Gästkrönika: Fotbollsfest på Emirates Stadium!
Lördag i Januari 2012. Klockan närmar sig 10.00 och vi är på väg mot underbara Emirates stadion i norra London.
Matchen är den första i en lång rad direktsända tv-matcher denna välsignade fotbollslördag.
Tyvärr brukar dock spelet bli lidande med sådana här tidiga matcher, spelarna som natten lång varit på PR-uppdrag antingen för klubben eller sin egen räkning hann bara sova 2 timmar innan samlingen med laget.
Ja-ja, regerande mästarna Pampers boys brukar ändå vara minst dåliga i dessa morgonmatcher så vi hoppas på tre säkra pinnar. Jag har dagen till ära dragit på mig den klassiska röda trippelvinnande tröjan från 2004-2005. Det var då Pampers, eller som dom hette då Arsenal FC vann allt, PL, CL och FA-Cupen.
De spelade så fantastiskt bra att intresset för sporten sjunk längre och längre ner i åldrarna och till slut kunde inte blöj-jätten Pampers hålla sig längre. Dom la ett jättebud på Arsenal och för ett simpelt namnbyte skulle klubben få massa pengar i många år framöver. Stadion fick dom dock inte döpa om, för Emirates hade ett förstatjing på Londons största reklampelare.
Sagt och gjort, 2008 bytte Arsenal under högtidliga former namn till Pampers boys och blev den rikaste klubben i Europa.
Det dröjde dock inte länge förrän nästan samtliga klubbar i England hakat på, och skaffat sig sina egna nya namn, så nu var alla ungefär lika rika igen.
Nåväl, tillbaka till matchen, prick 10.00 sparkas den igång av veckans bäbis som sekunderna efteråt byts ut mot domaren.
Dagens gäster, Chelski är det enda laget i årets upplaga av Premier League som inte bytt till något sponsornamn. Förklaringen är den stenrike ryske oljemagnaten Roman Abramovitch. Mannen som lurat till sig sin enorma förmögenhet på fattiga godtrogna landsmän lyckades effektivt ta över klubben och avsätta den smått legendariske Ken Bates, som svurit att leda sitt lag till ligaseger innan avgång. Nu blev det inte så. Roman nöjde sig efter några år som ägare att kort och gott döpa om klubben till det då så populära Chelski istället för det mer bortglömda Chelsea. Det unika med Chelski är att ägaren i klubben inte bryr sig om att han går back på de svindyra kostnaderna som krävs att underhålla en toppklubb i Europa. Han tjänar ju ändå ännu mer på sin olja. En dyr hobby kan tyckas, men en kul sådan.
Nåväl, efter femton minuters spel drar Arse... förlåt, Pampers boys upp ett anfall som startar på vänsterkanten av A. Cole. En bestämd vickning till den fortsatt snabbe vänsterbreddaren Henry som mantlar sin nya mittfältsroll på ett föredömligt sätt. En millimeterpass till Reyes som löper med raska kliv mot kortlinjen, ett stenhårt lågt inlägg snett inåt bakåt till det framstormande nya stjärnskottet George Mourad, och 1-0 till Pampers. I min glädje reser jag mig upp och skriker samtidigt som jag vevar med min nyinköpta "up and go" halsduk. I högtalarna dundrar speakern fram
"1-0 målet av nummer 10, George Mourad presenterades av ICA-handlarna."
Jublet är öronbedövande. ICA-handlarna är Mourads målsponsor och dess namn nämns var gång han nätar. Detta är dock inget unikt, samtliga spelare har liknande avtal.
Resten av halvleken följs av ett markant spelövertag från Chelski, men resultatet står sig till pausvilan.
Jaha. En 25 minuters lång väntan till andra halvlek känns som 35 minst. Men man måste ju förstå att sponsorerna behöver lite tid för att förmedla sina budskap. Dessutom hinner publiken köpa mer korv och öl utan att missa en minut.
