Ettårsjubileum för Supporterresan!
Så har allas vår Gatsby äntligen beslutat göra klart reserapporten. Håll till godo!
"Den mätta dagen, den är aldrig störst,
den bästa dagen, är en dag av törst,
nog finns det mål och mening med vår färd,
men det är vägen som är mödan värd,
bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr,
oändligt är vårt stora äventyr."
K. Boye
Fredagen den 5 december 2003.
"Dagen D".
Detta var resan man hade sett fram emot i flera veckor. Som med mycket här i livet kan det ibland vara farligt att ha just alltför höga förväntningar inför en efterlängtad "högtid" (som inför sjösättningen av Wasa-skeppet, respektive Björn Borgs ATP-comeback på 90-talet). Man kan ju nästan bara bli besviken i slutändan (se föregående exempel)... Men denna gång skulle det visa sig att mina högt ställda förväntningar, t. o. m. kunde överträffas...!
Det var (fruktansvärt) tidigt på morgonen fredagen den 5 december. Man vaknade efter att den tredje väckarklockan hade gått i gång. Det lät som en mindre orkester av ljudsignaler i mitt rum - när armbandsuret, klockradion och mobiltelefonalarmet gjorde sitt bästa i sina försök att överrösta varandra. Så här tidigt hade jag inte gått upp på morgonen sedan jag satt eldpost under lumpartiden i Enköping i början av 90-talet.
Sakta masade jag mig ur sängen och in på toaletten. Någon timme senare hämtades jag upp med bil av PC inte långt ifrån där jag bor, enligt tidigare överenskommelse per e-post. Han välkomnade mig in i bilen på sin härligt knorriga skånska. Inte kunde man tro i detta läge att denne trevlige gentleman så småningom skulle förvandlas till ett fruktat skjutbrädemonster i London...
I bilen satt också min kompis Pelle (även känd under namnet "glidarn") samt den smått legendariske, och ofta så kontroversielle, Sorro.
Sorro, en ung man vars yttre påminde inte så lite om en viss karaktär i världens genom tiderna kanske bästa film-trilogi, "Sagan om ringen" (Frodo), såg inte alls ut som jag hade föreställt mig på förhand, å andra sidan såg nog jag ut ännu mindre än vad Sorro hade föreställt sig. Hur som helst, vi styrde genast vår kos mot Skavsta flygplats.
Väl framme vid Skavsta var det dags att presentera sig för alla de övriga i ressällskapet! Mina förväntningar var höga efter "alla dessa år" av meningsutbyten på forumet på Svenskafans.com (jag hade ju inför denna resa inte träffat någon av de andra tidigare, förutom Pelle då). Där var bl. a. TLH, min själsfrände och "broder", som bl. a. gjort sig känd som en stor Tina Turner-bespottare. Där var bl. a. Lineker, den kanske mest beryktade av dem alla - både för sina skarpa forumsinlägg samt sin mytomspunna kroppshydda. Där var bl. a. Steven, killen vars mamma någon gång i hemlighet under sin ungdom måste ha vänstrat med den levande legenden Arne Hegerfors. Där var bl. a. DL, Knutby-sonen som håller på Blåvitt, men som ändå gav ett mycket sympatiskt och trevligt intryck. Där var bl. a. Chippen_THSS, killen som fick - en tidigare så ölhatande person som jag - att nästan bli "periodare" efter att ha introducerat ölet "Caffrey's" för mig på Spurs-forumet. Där var bl. a. den musikbegåvade Matt Mellow, mannen vars existens jag hade svårt att tro på fram tills denna resa, och som bl. a. gjort sig känd/ökänd för sina ändlösa nattmonologer på Spurs-forumet, vilka höll halva Sverige vaket, typ... Där var bl. a. självklart "The Spursy Queen", Eva - som gjort sig känd som en envis och statistikmanisk debattör på Spurs-forumet och som inte ens självaste Lineker vågar gå i närkamp med (längre). Där var också bl. a. Evas pojkvän, Tulli, som påstod sig vara Manchester United-supporter - men mer såg ut som en "Jag-har-under-hela-mitt-liv-undertryckt-mina-heta-känslor-för-Spurs-men-nu-är-det-äntligen-dags-för-mig-att-kliva-ut-ur-garderoben-och-bekänna-min-riktiga-färg"-supporter!
