Julvargens julkrönika
Julvargen har ätit upp julgrisen och sitter under granen och filosoferar om Wolves.
Som hungrig julvarg var det gott att tugga i sig korv, skinka och annat läckert på julbordet men fortfarande är det något som fattas. Något som gör att man inte kan gå in i lyan och vila, utan istället helst av allt vill yla av sina lungors fulla kraft mot månen.
Det beror på vargarna, ja fotbollslaget Wolves förstås - inte de förvirrade djuren i de värmländska skogarna utan de tvåbenta vargarna med guldfärgade tröjor från Wolverhampton, West Midlands, England.
Det är konstigt hur känslomässigt engagerad man kan bli i ett fotbollslag. Man förvånas över hur dessa starka känslor påverkar det sunda förnuftet och allt logiskt tänkande. Man kastas verkligen mellan himmel och helvete.
Efter en vinst är man bäst i världen och det finns inget roligare än att studera ligatabellen och se hur många steg uppåt vi tog, planera, spekulera och hoppas - med ett stort leende på läpparna. Efter en förlust är livet ett helvete, inte ens ölen smakar gott och en tabell vill man inte närma sig, man förtränger dess existens. Man blir sur och vrång och deppig. Inget hjälper förrän nästa match närmar sig och man börjar hoppas igen.
Wolves kallas "tipparnas mardröm" denna säsong, och man kan verkligen hålla med. Vi var favoriter till ligasegern innan säsongsstarten och började givetvis med att förlora alla matcher, vår första vinst kom i omgång 8. När "experterna" lärt sig att Wolves var ett ganska risigt lag så började laget vinna.
Och när "experterna" trumpetade ut att säsongen hade vänt så började vi förlora igen. Just nu spelar vi helt plötsligt bara oavgjort. Det spelar heller ingen roll vilket lag vi möter, vi slår lika ofta topplagen (Reading 4-1) som vi förlorar mot bottenlagen (Gillingham 0-1). Det är inte lätt att vara "expert" och det är inte lätt att vara Wolvessupporter.
Vi har missat fem straffar under ordinarie speltid denna säsong, tre i ligan, två i cupen. Dessutom åkte vi ut efter straffsparksläggning i ligacupen där vi missade ytterligare två. Sju missade straffar innan oktober månad var slut. Skrämmande!
Sen har vi det här med Glenn Hoddle. Vår manager Dave Jones fick kicken efter omgång 15 och en månad senare steg Glenn Hoddle fram som en tidig lucia. Mannen som har nära kontakt med himmelriket och kan utföra mirakel, bedöma hur människor skött sig i tidigare liv och som lever i ett hus fyllt av rökelse med besvärjelser på väggarna! Eller?
Hur var det egentligen? Vad sa karln egentligen? Ordagrant? Vi går tillbaka till 30 januari 1999.
I en intervju i The Times säger Englands dåvarande förbundskapten Glenn Hoddle till reportern: "You and I have physically been given two hands and two legs and half-decent brains. Some people have not been born like that for a reason. The karma is working from another lifetime."
Sportministern Tony Banks och kultursekreteraren Chris Smith leder protestvågen som följer och Nationwide Building Society hotar att dra tillbaka sitt sponsorskap för det engelska landslaget. Nästa vecka avgår Hoddle. Nu är han vår nye manager. Nog kan vi behöva hjälp från de högre makterna...
Man pratar mycket om spelsystem. Wolves ska passa runt bollen mer och inte komma via kanterna. Diamant hit och balansspelare dit. Fan vet om det funkar. Ibland verkar det som om engelska spelare har inprogrammerat i hjärnan att bollen ska ut på kanten, inlägg ska följa och därefter get stuck in inne i boxen. Ungefär som när alla svenska lag helt plötsligt skulle försöka spela 3-5-2 jovisst, godnatt. Spelarna yrade runt och det tog inte långt tid förrän 4-4-2 återuppstod.
Men det är trots allt spelarna som ska göra jobbet och min önskan inför det nya året är att Hoddle kan se vilka spelare som är i form för dagen, och att han kan göra nödvändiga ändringar under matchen. Jag gillar att han sitter på läktaren första 30 minuterna, jag gillar det mycket. Man får en bättre överblick. Kanske det kan vara nyckeln till framgång? Lycka till Glenn Hoddle, med eller utan good karma!
Jag önskar alla läsare en god fortsättning och ett gott nytt år, och till alla er små grisar där ute - vargarna jagar fortfarande och kommer inte ge upp förrän den sista ligamatchen i maj!
Vi ses i Cardiff, playoff-final 2005.
