Falkens funderingar - Söndagen 16 januari 2004
Bolton-matchen väcker känslor i den svenska och Goonerska ursjälen. Sällan har undertecknad blivit så nedstämd. Jag delger mina funderingar på ett högst personligt sätt om denna match.
Jag chockades svårt igår. Bolton Wanderers - Arsenal 1-0. Om jag ändå kunde säga att det man inte har sett, existerar ej. Jag tror att den gamle tyckaren Gregorius sade detta. Tyvärr. Jag såg eländet och var djupt djupt chockad.
Jag blir arg när jag inser att vi nu har 10 poäng upp till Abramovitjs oljekälla. Inköpt för miljarder. Det gör mig arg in till märgen.
Jag blir samtidigt lätt uppgiven när man konstaterar att Chelsea vinner, vinner och vinner. Tycker jag att det är kul? Sitta naken i skogen i minusgrader och spela backgammon är roligare.
Jag blir upprörd när jag ser Gunners håglöshet på plan. En Patrick Vieira som tappar boll på mittfältet. En perplex mittfältsdynamo. Jag vägrar att tro att Paddy är på väg nedåt. Säg inte så. Jag tåras som när man skalar lök.
Jag blir besviken på stöttespelare som Pires och Ljungberg att de inte presterar mer. Mot Bolton för helvete. Grabbar. De slår vi 7 dagar i veckan med sockiplast. Vad gör ni? Varför denna ovilja att gå framåt. Det skall vara likt Iron Maiden "Run to the hills, run for your life". Det skall vara som på ett Stiga Hockeyspel på kanterna. En fåra. Motståndarnas ytterbackar skall ledas av planen, gråtandes.
Jag får kalla kårar när man tyvärr ser att när inte världens bäste spelare Thierry Henry är på topp, så gör laget helt enkelt inte mål. Robin van Persie skall göra mål. Pires skall nicka in bollen. Jag fasas över den dagen TH14 skadas och är borta ett tag.
Jag blir irriterad när man ser Alexei Smertin visa att han har varit med i Bolsjojteatern i Moskva och domaren går på det. Smertin skall varnas, klippas och sättas på en pråm till Azorerna. Samtidigt, vad är det för sopor till stinsar som Premier League har. Den ene efter den andre är fullständigt hopplösa. Straffmiss nu. Spurs mål mot ManU är ett veritabelt justitiemord. Man kunde nästan tro att gamle domarbasen Bosse Karlsson dömde.Man frågar sig om domarlicensen ligger i Corn-flakes paketet?
Jag blir förbannad när jag ser den unge lovande Justin Hoyte kasta flertalet inkast i rad till fel spelare. Justin kastar långt, för långt. Man kan kasta fel i bland, men inte jämt. Genant, Justin.
Jag förvånas över hur Reyes helt plötsligt kan sluta utvecklas. Hans första tio matcher var Nobelprisvarning på. Sedan har det slutat. Har han blivit rädd om fötterna efter den brutala behandling han får match efter match eller är det brittiska tempot och fotbollskalendern för tuff. Mer mental träning, eller är han som en del andra i laget, i en svacka djupare än Morias gruvor.?
Jag skäms över att få pisk av Bolton. Jag vågar mig inte ut på stadens gator. Borgmästaren hånlog. Ladusvalorna i trakten lade små vita prickar på mina axlar. Grannens hundar gick ett extra varv på tomten och gudvet vilka behov de hade. Bolton. 10 poäng till Chelsea. Om man skakar på huvudet många gånger, försvinner dessa tankar? Jag försökte, men mitt huvud gängades loss. Tur man har Black&Decker hemma.
Jag blir häpen över att Wenger uttalar sig om att vi har två målvakter av kvalitet. Jag försvarar magister Wenger alla dagar på året mot stormvindar, tyfoner och mot allsköns pest och kolera, men jag har svårt att följa med i tankegångarna kring försvaret av målvakterna. Jens Lehmann är som en berg och dalbana. Ibland gör han fantastiska räddningar, men så är han ute och gör Hedmanska utflykter och visar samtidigt upp ett internt temperament och uttalanden som liiknar tyska målvakter. Jag hoppades, hoppades att Manuel Almunia skulle vara svaret på de böner jag, sedan Lehmanns missar mot Middlesborough i början av säsongen, skickat till vår käre Gud. Att Wenger återigen med Steve Rowleys oerhört känsliga analyiska sinne hittat en spelare ingen känt till och omvandlat honom till världsstjärna. Men, jag ger upp. Jag måste prata med postmannen; vem har han skickat bönerna till? Gick de iväg i samma kuvert som ICA-kortsräkningen, för store målvaktsguden har inte fått dem. Almunias match är katastrofal. Redan inledningsvis går han bort sig på Lama-Dioufs inlägg, sedan hänger han i luften en kvart och fel när GiannaNannini nickar in bollen och sen har han diverse icke anspråksfulla utflykter.
Jag är oförstående över att vi måste handla spelare som ingen aldrig hört talas om. Är det något slags VM i att förvandla nobodies till stjärnor? I så fall har Wenger vunnit år-efter-år-efter-år. Men nu måste det väl i alla fall till någon förändring. I alla fall på målvaktsfronten. Man ser tydligt att Sol och Kolo är fullständigt skärrade när bollen går in i mitten. Man kastar sig i alla lägen för att få bort bollen.
Jag mår samtidigt mycket illa av att konstatera att Chelsea har ryckt med 10 poäng och att vi har Old Traffords röda djävlar en poäng efter oss. De skall alltid ligga efter Gunners. Plats, Sir Alex. Soppa på gång.
Jag fascineras över hur Sir Alex orkar hålla på att gnälla. Det känns lite pubertalt. Nu gnäller han på att inte Wenger svarar upp på hans gnäll. Skolgårdsmentalitet, Sir Alex. Jag förstår att det var snålt och bistert uppe i Skottland i hans ungdom, men fick karln inte mat tillräckligt, åt han skämd fisk eller gjorde hans kompisar narr av hans katt?? Jag har börjat skramla till en enkel-resa till Skottland för Sir Alex. Bort, dumma människa. Bort.
Jag blir nedstämd över att konstatera att vi inte gjort mer än någon bra match på de senaste 10-12 matcherna. Jag trodde vi nått botten, men det fanns ett marianergravskt Boltondjup till höger också och självfallet hittade vi det.
Men, avslutningsvis vill jag också hävda att det finns en glädje i alla denna misär. Det kan bara bli bättre. Chelsea kan bara förlora titeln nu. Våra skadade spelare börjar att komma tillbaka. Det finns alternativ överallt och vi är faktiskt kvar i de cuper som betyder något. Vi repar mod. Vi tar på oss den stolta rödvita tröjan och den stolta rödvita halsduken och skriker unisont "COME ON GUNNERS". Nu åker vi. Nu tar vi Mourinhos halvmesyrer till oljekällor och välbetalda moskoviter. Sir Alex kan få gnälla bäst han vill. Det blir en tredjeplats igen.
Nu tar vi nya tag. Gunners-tag. Nu kära motståndare nu gäller det för er att "Run to the hills, run for your lives", för nu knyter vi även andra skon och börjar spela lite gladfotboll. Så är det, så får det bli.
