Orimliga krav och Lehmannskt försvarstal
Tankar och funderingar efter några dagars uppehåll för tid till eftertanke och överblick i kölvattnen på en Champions League-match.
Det är med en gnutta vemod man slår sig ner framför tangentbordet för att yttra lite tankar. Efter onsdagens match har det inte gått att läsa särskilt mycket positivit på diverse Arsenal-forum. Och det är beklagligt.
Det första som slår en är att man börjar fundera över var all denna ilska och frustration kommer ifrån. Det andra är att Arsenal-supportrar börjar bli bortskämda, vilket i sin tur lett till att man börjat ställa orimliga krav på laget.
Att bara förvänta sig att laget ska åka hem (bortamatch) med tre "enkla" poäng så fort man möter lag som Rosenborg, Panathinaikos och PSV Eindhoven är faktiskt en smula självbelåtet*. Det finns, som klyschan säger, "inga enkla matcher". Det finns däremot matcher där chansen att man tar tre poäng är lite större. En bortamatch i Grekland är inte en sådan match. I det fallet får man vara någorlunda belåten med ett oavgjort resultat. Men det finns ingen anledning att sticka under stolen med att vinst är att föredra.
I Champions League är det dock ofta så att hemmasegrar och oavgjort borta som man kalkulerar med. Man kan således inte förvänta sig att bara hämta hem poängen i bortmatcherna. Ett orimligt krav.
Problemet är att med framgångarna, framförallt spelmässigt, så har supportrarna höjt sina krav. Men på samma gång glömde de bort att ligan och Champions League är två vitt skilda ting. Visst har vi en viss rätt att ställa krav, men det gnäll som kommer efter en mindre bra insats av en spelare eller hela laget är inte av denna värld. Spelarna är människor.
Är också ganska övertygad om att deras egna krav på sig själva är mycket högt ställda. Att supportrar vänder sig emot spelare har aldrig bidragit till något av positivt värde.
Gilberto, Pascal Cygan, Lauren är de som tidigare fått sina påsar varma. Jens Lehmann och Edu är de senaste. Framförallt den sistnämnde. Lehmann fick utstå ett och annat under förra säsongen och efter onsdagens match var belackarna framme igen.
Jag kan också ställa mig undrande till varför hans mindre bra prestationer görs i CL. Men jag gör inte som andra och låter sågklingan falla de gånger han begår ett "misstag".
Det är ack så sorgligt att se hur kritiken bara flödar och att häva ur sig att man aldrig mer vill se Lehmann i Arsenals mål är faktiskt att överdriva en aning.
Om vi tänker efter så har Lehmann gjort ca fem misstag på uppemot 60 matcher. Betänk att han gör fem ingripanden i varje match, det är väl i underkant. Men vi utgår ifrån det. Det ger 300 gånger han greppat bollen eller liknande. Att då bara göra ca fem misstag, ja det är inte fy skam. Vilka misstag har Lehmann gjort då?
Vi har Leeds borta då han rensade på Mark Viduka, men då vann Arsenal med 4-1 ändå. Dynamo KIev borta då han kom fel i en utrusning och spelaren kunde rulla in bollen. Arsenal förlorade med 2-1. Sedan har vi Chelsea borta i CL då Lehmann rensade på Eidur Gudjohnsen. Matchen slutade 1-1. Då återstår så onsdagens match. Om man vill få det till två misstag så låt gå.
Det första målet kan ärligt talat gå hursomhelst. Om ber vi Panathinaikos-spelaren göra om det kommer han misslyckas 10 ggr av 10. Lehmann har alltsomoftast en sweeper-position och med det goda kan också onda ting komma. Och i det här fallet ett insläppt mål.
Med tanke på att beslutet i hur Lehmann ska agera i denna situation måste tas på bara någon ynka sekund kan jag inte se att det föreligger någon extrem skuld i målet. I alla fall inte på det vis man fått uppmålat för sig av andra Arsenal-supportrar. Med facit på hand så var det ett felaktigt taget beslut, men det kunde lika gärna ha fått en positiv utgång.
Vi kan också ställa oss frågan hur kommunikationen mellan Sol Campbell och Lehmann funkade. Varför gav inte Campbell tydligare tecken hur han ville att Lehmann skulle agera? Varför slarvade Edu på mittplan? Som ni ser så finns det flera faktorer i detta fall.
Därför smärtar det en aning att höra hur det klankas på Lehmann om ditten och datten. Hade Arsene Wenger tvivlat på Lehmanns agerande så hade en ny målvakt med tydligare indikationer om att denne skulle bli nummer ett värvats i somras.
Att dessutom Lehmann får skuld för det andra målet känns inte heller särskilt rättvist. Det fanns två spelare som både grovt och fatalt missade markeringen på hörnan och det var Edu och Campbell. Lehmann kunde stannat i mål, det vet vi med facit på hand. Men han brukar för det mesta gå ut och greppa bollen, med fullgott resultat.
Jag har inte sett särskilt många hänga Victor Valdez i Barcelona för sitt så kallade misstag.
Lehmanns humör var något som det talades både vitt och brett om under förra säsongen. I nummer två av Gunners Post (den norska supporterklubbens superba tidning) fick man en liten förklaring till varför han agerade så "galet" emellanåt.
Det var i en intervju med den norske fotbollsexperten på Canal+, och tidigare målvakt i Borussia Mönchengladbach, Erik Thorstvedt där talade han om om att inom den tyska fotbollen så dominerar hierarki och det innebär en väldig portion prestige.
Thorstvedt sade att när Lehmann blir attackerad ser han det som brist på respekt. Och att det blir ett angrepp på Lehmann som individ snarare än hans målvaktsjobb. Thorstvedt menade att den tyska kulturen inom fotboll är helt olik den engelska.
Om detta stämmer så har vi i alla fall fått en liten förklaring till en del av Lehmanns utfall och att han så många gånger säger till domaren när någon attackerar honom. Även om det inte är någon ursäkt så förklarar det ändå en del.
När jag så även läste att Thierry Henry fick kritik för sin målgest, och även sitt agerande på plan i onsdags då han ansågs "lat". Min fråga är: Ser han inte alltid ut så när han vankar om kring på offensivplanhalva?
Att hans målgest ansågs kaxig förstår jag, men ser samtidigt inget fel i den. Han "gav igen" på alla de tillmälen och busvisslingar som de färgade Arsenals-spelarna fick utstå från den grekiska publiken. De verkade även ha missat att även de har färgade spelare i laget. Tragiskt.
Kanske ska vi supportrar sänka våra krav en aning och framförallt se människorna bakom spelarna vi så kraftfullt sågar när vi inte är nöjda med ett eller annat resultat.
Jag tror att eftertanke är något som vi bör bära med oss och inte kritisera så fort något inte överensstämmer med vår bild av hur det "ska vara". Att ställa krav är inget orimligt. Bara det att kraven är orimliga.
(*Självbelåten; Ett ord som så länge kännetecknat den genomsnittlige Man Utd-supportern och som jag aldrig vill ska vara synonymt med Arsenals diton.)
