Matchrapport: Arsenal-Wolves 2-0 (FA cupen R4)
En god kämpainsats av Wolves, men man var aldrig riktigt nära att överraska mot Arsenal.
Manager Glenn Hoddle satsade på en extremt defensiv taktik och ändrade på det lag som vunnit tre raka matcher. In i laget kom till vår svenska glädje Jocke Björklund som en länk i ett femmannaförsvar. Han ersatte den avstängde Mark Clyde.
Jocke fick mestadels hålla till på högerbacksplatsen men var också hjälpgumma inne i mittförsvaret. För att stärka defensiven ytterligare valdes Shaun Newton att spela på högerkanten istället för anfallaren Kenny Miller, det betydde att Carl Cort var helt ensam framåt.
Wolves (5-3-1-1 fr.v.): Michael Oakes - Lee Naylor, Jody Craddock, Joleon Lescott, Joakim Björklund, Shaun Newton - Mark Kennedy, Paul Ince, Seyi Olofinjana - Ki-Hyeon Seol - Carl Cort. På bänken: Kevin Cooper, Keith Andrews, Colin Cameron, Kenny Miller, Leon Clarke.
Wolves spelare bar ett svart sorgband eftersom Jack Harris nyligen dött. Jack Harris var en stark ledare som för övrigt har gett namn till Jack Harris Stand (South Bank).
FÖRSTA HALVLEK
Lagkaptenerna Ince och Vieira skojade friskt vid slantsinglingen och Wolves sparkade igång matchen i det vackert blåmålade Highbury vars "Clock End" var fylld av 5.100 Wolvessupporters.
Det första som slog mig var den imponerande ljudkulissen inne på stadion, och snart upptäckte jag att det var Wolves supporters som lät. "We are Wolves", "Fight Fight", "Oh When the Wolves" avklarades i racerfart inom den första minuten och det tight samlade Wolvesförsvaret fick ett ordentligt stöd i ryggen.
Arsenal fick sin första hörna redan efter 90 sekunder men annars var det en ganska trevande inledning. När "You're Gonna Win Fuck All" dånade över arenan beslöt sig Arsenal för att bevisa motsatsen och skickade en boll i djupled mot Henry. Henry sprintade ifrån Naylor men valde att passa istället för att gå på avslut. Tur var det, det såg ut som en klar målchans för den snabbe fransmannen (Arsenal hade idag för övrigt bara en enda engelsman på planen - Sol Campbell).
Arsenal kopplade nu ett grepp om matchen, men Wolves backlinje höll emot bra när de Arsenal-karaktäristiska instickande passningarna kom. Jocke Björklund befann sig mest på högerbacken men eftersom innermittfältarna Olofinjana och Ince satt i knät på Lescott och Craddock, så var det närmast fyra mittbackar i Wolves lag.
Efter fyra minuter kom Wolves första skott på mål när Seol krutade på alldeles för långt håll. Därefter hördes något som förmodligen var den ljudligaste sången på Highbury i år när hela guldsvarta Clock End pikade hemmapubliken genom att vråla "Shall We Sing A Song For You". Underbart!!
Reyes snodde bollen av Newton men hans avslutning mot Wolvesmålet gick lyckligtvis över ribban. Det var nu Arsenal-attacker mot en mur av Wolvesspelare där Lescott gjorde sitt bästa för att vara vaken och med sin styrka stänga undan anfallarna.
Seols lugn gjorde att Wolves så småningom kunde flytta upp spelet, det mesta av vårt spel gick genom vår korean som höll vårdat i bollen och gav vårt försvar andrum. Så kom Clichy farande för Arsenal på vänsterkanten, han hamnade mot en mur av Wolvesspelare i straffområdet och kastade sig handlöst utan att någon var i närheten, domaren valde dock att inte visa upp det gula kortet för pajasen.
Nästa filmning kom efter en kvart. Arsenals Eboue drev bollen in i straffområdet på högersidan och när han närmade sig Lescott kastade han upp sina ben i luften. Patetiskt. Domaren bara skrattade men visade inte heller denna gång upp det gula kortet för filmning och vi förstod att detta var något Arsenal skulle tillåtas göra under resten av matchen.
