Vi hatar fortfarande Arsenal
Vi hatar Arsenal. Vi hatar allt som Arsenal var. Vi hatar allt som Arsenal är. Och hör sen!
Hon var den fina flickan med de högsta betygen. Hon hade inget ofördelaktigt utseende. Snarare tvärtom. Kanske var det denna kombination som gjorde att hon aldrig bjöds på skoldans. Pojkarna måste ha fått tunghäfta. Istället satt hon hemma, ja hon gjorde ofta det. Så plötsligt dök han upp. Han som fick henne att sväva på moln. Hon kom inte tillbaks till skolan efter det. Man trodde att hon hade blivit sjuk eller något, men då hon inte hade någon nära vän som tillräckligt brydde sig om huruvida hon kom eller inte, så frågade ingen vad som hade hänt henne. Jo, lärarna frågade ett par gånger. Speciellt Paul Zarzyski, historieläraren, frågade efter henne några gånger, det gjorde han faktiskt. Vad ingen visste var att hon hade funnit kärleken. Tillsammans fick de ett barn. Lite senare dök ännu ett upp. Hon hade inga vänner, men hon hade en man vid sin sida. Hon var lycklig. För en stund. Det skulle inte dröja länge innan han gick till sängs med en annan. Hennes värld rasade samman. Hon var ensam. Han var Arsenal.
Det talades redan i den första delen i denna rivalitetsserie om varifrån Arsenal har fått sitt namn. De som startade fotbollsklubben döpte helt fantasilöst klubben efter sin arbetsplats. Som tidigare påpekats var det tur att de inte hade annan sysselsättning, vilket exempelvis skulle ha kunnat ge ett klubbnamn som Brothel. Arsenal har faktiskt vid flertalet tillfällen övervägt att byta namn. Man har då följt traditionen att leta namn efter sysselsättning, och faktum är att just Brothel har kommit upp som förslag. Mer än en gång. Säga vad man vill om det namnförslaget, men visst låter det lite bättre än förslagen porrfilmsmugglare och mördare som alltså också dök upp när man tittade på spelarnas sysselsättning. Det blev dock aldrig Brothel. Det är fortfarande Arsenal.
Kamerun ville spela VM 2002 i tröjor som inte hade några ärmar. FIFA sa nej. Så fick man minsann inte se ut. Om inte... Kamerun sa nej. Arsenal spelar regelbundet med en kladdig smörja på sin tröja. För att få godkänt att spela med denna smörja på bröstet erbjöd man vissa tjänster i utbyte. Smörjan ser ut som en blandning av snor och vaselin. Hur snoret har blandats med vaselinet och hur sjutton det har hamnat på tröjan vågar jag inte ens tänka på. Men det är Arsenal.
Sol Campbell, den falske, var inte alltid falsk. Han hade varit en hjälte under många år men någonting gick ordentligt fel i hans skalle vilket fick honom att byta sida. Hade han inte varit någon hade det antagligen aldrig fått sådana proportioner, även om det aldrig är bra att byta sida. Men nu hade han alltså varit en hjälte. En sådan får inte gå över till den onda sidan. Det måste han förstå. Det måste alla förstå. Jag är övertygad om att alla som spelar i dagens Tottenham förstår. Campbells motiv för förräderiet är oklara, bland annat nämns penningbegär och att han skulle ha gripits av en ond makt. Det är dock klart att Tottenham anade att något var fel då han vägrade skriva på ett nytt kontrakt. Men att han skulle välja att gå till Arsenal som Bosman är ett stort förräderi, ett agerande av ren ondska. Att kalla Sol Campbell för Judas är närmast att smickra honom. Judas ångrade sig och gick tillbaka till översteprästerna med pengarna som han fått för förräderiet. De avvisade honom, men då valde Judas att kasta pengarna i templet för att sedan gå och hänga sig. Sol Campbell har ännu inte på något sätt tagit avstånd från sitt eget agerande och förtjänar alltså inte att kallas Judas. Men i brist på alternativ, och kanske med hopp om att han ska komma till insikt över vad han har gjort, får han bära namnet Judas. Det är dock möjligt att tvivel har uppkommit i hans huvud. Att bjuda in förre Tottenhamspelaren Steffen Freund att bo i hans lägenhet kan tyda på det. Eller så tyder det på något annat. Att lämna de goda för att gå över till de onda är hursomhelst jävla förräderi. Judas! Att det är just Arsenal som smider planer som denna av ren ondska är inte svårt att förstå. Det är Arsenal.
1994 publicerades en bok om Englands största förbrytare. I denna bok kunde man finna en hel del folk som satt på Rampton, sjukhuset för kriminella psykopater. Det handlar alltså om riktigt läskiga typer som har begått grova brott. En av alla fotograferade var en man som inte skilde sig något särskilt från mängden. Ett helt typiskt exempel på en av Englands största förbrytare. Mannen bar en Arsenal-tröja. Han var alltså en grovt kriminell psykopat. Det är väldigt Arsenal.
Tottenham har alltid stått för en mycket elegant fritt flytande, anfallsinriktad och äventyrlig fotboll som publiken älskar. Arsenal å andra sidan har stått för en tråkig, destruktiv och defensiv fotboll där man väntar ut att motståndarna och publiken ska bli så uttråkade att man ska kunna slå till när ingen annan längre orkar bry sig. Det var inte länge sedan Arsenal fortfarande var Boring Boring Arsenal med Tony Adams, Steve Bould, Lee Dixon och Nigel Winterburn i spetsen. Men nu har något hänt. Arsenal spelar inte längre som de brukade göra. Ännu en gång härmade de Tottenham. 1913 bytte Arsenal stadsdel och flyttade in ett stenkast från Tottenham i norra London. På 1970-talet var Terry Neill en framgångsrik tränare för Arsenal, och samtidigt vaktade Pat Jennings målet. Båda kom från Tottenham. Nu har klubben valt att försöka spela den attraktiva fotboll som Tottenham stod för, och i ärlighetens namn har man blivit ganska framgångsrika på det. Problemet är bara att Arsenal helt saknar själ. Detta är visserligen inget nytt för klubben som kan byta stadsdel utan att bry sig. Det är uppenbart att publiken är måttligt intresserade på the Library där man trots den glada anfallsfotbollen kan höra en knappnål falla. Själlösa härmapor. Det är Arsenal.
För att hämnas på alla stölder valde Tottenham 1998 att låta George Graham ta över rollen som tränare. Problemet var bara att Tottenham aldrig har haft något att vinna på att härma Arsenal. Även om han lyckades föra Tottenham till en ligacupseger så drog han ner klubben i botten rent spelmässigt. Att likna Arsenals klassiska defensiva spelidé var det sista Tottenham ville. Boring Boring är inte Tottenham. Boring Boring är Arsenal.
Som tidigare har berättats myglade sig Arsenal upp i den högsta divisionen 1919. Klubben stoltserar med att man inte har åkt ur högsta serien sedan dess. Men vad detta egentligen betyder är att Arsenal fortfarande inte hör hemma i den högsta divisionen, eftersom laget aldrig rättmätigt har kvalificerat sig dit man är idag. Inget som Arsenal har vunnit har byggt på ärligt spel. 49 raka ligamatcher utan förlust? Glöm det. Ett antal liga- och cupvinster? Inte en chans. Allt som Arsenal har åstadkommit sedan de tog klivet upp i högsta divisionen bygger på grovt fusk. Det är Arsenal.
I fallet Arsenal överensstämmer enkla gestaltningar med den komplexa verkligheten. Arsenal är onda. Vi hatar Arsenal.
