Kriget och andra katastrofer. 1935-1950
Sheffield Wednesdays historia del 4 a
Trots att Wednesday besegrade Arsenal i Charity Shield finalen 1935 ( enda gången hittills) så ledde en tveksam inledning på säsongen 1935/36 till en frustrerande mittenplacering. Därpå följde en skräckserie på tre matcher där 17 mål släpptes in och Owls föll ner till tredje plats från botten.
Laget samlade ihop sig strax före påsk och med bara en förlust på sju matcher gjorde att nedflyttningsplatsen kunde hållas på armlängds avstånd. Wednesdayanhängarna var särskilt tacksamma för dessa poäng eftersom de sista sex matcherna gav en enda seger. Fast känslan av lättnad efter det att kontraktet säkrats efter oavgjort hemma mot Liverpool, så kunde det inte dölja det faktum att nedflyttningsspöket jagat otrevligt nära i hälarna på regerande FA-Cupmästarna.
Följande säsong må ha börjat strålande med en övertygande seger på Hillsborough över Sunderland. Men när julhelgen närmades sig stod det pinsamt klart att med bara 18 poäng på 21 matcher att det skulle bli ännu en bottensäsong och denna gång skulle det inte bli något uppskov.
För med 13 förluster på resterande 21 matcher skulle andra halvan av säsongen bli ännu mer skrämmande än den förra för de trogna besökarna på Hillsborough.
En mycket efterlängtad första seger under säsongen på bortaplan mot West Bromwich Albion med 3-2 med två matcher kvar att spela väckte för en kort stund om att än en gång klara sig.
Tre dagar seger kraschade hoppet när verkligen hann i fatt i form av Manchester City som var i behov av två poäng för att säkra titeln. Genom att hemma på Maine Road med slå till med 4-1, så kom Sheffield Wednesdays 11 år långa tillvaro på toppen till en ända.
Nedflyttning och det faktum att trotjänare kommer och går orsakar oreda i vilken klubb som helst, så även i Wednesday. När målvakten John Brown efter lång och trogen tjänst tilläts gå till Hartlepool sommaren 1937 innebar det att fem spelare i laget som vann FA-Cup lämnat laget inom loppet av två år. Förutom Brown lämnade även Alf Strange, Jackie Palethorpe, Jack Surtees och lagkaptenen Ronnie Starling.
Med sådana förluster var det bara väntat att Wednesdays styrka skulle tyna bort. Fast inte ens den störste cyniker hade kunnat förutspått att Wednesday skulle ligga sist i november 1937. Detta efter att bara ha vunnit två av de 14 spelade matcherna på denna lägre nivå.
Inte helt oväntat kastade sig managern Walker hedervärt på svärdet och sex veckor senare ersattes han av Jimmy McMullan manager i Notts County.
Ankomsten av ett nytt ansikte chockstartade Wednesday till ett försök att undkomma nedflyttning. Ett hattrick med segrar över Coventry, Nottingham Forest och Newcastle United lyste upp en möjlig väg till säkerhet.
McMullans första nyförvärv, anfallaren Douglas Hunt från Barnsley nätade två i måste vinna matchen mot Burnley i sista hemmamatchen. McMullan hamnade i målprotokollet även i seriens sista match borta på White Hart Lane i en nervpirrande match som tack vare seger precis räddade nytt kontrakt.
Efter detta debacle kunde det bara bli bättre. Inte ens en trevande inledning på säsongen 1937/38 kunde förhindra att McMullan i sin första hela säsong vid styret galopperade fram mot uppflyttning. En imponerande insats med nio mål på två matcher av den alltmer uttalade målskytten Hunt gjorde att vid juletid låg SWFC precis bakom ledarduon.
Hunt gjorde sex!!! av dessa nio mål i 7-0 segern över Norwich City, ett klubbrekord som inte helt oväntat står sig än idag, Hunt gjorde sedan ännu ett hattrick veckan efter när Luton Town krossades med 5-1. I FA-Cupen såg den långe och smale centern till att avgöra en maratonserie mot Chester och ta Wednesday till sextondelsfinalen.
En förlust mot Chelsea efter ännu en strålande omspelssaga satte stopp för vidare avancemang, men möjligheterna till uppflyttning såg allt bättre ut när målsnöret närmade sig.
Wednesday förlorade bara en av de avslutande tolv matcherna och i och med en 1-0 seger över Tottenham Hotspurs i sista matchen övertog laget andraplatsen från Sheffield United. Blades hade dock en match kvar att spela händelsevis också mot Spurs.
En övertygande seger med 6-1 på Bramall Lane innebar att representanterna från Sheffield i division ett följande säsong skulle bära rött istället för blått. Trots denna plåga kunde ändå Owls fans se tillbaka på en dramatisk förbättring och löften om en strålande framtid. Fast framtiden skulle visa sig att ändra sig för evigt.
Klockan 11 samma dag som Wednesday skulle möta Plymouth Argyle hemma, gick tiden ut för det ultimatum som Englands premiärminister Neville Chamberlain ställt till Adolf Hitler om att dra tillbaka de tyska trupperna som invaderat Polen. England förklarade därmed Tyskland krig och fast ingen förstod det just då visade det sig att matchen, som Wednesday förlorade med 1-0, skulle bli den sista match som kom att spelas på Hillsborough de närmaste sju åren.
Regeringen förklarade omedelbart att ligafotbollen skulle upphöra och ersättas av flera regionala ligaturneringar istället. Owls kom att hamna i ligan för East Midland första året, till dess att the North regional League bildades året därpå. Denna division innehöll rekordmånga lag, hela 35 stycken, där lag som Leeds, Wednesday och Newcastle fick konfronteras med lag som Halifax och Chesterfield. Trots att serierna organiserats regionalt för att underlätta matchandet så gjorde krigsinsatserna och Luftwaffes Blixtkrig mot Englands stora städer att det blev omöjligt att spela alla matcher. Som kuriosa kan nämnas att medan Bury lyckades spela 38 matcher den säsongen klarade Bolton Wanderers bara av att fullfölja sexton matcher.
Apropå bombandet så gjorde en fullträff på Bramall Lane att Sheffield United fick husera på Hillsborough några månader 1940.
När kriget bröt ut hade Sheffield Wednesday 40 proffsspelare anställda. När säsongen 1941/42 som slutade med en 16 plats, inleddes hade hela 24 av dessa blivit inkallade till militärtjänst. Där här skedde i klubbar runt om i landet vilket fick till följd att standarden i den Norra ligan hamnade långt under det normala. Säsongen 1942/43 steg intresset, åtminstone i Sheffield 6, när säsongen slutade med en tredje plats.
Krigstidens store ikon på Hillsborough Jackie Robinson noterade sig för 35 mål i liga och cuper. I dessa siffror ingick imponerande nog sex hat-tric, ett av dessa kom i överhalningen av Sheffield United som slutade 8-2.
Robinson var typisk för Wednesdays spelare under den här tiden, killar som Joe Cockroft och Frank Melling vars enda arena under sin storhetstid var Norra ligan. Alla tre var enastående i Wednesdays framgångsrika spel på väg fram till finalen i Football League (war) Cup. I den första finalmatchen av två var det Cockroft och Robinson som genom att hamna i målprotokollet såg till att det blev hedervärda 2-2 borta mot Blackpool. Trots att Robinsson hittade målet igen hemma i returen på Hillsborough blev det trist nog Blackpool som överraskande kunde ta hem segern med 2-1.
KÄLLA: Sheffield Wednesdays officiella hemsida
