensas undan av Spursförsvaret. Rensningen snappades upp av liljevita (för dagen dock klädda i kycklinggult) och snabbt iscensattes en flygande kontring. Den nyss inkomne Defoe fick vara sist på bollen och kunde retfullt enkelt rulla in 3-0 i bortre gaveln.
Att Oldham efter det totalt gett upp matchen kunde man lätt konstatera när Spurs efter en hörna i 87:e kunde stänka in 4-0. Detta genom den inte allt för etablerade målsprutan Goran (vad hette han nu igen Kinch?) Bunjevcevic, som på halvvolley placerade lädertrissan vid den vänstra stolpen.
Efter det så föll målen raskare än regnet på Boundary Park. 5-0 kom genom en soloräd av teknikern Anthony Gardner. Efter att ha snubblat bort sina bevakare så slog han till med ett välplacerat skott från 20 meter, skottet placerades i samma hörn som Defoes enkla bredsida. Vill han kanske ta upp jakten på en startplats i anfallet nu?
Som lök på Oldhams skämda lax så kunde Kanouté göra sitt andra mål för dagen när han nästan retfullt enkelt slamrade upp en högerkanon i målvaktens högra kryss framspelad av Ricketts.
6-0 var lite väl stora siffror. Spurs spelade länge håglöst och oinspirerat. Oldham gjorde sitt bästa och stod upp hyggligt mot de betydligt mer namnkunniga motståndarna. Efter 3-0 slutade man helt att springa och det utnyttjade Spurs skoningslöst. Det var en helt enkelt en dag på jobbet där man trots sömngångarfasoner får betalt.
Plus för backlinjen som förutom ett par små fadäser såg stabila ut. Mabizela och Bunje visade att man håller, iaf på den här nivån.
Minus för Kasey Keller. Hur kan han någonsin ifrågasätta Santinis val av förstakeeper?
