Trophy Room: FA-Cupen 1978/79

Jag var bara 12 år gammal, en Majdag 1979, där Gunners och ManU spelade the five-minute-final på Wembley. Häng med till det härliga året 1979. Välkomna.

Slutet av 70-talet betydde något oerhört viktigt för Gunners. Det innebar slutet på den mest katastrofala period vi sett sedan vi ramlade ur ligan 1913. 1974-1976 så slogs vi med patrasket om att inte åka ur högsta divisionen. Det var först med ungdomsverksamheten i form av Brady, Nelson, Stapleton och O'Leary som vi lyfte oss ur det träsket där halvmesyrer som Spurs och andra lag höll till. De enda glädjeämnena under denna mörka kritaperioden, var att ManU åkte ner i tvåan 1974 och att vi snodde både Pat Jennings och Willie Young från Spurs. Redan då ett tecken på svagt management hos våra Londongrannar.

1978 började vi se goda tecken, då vi gick till final mot Ipswich. På den tiden körde vi brittiskt-irländskt. Inga fransmän, inget Va-va-Voom, ingen tysk. Snarare lite Britsh Leyland. Irländare och skottar dominerade försvarslinjen. Engelsmän och irländare dominerade mitten. Sunderland och Stapleton stod för målskytte. Liam Brady på mittfältet.

Tredje Omgången
Det var ingen lätt start på cupspelet. Vi inledde mot Sheffield Wednesday, ledda av Jack Charlton. Laget låg i andra divisionen. Sheffields stora stjärnor var Mark Smith, Peter Shirtliff, Ian Porterfield(som avgjort för Sunderland mot Leeds 7 år tidigare)och en ung Mel Sterland.

Sheffield W 1-1 (b)
Första matchen på Hillsborough slutade oavgjort. Alan Sunderland, dåtidens mikrofonkrull, nätade för Gunners.

Sheffield W 1-1(h)
Liam Brady såg till att det blev oavgjort även i omspelet.

Sheffield W 2-2 (Leicester)
Vi tog det andra omspelet till Leicesters Filbert Street. Dagarna innan hade vi spöat Nottingham, ligavinnarna, med
2-1 och grabbarna var på gång. Brady och Sunderland tillsåg att det blev ett nytt omspel.

Sheffield W 3-3 (Leicester)
Två dagar senare träffades man i Leicester igen. En ny holmgång och förlängning. Två mål av Stapleton och så ett kraftfullt mål av Wille Young förde oss till ett nytt omspel.

Sheffield W 2-0(Leicester)
Den 22 Januari 1979 avgjordes omgången så.Efter 1540 minuter och över 140 000 åskådare avgjorde Frank Stapleton och Stephen Gatting. Gatting, en av Neills ungdomssatsningar gjorde en stark säsong, men hans dagar i klubben var räknade.

Fjärde omgången; Notts County 2-0 (h)
Gattings dagar var räknade för Neill hade handlat Brian Talbot av Ipswich för 400 000 Pund. Talbot, dåtidens bilbatteri, sprang flera hundra sjömil på plan. Vi mötte Nottinghams lillebror, Notts County hemma på Highbury. Notts County låg i division 2. Största stjärnorna var Tristan Benjamin och Don Masson.
Men hemma på Highbury var detta inget motstånd. Willie Young, å vad jag gillade denne rödhårige, eldfängde, hårdhänte, brutale skotte, gjorde första och så klev Brian Talbot fram i sin första cupmatch för klubben och nätade. Talbot lite granna som Ljungberg. Kom i lång löpningar, med korta satta taxben och dundrade in bollarna. Brian Talbot, en perfekt barnvakt.

Femte omgången; Nottingham 1-0(b)
Den 26 Februari 1979 gjorde Gunners ett av 70-talets kanske främsta prestationer. På City Gound mötte man Nottingham Forest, obesegrade hemma i 52 ligamatcher. 52 ligamatcher, det är 2 ½ säsong det. Men Gunners åkte till Nottingham. Klubbade ned sheriffen, låste in honom i slottstornet, rullade honom i tranbärssylt och åkte till City ground. Cloughs gäng vräkte fram allt de hade. John Robertson på kanten hängde in inlägg på inlägg, men Jennings var omutlig. Till slut lyckades Frank Stapleton att tråckla in ett ledningsmål för Gunners. Det höll. 1-0 och vi var i kvartsfinal.