Efter en viss väntan steg vi på planet under enklare former kl. 06.40 svensk tid och landade på London Stansted ca två timmar och en kvart senare. Därifrån tog vi oss till vårt hotell i centrala London, Victoria Park Plaza, via pendeltåg och tunnelbana. Väl framme lämpade vi av oss alla väskorna samt övrigt handbagage (vi hade ännu inte tillträde till hotellrummen).
Då schemat var fullspäckat, fanns det ingen tid för vila, utan vi styrde genast vår kos vidare mot den berömda Spurs megastore ute vid White Hart Lane. På vägen dit stoppade vi upp vid ett ökänt hamburgerställe och intog en smärre portion kalorier.
Väl framme vid Spurs megastore var det som att beskåda en skolklass gå in i en godisfabrik! Medlemmar ur sällskapet spreds över den exklusiva butiken likt höstlöv över en lekpark en blåsig oktoberkväll. De blåa plastkassorna i var mans/kvinnas hand, fylldes med allehanda Spurs-prylar i en imponerande hastighet, som t o m skulle ha fått Paris Hilton att bli grön av avund.
Där fanns allt - mössor, kepsar, pannband, halsdukar, jackor, tröjor, byxor, shorts, kalsonger, trosor, strumpor, skor, handskar, slipsar, sängkläder, väskor, flaggor, vimplar, ölunderlägg, muggar, glas, bestick, tallrikar, kortlekar, nyckelringar, klistermärken, klockor, smycken, askfat, tändare, dockor, leksaker, videoband, CD-skivor, böcker, kalendrar, pins, pennor, matchprogram, affischer och t o m handeldvapen med Spurs-loggan på! Nja, det sistnämnda var väl kanske inte helt sant.
Nöjda och belåtna lämnade vi butiken efter någon timme (Lineker hittade t. o. m. en boll att ta med sig när han/vi gick!), och besökte en närliggande pub där vi satte oss ner och pustade ut över ett par pints. Puben var av typiskt engelskt snitt, lite halvsliten och dunkel, men samtidigt härligt gemytlig och familjär.
Detta var första tillfället hittills under resan som jag fick en möjlighet att lära känna de övriga i ressällskapet lite mera ingående. Ett mycket trevligt gäng skulle det visa sig, fulla av den härliga och bubblande humor som kännetecknar oss svenska Spurs-supportrar. Mycket fotbollssnack blev det, då det vimlade av sanna fotbollspragmatiker i sällskapet.
Vi anlände åter till hotellet under eftermiddagen. Då fick vi även chansen att bekanta oss med Chivers, Micce och Graham Roberts (vilken senare under resan enligt ryktet skall ha ställt sig upp i ren panik och yrvaket skrikit den klassiska kommentaren "Back the train!", när dessa tre hade somnat i en fullsatt tunnelbanevagn och vaknat upp först efter att deras tåg lämnat den tilltänkta avstigningsstationen!).
Chivers, en man med stor pondus och erfarenhet (och förmodligen en stor älskare av öl, vilket var en slutsats jag fördomsfullt drog redan första gången jag såg honom), var nog f. ö. en av få i ressällskapet som såg ut ungefär så som jag hade förväntat mig att han skulle se ut. Och det hoppas jag att Chivers tar som en komplimang.
Efter att ha lämpat av prylarna på hotellrummet, som f. ö. höll en mycket god kvalité, så var det dags för lite "förkrökning" med större delen av ressällskapet på Sorros och Chivers hotellrum. Då ingen i gänget verkade vara en sådan person som "spottade i glaset" i första taget, så gick det åt en hel del flytande föda åt det törstiga och pratglada sällskapet.
