Supportercupen - ett arrangörsfiasko eller en happening?
Dammet har lagt sig och den skitiga kolossen har baxats igenom ytterligare en gång.
Supportercupen i Malmö är verkligen en bastard. Ursprungstanken är så god: supporters från olika klubbar ska spela fotboll med varann i en turnering där deltagandet är viktigare än matchresultatet.
Men någonstans på vägen försvinner allt det vackra. Allt blir bara så fel. "Lorensborgskrogen" heter ett lag som tillåts delta. De är en supporterklubb till....ja, vaddå? Och det kompisgäng som utger sig för att vara "Fulham Sweden" är lika mycket Fulham som vi Wolvesare är "Everton Finland". Bluff. Fiffel och båg.
Tottenham skämmer ut sig i sedvanlig stil (går deras spelare på aggro-droger?) och mitt framför mig sänker de en motståndare med ett perfekt nacksving så att gruset yr. I matchen mellan polska Pogon och norska Vålerengen får en norrman stryk av en galning i publiken. Tjoff. Pang. Halmstad BKs match stoppas eftersom de till slut får för många spelare utvisade. Supportercupen is here.
I det stora hela är Supportercupen en ganska smutsig och obehaglig historia, full av gnäll, skitsnack och fusk. Många "riktiga" supporterklubbar bojkottar följdaktligen pajaseriet.
Men så mitt i all skit, elände och misär så kan man inte låta bli att charmas av alltihop. Ok, alla lag är inte supporterklubbar. Ok, vissa spelare beter sig som svin. Ok, det finns alldeles för många licensierade spelare, men mitt i dammet på ett stekhett Limhamnsfält där man snarare letar efter passningsskugga än undviker densamma så hittar man delar av fotbollens själ.
Det är sjumannafotboll. Det är klubbkänsla och engagemang. Det är blod, svett och tårar. Kämpatag, lojalitet och gemenskap. Det är fart, det är action och det är urkraft.
Finalen mellan Lorensborgskrogen och Juventus Scandinavia håller en fantastisk nivå. Inga av spelarna skulle ha gjort bort sig i div 2. Det är gudomligt vacker 7-a-side-football. En njutning att se. Men matchen med stort M var mellan Black Army och Änglarna, där de sistnämnda var så fulla att domaren fick hålla i spelarna för att de skulle kunna stå upp. Komik och tragik på samma gång.
Det är smuts, svett, sträckningar och skrapsår. Det är håll, grus i ögonen, damm i håret, skoskav och spräckta ljumskar. Det är den skitiga äckliga 11-åriga busungen Supportercupen som sticker fram sitt nyfikna tryne vare sig vi vill det eller ej. Och vi blir charmade allihop.
SwedeWolves första match mot VIF Support (Vålerengen) ställs in. Vi vinner på w.o, 3-0. Sen ser vi vår nästa tilltänkta motståndare Elfsborg åka på däng 0-8 mot MFF Tifosi, men när det är vår tur att krossa Elfsborg så går de hellre och badar i Öresund och lämnar w.o, 3-0. Vi hittar bara ett antal gula tröjor i ett tält. Ingen match nu heller.
När vi suttit i solen i fem timmar och väntat utan att få kickat en enda boll är det äntligen dags för vår första match. Mot MFF Tifosi, hittills obesegrade. Vi är rena hönsgården och de vinner 1-3. Det blir därför en helt avgörande match mot Arsenal om vem som ska bli grupptvåa. Vi leder 1-0, nickar i stolpen men Arsenal vänder till 1-2, trots att Bengtsson volleyskjuter strax över ribban.
Eftersom vi inte fått tillfälle att göra normala 10-0 på halvalkisarna Elfsborg och Vålerengen blir vi bestulna på en plats som en av de bästa grupptreorna. Vi åker ur turneringen tack vare att vi vann två w.o-matcher med för lite gjorda mål. Tack för den...!
Bastarden Supportercupen lever alltså vidare. Turneringen som inte alls är en cup för hårt arbetande ambitiösa supporterklubbar med medlemskort och stadgar. Den tiden är förbi. Nu kan vilket kompisgäng som helst dra på sig likadana tröjor och kalla sig "Oldham Sweden". En knytnäve i solar plexus på alla seriösa supporterklubbar. Men samtidigt är det ett stort jävla helt underbart spektakel som jag inte vill vara utan.
See you next year!