Andra halvlek börjar om möjligt än bättre än första, och efter bara några minuter rinner Henry igenom helt på egen hand och avslutar högt i höger burgavel. Vi firar tillsammans med budskapet att Henry alltid poppar Morgans popcorn när han är sugen på det.
Resultatet står sig till dom sista tio minuterna när J. Cole petar in reduceringen och uppmanar oss att köpa senaste Greatest Smurfhits 87, prydligt tatuerat på bröstet. Han får ett gult kort, för att ha dragit av sig tröjan, men grämer sig inte nämnvärt eftersom han just blivit 35 miljoner kr rikare. Det blir några nervösa minuter, men som vanligt vinner Pampers med 2-1 över Londonkollegan Chelski. Vi vandrar glada i hågen mot puben för att fira, nynnandes till Pampers "up and go" reklamsnutt.
Vi hinner bänka oss lagom till 12:10 matchen där vi hoppas på att värsta konkurrenterna Thailand Nudels (forna Liverpool) skall tappa värdefulla poäng mot lokalkonkurrenten Pepsodent stars (klassiska Everton). Stämningen på nya Nudel Ground går inte av för hackor och när spelarna marscherar in till fansens "You never wok alone" går det rysningar i kroppen.
Pepsodent gör en bra match och klarar hålla 0-0 tiden ut. Detta innebär att vi gör ett litet ryck i tabellen och nu leder med 6 poäng.
Det kanske verkar en aning riskabelt att helt lämna ut sin framtid till företag som är beroende av vinster för att ha råd att sponsra vidare, men faktum är att det hittills gått väldigt bra. Endast två fall kan räknas som misslyckade.
1:
Libress Ladies. En gång i tiden kända som Tottenham Hotspurs. Efter att Libress tagit över började det ganska snabbt gnällas från ledningsgruppen. För lite kvinnor tittade på fotbollen. Man försökte locka till sig kvinnor genom att låta dom gå gratis, men så sunkigt spelade laget att det inte ens gick att skänka bort platserna på White Hart Wings. Enda sättet att rädda klubben var att flytta över till damligan. Det gnälldes en del i början över hur orättvist det var att ha ett herrlag i damserien, men när ingen helt säkert kunde bevisa att det var män i laget så lät dom hållas. Numera är dom ett stabilt mittenlag i Ladies A-cup series.
2:
Bettans Livs, en tragisk och kanske fotbollshistoriens största missuppfattning. Det hela började med att en stenrik amerikansk affärsman med stort fotbollsintresse köpte majoriteten av aktiekapitalet i jätteklubben Manchester United. Den nya ägaren ägde redan en klubb i USA men vill alltså vidga sina fotbollsvyer en smula. Han hade aldrig sett United lira men var underrättad om att detta var ett av Europas framgångsrikaste klubblag inom fotbollen.
Innan serien drog igång 2006-2007 arrangerade han en jippomatch mot sin amerikanska klubb Tampa Bay. Matchen skulle spelas i USA så att hans nya investering fick lite reklam i staterna.
Det slutade i katastrof. United blev mosade (bokstavligt talat). Spelarna verkade inte alls vän med den ovala bollen. Backarna stod bakom anfallarna och dom använde endast benskydd. Två spelare av truppen klarade sig utan men för livet, den ene Roy Keane, som tyckte att domaren var för mjäkig och den andre Nistelrooy som dom aldrig fick grepp på innan han föll och höll sig för den enda kroppsdel som var skyddad, smalbenet.
Ägaren blev vansinnig och sålde sina äganderättigheter omgående. Aktien rasade i takt med klubbens placering i ligan och till slut i div 3 beslöt dom att lägga ner om ingen sponsor var intresserad. Det var där som Bettan i Bettans Livs på Brämaregatan 2 bestämde sig för att köpa klubben för en symbolisk Barkis. Laget döptes om till Bettans Livs och spelarna springer omkring i 3:an med fyndiga extrapriser som nummer på ryggen.
Så kan det gå!
