En Gooner´s Dagbok - En ängel på min axel
Om en grå vinter. Om fotbollsträning och om halvgenomskinliga fantasivarelser som leder en vilsen Gooner på rätt spår och om att inte överge tron på sitt lag.
Hade sett fram emot en härlig vinter. Ni vet en sån där som är gnistrande vit, sisådär 50 cm snö, -10 och soligt.
Som när man var liten.
När skorna knarrar så högt under fötterna så att det nästan överröstar mp3-spelaren som smeker öronen under Arsenal-mössan på väg till bussen på morgonen och luften är så kall så att det "slår lock" för näsan.
När snön ligger tung på sovande lövträd och sänker dess grenar så att de nästan kan skaka hand med marken.
Senaste tidens mornar har inte ens varit i närheten, grått. Allt är grått. Asfalt. I horisonten ser man skogarna på rullstensåsarna som omger Knallestaden, lövlösa och gråa, en något gråare ton än himlen men likväl grå.
Den snön som föll för några veckor sedan lyste upp vintermörkret tillräckligt länge för att jag skulle springa iväg till Knalleland och köpa en pulka till grabben. Dagen efter regnade alltsammans bort. Det blev grått.
Inte ens pulkåkning får man njuta av denna vinter.
Deppigt.
Lolitapunkpoptjejen Avril rockar loss i CD-spelaren.
"There's not much going on today.
I'm really bored, it's getting late.
What happened to my Saturday?
Monday's coming, the day I hate."
Våra lördagar senaste månaden har verkligen inte gett oss Gooners mycket att se fram emot. Måndagarna har blivit dagen då man återigen har fått utstå smädelser från andra rödklädda lags skadeglada supporters.
En stilla tanke tar mig tillbaka till 80-talet och kemilektioner måndag morgon då Tottenham- och diverse andra fans (Ipswich?) tog tillfället i akt att reta en stackars Gooner för en boring 1-0 seger eller förlust mot Coventry.
Men Arsenal lyckades med konststycket att göra denna måndag riktigt angenäm. Vi fick t o m en blå himmel i Borås idag. Sol. Lite grått, men dock en ljusning i horisonten.
Chelsea står på tur i ligan och symboliskt nog öppnade jag ett nytt paket kaffe idag, "Blue Java", den sista i Zoegafamiljen jag inte provat på förrän nu. Hoppas Blue Chelsea går ner lika fint som den gudomliga dryck som kickstartat denna pappalediga måndag.
Måndag alltså, en kort fotbollsträning med grabben. Försöker få honom att kicka tillbaka bollen till mig, men oftast tar han upp den med händerna varvid jag blåser för fulla lungor i min nyinköpta visselpipa.
När han väl får för sig att använda fötterna så ställer han sig på bollen istället för att ge den en bredsida varpå han sitter på ändan med ett förvånat uttryck likt norska backar imorgon får man hoppas.
Någon på North Bank menade att grabben redan har gett sig på brasse-fintar a la Ronaldhino och hoppar sålunda helt över enkla bredsidor.
Jag vill gärna tro på den teorin, annars har tyvärr mina fotbollsgener gått i arv och då lär unge herr Alvenmod aldrig ta plats i en framtida Arsenal-elva. Om han nu inte blir målvakt såklart. Gudarna ska veta att vi behöver nya såna. Snart.
Nåväl, dagens fotbollsträning avslutas med ett kanonskott som grabbhalvan limmar.
Jens: Se och lär.
Imorgon ska vi tämja norrbaggar. Baggar? Baggins? Hobbitar? Kanske vi får se Frodo på plan imorgon? Henry lär göra vad Sauron misslyckades med och finta det lilla håriga trollet så att de ligger yra och besegrade på slagfältet imorgon. Utan ring.
Det finns kaffe kvar i kannan blir jag påmind om genom en sporadisk fnysning från kaffebryggaren i köket. "Phsuff!"
Där sitter grabben med bollen i handen.
Jens, se upp.
