Reseberättelse del III
Gatsby pratar vidare...
Nöjda och belåtna konstaterade vi, när domare Uriah Rennie blåste i pipan för slutsignalen inför de 34 825 åskådarna på läktarplats, att vi verkligen hade valt rätt match att se live! Och nog tyckte man samtidigt lite synd om dem stackarna som stannade hemma i Sverige (Mickespurs, Alex, Crooks, Sherman, The Moose, Falco, #14, Claesoul, Pat/Razor R m. fl.)! Eller kanske inte.
Noterbart i övrigt i samband med matchen, var de tillresta Wolves-supportrarnas hyllningar efter slutsignalen av deras gamle hjälte, och tillika dagens tremålsskytt, Robbie Keane!
Saliga av lycka gick vi tillbaka till "Whites lounge", för att summera matchen över ytterligare en i raden av uppfriskande öl. När stället sedan stängde ner, gick vi mot pendeltåget. Jag kommer aldrig att glömma denna härliga känsla - synen av mina goda Spurs-vänner och deras lyckliga leenden och skratt. Om jag hade haft möjlighet att frysa och spara ett ögonblick i tiden i mitt liv, så hade jag nog valt just denna magiska stund. T. o. m. Evas United-sympatiserande pojkvän, Tulli, såg lycklig ut - men det kanske mest berodde på att han tog hem den ansenliga pengapotten i sällskapets tipstävling, då han var närmast det rätta 5-2-resultatet med sitt matchtips.
Några glada själar i gänget fick dessutom ytterligare en anledning till att jubla, då de tillförskansade sig autografer från vissa av spelarna på ett något slumpartat sätt efter matchen, vilket åtminstone inte gjorde mig ett dugg avundsjuk.
Vi var därefter tillbaka till hotellet, och svalkade av oss en smula. Somliga av oss tog sedan tunnelbanan in till Soho-distriktet, för att slutligen hamna på den obskyra restaurangen "The Crispy Duck" i Chinatown. Efter att ha fått stå och vänta en stund på att få matplatser, så fick vi slutligen ett bord tilldelat oss, i ena hörnet av restaurangens övre våning. Stället var lite halvskabbigt och av tämligen enklare modell, som hämtat ur något gammalt TV-avsnitt med deckaren Mike Hammer, men hade samtidigt något hemtrevligt och familjärt över sig. Maten var dessutom en behållning (som serverades under bufféliknande former), men snacket runt det runda bordet var nog förvisso den största behållningen. Matt Mellow, vilken f. ö. var initiativtagaren till valet av denna restaurang, tävlade med framförallt TLH, Steven och Tulli om att dra så dåliga ordvitsar som möjligt! Nivån blev stundtals så låg att det faktiskt blev riktigt underhållande på något märkligt paradoxalt sätt (även om tjejerna vid bordet inte såg lika roade ut)! Hur som helst kommer denna middag (och kväll) att gå till historien som en av de trevligaste middagar jag någonsin varit med om.
När vi lämnade restaurangen kunde inte Matt Mellow låta bli att ge prov på sin berömda mimik, utan flaxade med armarna som en anka och kvackade ur sig "Hey, don't go in there, kvack, kvack!", varpå några turister(?), som till synes var på väg fram mot restaurangens entré, stelnade till när de iakttog honom med stora skräckslagna ögon!
Därefter splittrades gruppen, då några tog tunnelbanan tillbaka till hotellet - medan jag, Steven, Pelle och Sorro försökte leta upp någon schyst krog eller liknande. Efter att ha vandrat omkring ett tag, förbi en massa krogar/diskotek med (alltför) långa ringlande köer och/eller svidande entréavgifter, så tröttnade vi till slut och ställde oss i en relativt kort kö till ett, till synes, schyst och respektabelt ställe. När vi kom fram till dörrvakten fick vi dock reda på att de bara släppte in par på stället! Då varken jag eller Steven var särskilt intresserade av att spela "Jonas och Mark", så gav vi upp tanken om en helkväll i London City.
På vägen tillbaka till hotellet så köpte jag och Steven en flaska Gin (vi delade på kostnaderna för flaskan). Klunken jag fick smaka, smakade riktigt bra - resten av flaskan försvann lika mystiskt som om jag hade delat den med självaste Tony Adams!
Vi (ca 10 personer) avslutade kvällen på PC:s och hans kompis Gazskaunes hotellrum. Där fick vi oss bl. a. en sånglektion i Landskrona fansens heja-ramsor (varav de flesta med starka anti-MFF budskap), framförda på bästa möjliga sätt av - en för kvällen något försupen - Gazskaune! Skämten och diskussionerna haglade under nattens gång, givetvis hela tiden på gränsen till det oanständiga - men vad mer hade man kunnat förvänta sig av detta galna, men sanslöst roliga, sällskap!?
Lite mys-pys hann vi också med då Steven, genom en plötslig snabb manöver, kröp ner i sängen bakom en trött - och till synes försvarslös - PC (OBS, bildbevis finns!), samtidigt som DL "delade" säng med Chippen (som av vissa i gänget misstänktes vara skådespelaren Corey Feldmans okända tvillingbror!)! Lineker, som uppenbarligen kände dessa individer alltför väl efter tidigare möten, höll sig lite mer på sin kant där han satt säkert i sin stol.
Vi lämnade sedan rummet innan allt hann spåra ur, och lämnade den stackars Gazskaune kvar ensam med PC, och den märkliga skjutbrädan som rummet var utrustat med.
Söndagen den 7 december 2003.
"Sista natten med gänget".
Jag sov länge, vaknade inte förrän dagen hade hunnit övergå till eftermiddag! Jag och Pelle gick lite på stan (en del av de övriga i gänget var iväg och såg matchen Queens PR - Brighton på Loftus Road). Jag var bl. a. in på ett IT-café och slängde iväg ett inlägg på Spurs-forumet (Svenska Fans), nöjd i tron att jag var den förste bland London-resenärerna som hållit mig framme för att avlägga en minirapport, men upptäckte besviket efter lite "scrollande" att Chippen hade hunnit före! Vi var sedan tillbaka till hotellet och spelade lite kort.
På kvällen drog vi in till city och besökte ett diskotek. När vi gick in på diskoteket, upptäckte vi att vi nästan var de enda personerna på hela stället - vilket föranledde en del onda föraningar (att toaletten dessutom var bemannad med en toalettuppassare som sniket förväntade sig ett pund i dricks efter varje gästs besök bara för att han sprutade lite tvål i händerna på folk, gjorde ju inte att man kände sig än mer förtrolig med stället), men det tog sig framåt natten. Efter att åter ha fått bekräftat att jag är kungen på dansgolvet - i vilken stad jag än befinner mig i - och att engelska flickor inte är världens mest sensuella varelser, så lämnade vi stället vid 01.15-tiden, och begav oss iväg tillbaka mot hotellet.
Den som aldrig har varit ute i London och testat på nattlivet där, bör genast göra det. London är ju som bekant en stad som aldrig sover, och där finns uteställen för alla smaker och inriktningar. Det råder överhuvudtaget, enligt min uppfattning, en skön stämning över staden. Människorna är vänliga (såvida de inte har röd-vita tröjor), utbudet är stort och pulsen är hög. Visserligen ganska dyrt, men man får oftast god kvalité för pengarna (om man går till de rätta ställena). Detta var mitt fjärde besök totalt i 6,7-miljonerstaden, och det lär inte vara det sista.
