Manchester United 2 - Arsenal 0
Första förlusten för säsongen. Många Manchester United fans skriker och gapar som de vunnit något stort, men vi leder fortfarande ligan.
Om du förväntar dig en detaljerad och genomgående analys av matchen här så kan du sluta läsa nu. Detta handlar om känslor. Jag väntade med vilje med att skriva denna "matchrapport" då jag vara alldeles för upprörd för att göra det igår. Idag är jag fortfarande upprörd men det har lagt sig något.
Som fotbollssupporter gör man mycket märkligt för sitt lag. Man reser land och rike runt för att se matcher både på TV och live. Själv satte jag mig på ett Pågatåg och åkte ifrån en fullständigt underbar helg ute på den skånska landsbygden för att ta mig in till civilisationen och hemmet i Malmö för att kunna följa mitt älskade Arsenal. I eftermiddag sätter jag mig på en svettig supporterbuss för att åka till Glenn-land för att förmodligen ha en riktigt tung resa hem sedan. Fast hemresan kan ju förstås bli "helt underbar" också. Någon som känner igen det där Askungen citatet? Hade man vetat vad som väntat en innan man sätter sig framför TV:n eller i supporterbussen så hade man förmodligen stannat i sängen. Hade jag vetat vad som väntat mig framför TV:n igår så hade jag stannat ute på den skånska landsbygden. För alltid.
Det må vara så att det är svårare att förlora när man inte gjort det på ett tag, men jag köper inte det. Man vet hur det är att förlora, man glömmer det aldrig. Sedan finns det olika sätt att förlora. Att förlora för att man var sämre är helt okej och en sådan förlusta smälter man ganska lätt. Att förlora orättvist är värre, det sitter i längre. Med orättvist menar jag matcher som när motståndarlaget kvitterar in 1-0 på deras enda chans i hela matchen efter att mitt lag haft sjuttifemton målchanser och det varit spel mot ett mål. Att förlora på grund av att mannen i svartvitt är dålig är den värsta typen av förlust. Gårdagens match mot Manchester United var en sådan match. Jag säger inte att Arsenalspelarna var Guds bästa barn för de var de inte. Men att domare Riley från Leeds dömer en straff när "underbarnet" Rooney snubblar på en vindpust är illa. Riktigt illa. Långt innan denna matchavgörande situation har han missat både frisparkar, gula kort, straffar och frilägesutvisningar åt BÅDA hållen. Detta är dubbel-illa.
Arsenal förlorade matchen med 2-0 och jag hoppas att alla andra lag, inklusive Manchester United när vi möter de hemma på Highbury, får smaka på Arsenals vrede. Med vrede menar jag inte fulspel och fusk som en del lag använder sig av, utan skönspel och finlir. Mot nya segrar!
Riley. Jag vet var din balkong heter.
