Reflektioner av Thimmie Englund
Fotboll är en konstig sport. Fotbollsspelare är ett konstigt folkslag. Kärleken är blind. Kärleken är död?
Välkommen till en ny artikelserie - Reflektioner av Thimmie Englund. Här kommer jag att vädra mina åsikter och tankar. Skulle ni vilja risa eller rosa så släng iväg ett mail.
Ashley Cole, den givna lagkaptenen om några år vill lämna Arsenal. Han säger att han har blivit bedragen av sin egen klubb. Säger han ja. Cole, tillsammans med Mouriniho och Chelsea anses vara skyldiga i Colegate-affären. Cole kommer att få böter på £100 000 och han tjuter - jösses!!! Det är knappt tre veckors lön sedan är han skuldfri! Vad är det att bråka om? Tydligen surar han även över att han "endast" blivit erbjuden £55 000 i veckan då han krävde £60 000. Eh, är det något att bråka om? Är det någon mer än jag som ser en dödssynd - girighet! Som grädde på moset: vår kapten, vår kära kapten, Vieira ska enligt olika nättidningar ha skickat ett SMS till Cole där han klargjort att Cole inte bör skriva på ett nytt kontrakt för mindre än £80 000 i veckan. Fråga: Varför spelar man fotboll? Jag trodde att det var för kärleken till sporten och för att vinna troféer med sin klubb. Om man har £55 000 i veckan eller £80 000 veckan ska INTE spela någon roll! Det är inte så att Cole är en fattig man och att han har tre barn och en fru som är hemma och svälter precis. Klart man ska ha lön för sitt jobb, men älskar man sitt jobb så är lönen mindre viktig. Man är ute på mycket djupt vatten om man drar på sig matchtröjan varje vecka endast för pengarna. Jag tror inte att det finns någon som helst substans i att om Cole skulle bli erbjuden £200 000 i veckan så skulle han inte skriva på. Vem var det som nyss haka upp sig på £5 000? Han säger att han blivit förråd och att han är sårad. Men vänta nu! Var det inte Cole som träffade Chelsea? Det är ju inte så att det är Wenger som träffat Chelsea för en eventuell försäljning av Cole. Det är ju Cole som gått bakom ryggen på Arsenal och inte tvärt om. Cole är ingen martyr och han ska inte känna att han måste lämna för att HAN blivit sårad. Det är Arsenal och Wenger som blivit förrådda i den här sagan, det är Wenger som är en martyr om han går, inte Cole. Ryktet säger att Raul lämnar Real Madrid så fort han inte kan tillföra något. Han älskar klubben och vill spela där men det är först då man är martyr, inte om man likt en billig hora hoppar i säng med första bästa som betalar lite extra. För att citerar Erkki Alvenmod: "Snälla nån, vi vet inte ens hälften av vad som pågår..." Jag tror (och hoppas) faktiskt inte att vi vet någonting om vad som händer. Jag hoppas att allt som skrivs bara är journalisternas sätt att förverkliga sig själva. Alla har vi ju driften av att vara någon och att synas. Eller? Cole sitter i skrivande stund och förhandlar om ett nytt sexårskontrakt och älskar klubben, som han ju alltid gjort.
"Jag lämnar klubben om ni inte värvar storspelare!" Det är inget direkt citat från Ljungberg men innebörden är den samma. Arsenal måste ha samma ambitioner som Ljungberg, annars förlänger han inte sitt kontrakt med klubben. Storspelare och en bred trupp är inte allt! Fan, skärpning nu alla Arsenal-spelare (och supporters) som tvivlar! Kolla på Liverpool, de vann Champions League (med en stor portion tur, men även med mycket vilja) och har de lika bred trupp som Chelsea, Manchester United, Real Madrid, Barcelona eller Milan? Nej, det har det inte. Men spelarna har fan ett hjärta och en glädje att spela för klubben. Det är SÅ man vinner titlar och det spelar ingen roll vad det står för namn på tröjan till killen man passar bollen till (vem visste vem Fabregas var före säsongen?), inte heller vilka spelare man har på bänken. Hjärta min vän, hjärta! Porto vann Champions League förra året. Behöver jag säga mer? Ska vi sälja vår själ till djävulen för att spelarna ska bli nöjda? Då har vi ju åtminstone pengar att köpa storspelare, men vart är själen? Va? Ska vi göra som Chelsea? Det är ingen engelsk klubb längre (enligt mig), de tillhör Ryssland. Eller kanske ska vi göra som Manchester United och sälja oss till USA? Eftersom två storklubbar sålt sig till supermakter i världen så kanske vi ska sälja oss till Kina? Då kan vi sätta i gång med tredje världskriget, Ryssland, USA och Kina fajtas om den åtråvärda Premier League-titeln. De engelska fotbollslegenderna vänder sig i graven och undrar vart kärleken till fotbollen försvann. Det gör jag också, jag undrar.
Solen sänker sig över London och Highbury. Är det sista gången solens strålar värmer gräsmattan? Jag kan inte sluta tänka. När slutade vi älska varandra?
