Reseberättelse del II
Reseberättlesen fortsätter
Senare under kvällen gav vi oss ut på stan, denna gång i jakten på fast föda, och gänget splittrades åt olika håll. Jag, Pelle, Micce, Graham Roberts och det något omaka rumskompisparet Sorro och Chivers, hamnade på Pizza Hut (inte långt ifrån hotellet). När sällskapet beställde in öl till samtliga, och Micce blev tvungen att uppsöka toaletten, lyckades vi övertyga servitrisen att servera den anmärkningsvärt ofta törstige Micce ett glas med vatten istället för den beställda ölen. När Micce så kom tillbaka från toalettbesöket fick han sitt glas med vatten av servitrisen, medan vi alla andra fick var sin öl. Om vi säger så här, Micces snopna och sorgsna uppsyn vid detta ögonblick var värd varenda krona som jag lade ut på denna resa! Oförglömligt!
Efter restaurangbesöket bar det av till en närliggande krog. Där fick jag mig en lektion i skånsk ölkultur, innan det var dags att dra sig tillbaka till hotellet vid 23.00-tiden efter ett osedvanligt långt och händelserikt dygn (jag hade ingen aning om att man kunde bli så trött och sliten av att försöka hänga med ett gäng tokiga och garvade skåningar i ett öl-race).
Under natten väcktes vi av att brandalarmet gick igång på hotellet. Jag och Pelle var dock alldeles för trötta för att ta alarmet på allvar, utan somnade istället om. Det visade sig dagen efter att vi "chansade" rätt. Vad som dock orsakade brandalarmet är än idag okänt, men ryktena säger att det antingen var Sorro eller PC's rumskompis Gazskaune som var den som satte igång det - förmodligen i ett tillstånd av panikartad desperation efter att ha blivit ofredade av alltför närgångna rumskamrater i kvällsmörkret.
Lördagen den 6 december 2003.
"En kväll på Crispy Duck".
Jag och Pelle upptäckte under förmiddagen, efter en sällsynt lång och behaglig skönhetssömn, att alla de övriga i ressällskapet redan hade lämnat hotellet och begett sig av till "Mecka". Så det fanns ingen tid att förlora, utan vi begav oss genast ut till Seven Sisters. Där träffade vi på Matt Mellow på perrongen. Vi tog oss vidare ut till White Hart Lane station, via pendeltåget. På pendeln upptäckte vi till vår stora förvåning att vi delade vagn med de allsvenska stjärnspelarna (*hrrm*) Håkan Mild och Magnus Erlingmark! Häftigt!
Väl framme vid WHL station, gick vi, via ett kortare besök på en fullsmockad pub, till "Whites lounge" (VIP-baren). Där förenades vi med de andra i ressällskapet. Då de andra redan låg före oss nyanlända i öldrickandet, så var det bara att sätta full gas i botten från första början. Jag såg nämligen bl. a. i Stevens och TLH:s bestämda ögon att inget annat än just detta var acceptabelt.
Vi satt runt två stora runda vita bord och insöp den härliga atmosfären, och diskuterade allt från dagens troliga Spurs-startelva till Håkan Milds coola glasögon (vilken satt med sina IFK-lagkamrater vid ett bord endast ett stenkast ifrån oss). Nog var jag lite sugen på att gå fram till Mild (ni vet den där tunnhårige killen som är mest känd för att ha missat en straffspark i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994, och för att ha fått Paul "Psycho" Scholes dobbar förevigade på höften under en EM-kvalmatch 1999) och Erlingmark och göra mig lite lustig på deras bekostnad, men av respekt för DL så avstod jag. Jag tyckte mig även se att somliga av gnagarna i ressällskapet tittade lite snett - på ett sarkastiskt vis - på "Långås" Andersson, anledningen till detta kan vi andra bara spekulera i.
Tiden bara flöt iväg och det började närma sig matchstart. Nervositet och vånda, blandade sig med upphetsning och tillförsikt i en härlig mix av känslor i kroppen. Vi tog oss den korta vägen till biljettentrén, och in på arenan. Uppför stentrapporna till vår exklusivt tilldelade avdelning, Östra övre (Sektion B). Hela sällskapet satt nästan på rad, som ett blänkande vitt pärlband under en vacker strålande sol. Jag hade aldrig tidigare fått uppleva en Spurs-vinst på plats på White Hart Lane, skulle detta bli första gången under min tredje match med Spurs totalt (Eva hade inför matchen lovat mig en Spurs-vinst, då hon hade en mycket bra statistik under sina tidigare besök på WHL, och detta gjorde mig ganska lugn - för vem är jag att ifrågasätta en sådan skarp kvinnas intuition?)?
Matchen mellan det (i ligan) 15-placerade hemmalaget och det 19-placerade bortalaget började lite trevande, för att sedan bli riktigt händelserik och chansfylld i det småkyliga men klara och regnfria vädret. Den gamle forne Wolves-spelaren Robbie Keane gjorde påpassligt matchens första mål i den 29:e matchminuten, men bara minuten senare, innan man ens hade hunnit sätta sig efter firandet av 1-0-målet, så kvitterade gamle United-spelaren Paul Ince för Wolves efter ett visst försvarssjabbel i Tottenhams straffområde. Detta resultat stod sig in till halvtidsvilan.
I pausen gick jag "ut" för att köpa en korv med bröd. Men sådana kulinariska delikatesser serverades tydligen inte på WHL den dagen, så det fick istället bli någon märklig "tilltuggshistoria" som dessvärre smakade som den såg ut.
Knappt hade jag hunnit tillbaka till min plats, förrän Fredéric Kanoute nickade in 2-1 till Spurs i den 50:e matchminuten på fint inlägg från Anderton! Vild glädje utbröt bland Spurs-supportrarna på den svenska sektionen (som också bl. a. befolkades av tipsoraklet och store Tottenham-supportern, Lars-Gunnar Björklund)! Ni skulle bl. a. ha sett Micce och Graham Roberts uttrycksfulla "kroppsspråk" på läktaren (en oförglömlig syn)! Det är ett under att dem båda orkade stå upp efter matchen - så som de levde sig in i varje händelse på planen!
I den 75:e spädde Robbie Keane på med 3-1 via ett vackert mål på volley på inlägg från Konchesky till hemmapublikens stora jubel, efter att Wolves' Camara bl. a. missat öppet mål några minuter tidigare. Som om inte det vore nog gjorde samme Keane 4-1 i den 83:e, innan gamle "skogshuggaren" Alex Rae kunde reducera till 4-2 minuten senare. Matchen avslutades på bästa möjliga sätt när inhopparen Stephane Dalmat lekte sig igenom två Wolves-försvarare i den 89:e matchminuten, skar in mot straffområdet och pricksköt bollen upp i ena hörnet av målet! Vilken syn! Vilken glädje! Vilken seger!