Ljungberg fick skottläge inne i straffområdet, men bollen blockerades i sin väg mot mål. Lite senare drev Eboue på nytt in bollen i straffområdet, han fintade och fintade innan han med vänstern sköt bollen i ribban. Arsenal hade nu definitivt drivit upp tempot och alla Wolvesare längtade till halvtidsvilan.
Reyes sköt sedan ett volleyskott strax utanför Wolves mål och lite senare var bollen i Wolves nät när Henry petat undan bollen i luften för Oakes vid en utspark. Detta är inte tillåtet och domaren dömde till Henrys ilska bort målet. Henry gjorde därefter en tvåfotad "sjukhustackling" mot Naylor innan han rev ner Ince, varpå han gick fram mot linjemannen och tjafsade. Men i egenskap av världsstjärna fick han inget gult kort av den passive domaren Mike Riley.
Halvtidsvilan kom som en befrielse för Wolves. Spelarna hade svarat för en bra men kraftödande inledning och det var många trötta ben som gick ut till paus för te-drickning.
ANDRA HALVLEK
Halvleken började med en ny Arsenal-press och så kom då den omdiskuterade situationen som avgjorde matchen och ledde till Arsenals ledningsmål. En boll spelades i djupet på vår högerbackskant och Reyes var steget före Jocke Björklund. Inne i straffområdet kom Jocke i kapp och när Reyes kände honom i ryggen så kastade han sig handlöst på sydländskt manér. Domaren genomskådade denna dykning, men bollen låg fri. Henry kom rusande och så gjorde också Wolves målvakt Oakes.
Reprisen visade efteråt att Henry vek knäna och var redo för att falla redan innan Oakes var framme. Hade Oakes hunnit undan så hade Henry fått en varning, men Oakes kunde inte undvika honom utan träffades av Henrys redan fallande kropp och domaren blåste straff. Mycket tveksamt, men när ett lag som Arsenal systematiskt försöker fixa straffar så blir domaren till slut lurad.
Jag förstår nu var det välkända uttrycket "Same old Arsenal, always cheating" kommer ifrån. Märkligt att ett lag med så bra spelare ska behöva syssla med sånt matchen igenom. Straffen slog Vieira i mål även om Oakes störtdök åt rätt håll. Därmed var matchen i princip slut och eftermiddagen förstörd.
Wolves var nu tvungna att öppna sig och bytte så småningom in anfallarna Miller och Clarke i en sista desperat chansning (Björklund och Olofinjana ut). Men att spela 3-4-3 mot Arsenal på Highbury när man är ett lag från divisionen under är inte att rekommendera och Arsenal kom gång på gång i livsfarliga kontringar.
Wolves keeper Oakes fick tillfälle att visa upp sina reflexer och gjorde ett antal mirakulösa räddningar på linjen med sina viftande handskar. Ljungberg drömmer nog fortfarande om en räddning då bollen i princip redan var inne i målet. Oakes fick för övrigt titeln "Matchens lirare" av 96% av Viasat Sports tittare!
Men till slut kom det oundvikliga 2-0 målet. Det gick blixtrande fort. Pires hittade Henry inne i straffområdet, han slog bollen till en framstörtande Ljungberg som forcerade in bollen i krysset, mycket snyggt mål.
Wolves hotade aldrig Arsenal, matchen slutade 2-0 och det är inte mycket att säga om. De var ett nummer för stora för oss men Wolves gjorde en bra kämpainsats. Manager Hoddles defensiva taktik får nog anses vara riktig. Vi hade aldrig haft 0-0 i första halvlek annars. Faktum är att någon av våra halvchanser (Newton, Olofinjana) skulle ju kunna ha resulterat, men det hade varit väldigt orättvist.
Efter Arsenals straffmål så kunde man lika gärna blåst av matchen. Det är livsfarligt att spela offensivt mot Arsenal på Highbury, de måste vara det bästa kontringslaget inom engelsk fotboll. Vad som drar ner betyget för de rödv
