Pang i Bygget
Världens roligaste TV-serie utspelar sig i Torquay, fast nu är det inte Basil Fawlty som får besök, utan Sheffield Wednesday av Torquay United.
KONTAKTER LAGEN EMELLAN
Inget av de båda lagen har spelare som spelat i motståndarens tröja.
STATISTIK
Här snackar vi 100 %. Sheffield Wednesday har vunnit alla matcher mot Torquay. Fast det är klart, lagen har bara mötts tre gången så det förtar väl lite av glansen.
Två av segrarna härstammar från FA-Cupen och den enda gången lagen mötts i ligan var den 14 augusti på Plainmoor då Owls vann med 4-2.
Kan vi hoppas på en repris av första och hittills enda besöket av Torquays på Hillsborough?
Det var 7/1 1989 och slutade med en komfortabel 5-1 seger i den FA-Cupmatchen.
HISTORIA
Torquay är en klassisk badort och har många hotell, ett av dom det som var förebild till Fawlty Towers. Staden hade också många fotbollslag som grund för dagens United.
Torquay United AFC, Ellacombe och Babbacombe.
Torquay United Association Football Club grundades 1899 av ett gäng skolgrabbar under ledning av militären Edward Tomney. De började sparka boll på en äng som tillhörde bonden John Wright på toppen av Pennys Hill.
På den arena som laget numer har som hemmaplan, Plainmoor var då Rugbyplan.
Efter en säsong med vänskapsmatcher började United i en lokal serie och hemmaplan blev the Recreation Ground. Fyra år senare 1904 köpte rugbyklubben denna arena och värsta lokalrivalen Ellacombe tog över Plainmoor och United var utan plan.
Laget flyttade runt ett tag innan man hamnade på Plainmoor till sist efter att de båda rivaliserande lagen United och Ellacombe slog sina påsar ihop. Ett annat lag hade då också Plainmoor som hemmaplan, Babbacombe de på arenan. 1921slog sig även Babbacombe ihop med Torquay och dagens Torquay United såg dagens ljus och 1927 blev laget invalt i division 3 södra.
Vid det laget hade laget bytt från ljus och mörkblå färger till svartvita randiga tröjor som Newcastle United och blev följaktligen kallad magpies, skatorna.
Första matchen spelades mot Exeter City den 27 augusti 1927 och slutade 1-1 inför 11 625 åskådare.
De tolv säsongerna fram till andra världskriget var ingen succéhistoria ofta i botten och ekonomiska bekymmer var inte ovanliga. Det mest spektakulära som hände var då taket på huvudläktaren blåste av under storm 1930.
Säsongen 1949/50 lyckades Torquay för första gången bli bättre än tia, man slutade på en nionde plats. 1954/55 var den stora händelsen att laget bytte färger, från svartvitt till gult och blått, nej det var inte riktigt sant.
Samma säsong lyckades laget ovanligt bra i FA-Cupen. Efter att ha besegrat Cambridge med 4-0 och Blyth Spartans borta med 3-1 bar det iväg till Elland Road och Leeds United. Till allas förvåning slutade den matchen 2-2 uppe i Yorkshire och det blev omspel i Torquay. Man skulle trott att Leeds skulle skärpt sig, men icke så. 4-0 blev det till sydkustlaget och en ny match i fjärde omgången hemma mot Huddersfield Town. Den 29 januari 1955 hade otroligt nog 21 908 lyckats knö sig in på arena och satte därmed ett oslagbart publikrekord och även om det blev förlust med 1-0 mot division 1 laget så är det fortfarande en match man pratar om.
Säsongen 1956/57 var det nära att laget tog sig till tvåan, men trots att 1 500 fans åkte till sista matchen mot Crystal Palace för att se till att det blev seger och uppflyttning, slutade matchen oavgjort 1-1 och eftersom Ipswich lyckades vinna så gick dom upp tack vare bättre målskillnad.
Säsongen därpå slutade Torquay trea från slutet och eftersom man då slopade de två division 3 serierna och bildade en division fyra, hamnade Torquay där.
1959/60 tog sig laget tillbaka till division 3. Där höll sig laget kvar, även om man vara nära ett par gånger att gå upp, till 1971/72 då det bara ner i lägsta serien igen och där blev laget kvar i 19 år, numer kända som Seagulls efter färgbytet.
1984/85 var laget sist och på den tiden fick man ansöka om återval och det klarade man, men när laget säsongen året därpå återigen var sist i ligan var det många som fruktade att Torquay skulle drabbas av samma bittre öde Workington Town gjorde 9 år tidigare när laget vägrades omval efter att två år i rad sökt omval.
Torquay klarade sig mirakulöst nog och inför nästa säsong gällde det att inte hamna sist igen för då infördes automatisk nedflyttning till Conference league för dom som sist i division 4.
Inför sista matchen låg Torquay näst sist med 47 poäng och bara Burnley efter med 46 poäng.
Endast seger hemma mot Crewe skulle garantera fortsatt ligaspel. I halvtid ledde Crewe med 2-0. I andra halvlek reducerade Torquay till 1-2 och laget pressade på i våg efter våg. I slutet av matchen råkade McNichol komma utanför sidlinjen och där stod en polis med hund. Hunden Bryn trodde att spelaren attackerade husse och satte därför tänderna i låret på skotten. Som en följd av detta la domaren till fyra minuter. Då fick man veta att Lincoln höll på att förlora mot Luton och oavgjort skulle rädda Torquay. Med en minut kvar av tilläggstiden kvar kvitterade så Paul Dobson.
Torquay klarade sig och Lincoln blev det första laget någonsin att bli automatiskt nedflyttade från division 4.
1990/91 tog sig Torquay till slutspel och efter att ha besegrat Blackpool efter straffläggning var laget tillbaka i trean.
Fast den vistelsen blev inte långvarig, en säsong. Tur hade Torquay i massor säsongen 1995/96 då laget klarade sig kvar i fyran trots att laget kom sist. Orsaken var att Stevenage Borough som vunnit Conference League inte blev uppflyttade på grund av för dålig standard på sin arena.
Förra säsongen lyckades laget ta sig upp till trean igen fast den heter division 1 och där är man nu i botten.