En halvt genomskinlig ängelversion av mig själv svävar ner från ingenstans och sätter sig på min högra axel som jag fyller den bruna Arsenalmuggen med "Blue Java".
Lustigt. En ängel med Arsenal-tröja.
En glöd omfamnar den lilla ängeln och får mig att sucka djupt och en känsla av tillfredställelse och förhoppning sänker sig över mig.
"Nu kommer vändningen. Tro mig" , kvittrar den med en röst så len och harmonisk att knopparna på träden utanför mitt köksfönster darrar till och slår ut i blom, trots det kalla och karga vädret utanför. En fågel finner livsglädje och brister ut i vårsång. En regnbåge glimmar i horisonten.
"Vårt älskade Arsenal kommer att segra stort över de norska krigarna imorgon, efter det kommer allt gå bra igen. Snön kommer att falla och ett vitt gnistrande, knarrande vinterlandskap kommer återigen att förgylla din vardag. Pulkåkning på lördag innan match. 3-poängare sitter fint efter en dag i pulkabacken.
Sen lite varm choklad.
Det sticker till på vänster axel. Jag vänder mig om och får se ytterligare en version av mig själv. Klädd i en svedd Arsenaltröja, två svarta horn och en treudd i handen, en bloddroppe rinner från mittenspetsen. Den hånflinar och visar upp en mun fylld med gula, sylvassa tänder, en kluven tunga snirklar sig ut likt en orm och slickar upp blodet från treudden.
Ett moln av svavel omger demonen och dess röda ögon glöder.
"Aaahhh. Tror du verkligen på den där vingbeprydda fjollan?", väser den. Min vänsteraxel känns öm.
"Vändning? Bah! Arsenal är slut. Så ni slog Birmingham med 3-0, so f**king what?
Ni Gooners har gått och väntat på en storhetstid likt Nottingham, Liverpool och United. Men serru, det händer inte. Ni fick 49 matcher. That's it. Ever heard of Leeds?"
Varelsen hugger till med treudden igen. AJ!
"VAKNA! Ni är slut. Det mest patetiska med dig är att du vet att jag har rätt.
Ska du inte byta lag ändå, Chelsea behöver alltid fler anhängare? Eller varför inte United? Något med deras logga tilltalar mig enormt.
Ni är slut! Hör du det? Den feta damen sjöng redan på Old Trafford, gamla feta farmor Riley har sjungt färdigt. The Show is over. Capicce? Loser."
En ängels vinge smeker mig fjäderlätt över min högra kind.
"Lyssna inte på den där onda, avskyvärda varelsen. Han vill bara dra ner dig i vemodets träsk.
Misströsta inte min kära vän. Arsenal är det vackraste och bästa som finns i fotboll idag. Stora slag väntar. Ära. Troféer.
Du vet att jag har rätt."
Jag nickar tungt, "jag vet", ett leende knackar på och sprider sig över mitt nedsänkta huvud. "Jag vet!"
Jag lyfter högerhanden i en svepande rörelse och viftar bort den lismande, olycksbådande demonversionen av mig själv så att den flyger in med ett "Splat!" i väggen.
Jag vänder upp blicken mot högeraxeln och ler mot min ängel.
"JAG VET! Självklart har du rätt, inte sjutton skulle Arsenals tid vara över innan den ens har börjat. Trots en svart november så ligger vi fortfarande bra till i alla tävlingar. Imorgon kommer vändningen med en storseger över Rosenborg. Det kryddas med en Chelseakross på lördag och sen är Arsenal tillbaka igen.
Förstår inte hur jag någonsin ens varit i närheten av att misströsta."
Ängeln breder ut sina vingar och lyfter mot himlen och lämnar efter sig ett fyrverkeri av glittrande, tindrande gnistor och försvinner ljudlöst upp genom taket.
"Så ska det låta, misströsta aldrig. Tro på ditt Arsenal. Tro. Ge aldrig upp."
Tar en klunk kaffe. Det har blivit kallt, men vad gör väl det? Häller upp en kopp till och går ut till vardagsrummet för att plita ner en ny dagbok till London N5.