Kvartsfinal; Southampton 1-1(b)
Vi tog oss till the Dell. Southampton på denna tid var ett hyggligt gäng. Ett par veckor innan hade vi förlorat med 2-0 på the Dell. I Southampton var förre Gooners Alan Ball fortfarande mycket bra och längst fram stod Phil Boyer för målskyttet.
Nu var det kvartsfinal och Saints tog ledningen.David Price kvitterade och det blev omspel.

Southampton 2-0(h)
21 Mars var det The Day of the Microphone Krull. Då gjorde nämligen Alan Sunderland de två baljor som tog oss till semifinalen. Hans medverkan i denna period var långt ifrån över. I hans krull fanns både trisslotter och Vikingalotter och han vann på det mesta.

Semifinal: Wolves 2-0 (Aston Villa)
Vi tog oss till Birmingham. Semifinal mot Wolves. John Barnwell, nu högt höns på FA, var manager för laget. Wolves var ett slagkraftigt gäng med John Richards, Derek Dougan, Kenny Hobbitt med flera. Matchen var på Villa Park. Normalt gillar jag inte semifinaler på Villa Park, men detta var inte ett omspel.
Frank Stapleton inledde målskyttet och i andra halvleken så gled det fram ett mikrofonkrull i straffområdet och gjorde 2-0. Paul Bradshaw sprattlade i Wolvesmålet och den gamle Wolvesspelaren Sunderland tryckte in avgörandet. Final. Final. Final.

Final; 12 Maj Manchester United 3-2
En solig dag. En solig dag. Manchester United väntade i fnalen. På den tiden kändes inte ManU som ett gäng med spelare man bara ogillade. Det fanns inga Nevilles, inga Keanes. Fan vet om de överhuvudtaget var födda eller bortskänkta. Nejdå,ManU på den tiden bestod av en kass målvakt; Gary Bailey.Sedan var det skottar och Nordirländare. Gordon McQueen,en fantastisk mittback höll ihop backlinjen. Lou Macari, Sammy McIllroy. Joe Jordan, Bröderna Greenhoff. Ett härligt lag. Det var solsken på Wembley. Time for a walk in the paradise.

Gunners inledde mästerligt. Liam Brady dominerade eftertryckligt och fälldes titt som tätt av en ilskan Sammy McIllroy. Efter en kvart dock så irrade han ut sig på kanten, slog en boll in i mitten där Talbot och Sunderland tillsammans med McQueen-Albiston vräker in 1-0. Talbot var sist på bollen. 2-0 kommer kvarten senare. Brady kommer igenom på högerkanten igen, går ned till kortlinjen och lyfter bollen till Stapleton som gör 2-0. 2-0 och paus.

I andra halvlek är det ett ställningskrig på mitten och framför Gunners mål har Joe Jordan och Willie Young en enorm kamp i luftrummet. Big Willie var på mångas läppar för "man-of-the-match". Fem inuter kvar skickar tränare Atkinson upp McQueen på en fast situation. Hörnan kommer, nickas ut, men kommer tillbaka in i straffområdet och McQueen stöter in 2-1.
Nu satsar ManU allt. Bollen hamnar hos Jimmy Nicholl och Albiston, som får fram den till McIllroy, som dribblar av Price, Brady och in mellan O'leary och Young och tråcklar in 2-2 efter 88 minuter. Vilket mörker. Jag grät tyst i min soffa. Två mål på två minuter. Omspel? Förlängning.

Ingalunda. Avspark igen. Brady slår en lång boll på vänsterkanten där Graham Rix möter bollen, lyfter en lång boll över hela försvaret bort till mikrofonkrulls-Sunderland och 3-2. Gunners har avgjort. Sunderland avgör. 3-2 till Gunners. Fantastiskt.oerhört. "The five-minute final."

Följande var det lag som tog FA-cupen 1978/79.

Jennings-Rice,Young,O'leary,nelson-Price(Walford), Brady, Talbot, Rix-Sunderland, Stapleton

Nästa år blev det ånyo en final, som dock förlorades. 1992/1993 är nästa titel. Den återkommer vi till.


Magnus Falk2005-04-14 14:52:00

Fler artiklar om Arsenal