London N5 presenterar: Arsène Wenger Day - 5 Wengerismer
Vi gillar ismer av alla de slag.Nästan. Förutom ytterligheter såsom Mourinhoism, Fergism och annat. Wengerism dock gillar vi.
Vi rundar av skapandet av listor denna dag genom att slänga ett getöga(håll i geten, så drar jag) på vad man kännetecknar med Wengers sätt att se på fotboll. Det har skrivits böcker om detta. Myles Palmers "The professor" är ett lysande exempel, Jasper Rees "Wenger" ännu bättre. Till detta läggs Alex Quinns böcker om "The Glorious game". Läs allihopa, på alla språk. På redaktionen håller vi på att dra lott om vem som skall läsa "Wenger" på uzbekiska. Vi listar således fem saker som förnkippas med Wengerism.
1) Snabbt passningsspel
Alla vill ha ett snabbt passningsspel, få behärskar det. Wenger anammar principen att köpa in spelare som passar till spelsystemet än att anpassa spelsystemet efter spelarna. De spelare som köps är spelare som är bäst rättvända med bollen vid fötterna mycket kort tid. Jag analyserade Porto-matchen ordentligt och vid de flesta uppspel som genomförs ligger bollen en mycket kort tid vid fötterna på passningsläggaren. Samtidigt finns det fyra-fem man som är på väg framåt och det finns alternativ. Passningsspelet, det snabba och kvicka känns som många vill efterapa, men misslyckas. På Emirates Stadium finns det.
2) Unga spelare
Wenger vågar som ingen annan ge unga spelare chans och har därigenom en förmåga att locka till sig talanger, för de vet att chansen kommer. Tittar man igenom trupperna de senaste åren , så vimlar det av spelare mellan 17 och 23 år. De flesta redan landslagsmän och med meriter från Champions league och mästerskapsturnering. När Wenger värvar ytterligare en 16-17 åring typ Merida, Barazite, Fonte eller släpper fram spelare som Connolly, Muamba, Lupoli etc, så förvånas man inte längre. Det är en enormt viktig del av Wengers spelfilosofi; att satsa på de unga, att ge de unga förtroende tidigt.
3) Thierry Henry
Han är svår att komma runt. Vår kapten. Kanske världens bästa spelare. öser in mål i alla mästerskap och matcher. Mycket av Wengers spel har Henry som nyckel och avslutare. Det snabba spelet med hjälp av unga spelare slutar ofta i en boll som skär genom försvaret till mästerkatten i stövlar och pyts. Thierry Henry är en ikon och troligtvis Gunners bäste spelare genon tiderna. Jag säger troligtvis, eftersom allt är subjektivt och det är svårt att jämföra tidsåldrar. Henrys absoluta storhetstid sammanfaller med Wenger vid rodret och den symbiosen är total.
4) Scoring Arsenal
Boring blev Scoring. Hederliga one-nil to the Arsenal är ett minne blott. Arsenal vräker fram anfallsvågor för att inte bara göra ett mål utan två-tre-fyra mål. När Graham och Rioch var vid rodret säkrades det hemåt och en armada av mittbackar i truppen varf inte ovanligt. Sösongen 91/92 tror jag det fanns 6-7 mittbackar i laget, varav ett par riktigt usla, såsom Pates, Rose, Morrow. bedrövligt. Wengers sätt att se på fotboll innebär att hela laget anfaller. Därför ser man Eboué skjuta, Gallas i straffområdet och Kolo göra raider uppåt. Man ser också spelare som Rosicky, Hleb och henry försvara sig, vinna bollen och snabbt vända spelet i syfte att göra mål. Det ger mål oftast. Mellan 19 Maj 2001 till 5 December 2002 gjorde Gunners mål i 55 raka ligamatcher. Ett oerhört rekord. Scoring Arsenal.
5) Internationalitet
Mot Hamburger SV spelade 11 nationaliteter på planen samtidigt mot slutet av matchen. Ett hyfsat svårslaget rekord. Skulle vara om det visar sig att någon har dubbla nationaliteter. Djourou är född i Elfenbenskusten, men det gills inte. Wenger har gått mot strömmen och fullständigt struntat blankt i att det är en engelsk klubb. Trots alla protester från Pardew och andra har han marscherat fram och skickat in spelare av olika nationaliteter. Engelsmännen har han sålt av(Pennant, Bentley, Upson med flera ) och stoppat in ivorianer, fransmän, spanjorer. Laget är en som ett stort FN, som samspelar till framgångar. Wenger gick i bräschen i England med detta. Tidigt anammade han Bosman-domens positiva delar och plockade in spelare från höger och vänster. Det har lett till att vi ibland har svårt att komma till vår rätt i England, där de riktiga brödgängen kryper ihop i igelkottförsvar och gräver skyttegravar. Ibland har man faktiskt önskat sig en Kevin Nolan eller Michael carrick, som går in och tar dobb och trycker till, skakar på kroppen och gör vad en hederlig engelsk grovarbetare brukar göra. man skall dock säga att dessa stunder kommer sällan och ungefär en mikrosekund.Internationellt dock känns den internationella mixen helt rätt. Spelarna känner sig hemma.
Vi rundar av där ( skrev jag Nolan och Carrick? .AAAJ..där kom den elektriska stöten) och vänder oss med en stor bugning och en unison applåd mot London. Hela redaktionen lyfter sina glas fyllda med champagne eller pommac och skickar ett stort tack för tio år av fantastisk eufori och det decennium som förde Gunners från Boring till Scoring. Merci beaucoup!
