Krönika: "A Chelsea Paradise"
Det var inte bara Chelsea som hade säsongsstart under måndagen, utan även en dokusåpa om ett gäng nersupna ungdomar strandsatta på ett paradishotell. Vad i helvete har det med Chelsea att göra?
Under måndagen kickade även Chelsea igång Premier League, efter en helg fylld av vad som i alla fall kändes som en evig väntan. Medan rubriker om Louis Van Gaals premiärfiasko och den nyintroducerade frisparkssprejen skrevs, så var det enda som fanns i våra blå huvuden frågor som vem av Courtois och Cech som slutligen skulle få Mourinhos förtroende i premiärelvan, om Cesc Fabregas kunde nå samma höjder som han tidigare haft under framförallt sin tid i våra rivalers röda tröja och om Diego Costa äntligen skulle bli den anfallsstjärna ledningen under flera års tid suktat efter. Det skulle komma att få mer eller mindre positiva svar på alla dessa frågor. Mourinho prioriterade framtiden och Courtois ställdes i mål, Fabregas visade att han är precis lika bra som man hade kunnat önska sig från en innermittfältsposition och Diego Costa gjorde vad varken Fernando Torres eller Andriy Shevchenko kunde göra, och målade omgående. Utöver detta fick vi under en knapp halvtimme beskåda den estetiskt sett kanske vackraste fotbollen Chelsea spelat under Abramovich-eran, där kulmen nåddes av det fantastiska förspelet till André Schurrles kliniska avslut. Men detta var inte det enda som skedde under veckans första kväll.
Samtidigt som andra halvlek blåste igång på Turf Moor startade dokusåpan som för många i min 18-år gamla generation är betydligt viktigare än en måndagsmatch i Premier League; Paradise Hotel. Konceptet med ett dussin killar och tjejer som i sina bästa år strandsätts på en paradisö i Mexico, med en oändlig tillgång till alla världens drycker, har under de senaste åren blivit en tittarsuccé för i princip samtliga ungdomar (exklusive mig själv, ska väl tilläggas) och den sjätte säsongen kickade parallellt med att Chelsea spelade av premiärmatchen alltså igång. Paradisets frukter varar ju som bekant aldrig för evigt, och under ”spelets” gång så kantas programmet av det som i slutändan gör det så omåttligt populärt: sex, svek och fylla. Det som vid första ögonkastet ser ut som vilket semestrande ungdomsgäng som helst utvecklas sedan under ett gäng veckor till en mänsklig svinstia, där behållning utöver ovan nämnda vidrigheter består av hur oerhört korkade deltagarna tycks vara, och där varje vecka avslutas med ett utröstningsmoment, där en av deltagarna får lämna paradiset. Men varför i helvete sitter jag och skriver om Paradise Hotel dagarna efter att Chelsea har spelat sin första tävlingsmatch för säsongen?
Jo, för visst befinner sig Chelseas supportrar i något av ett paradis, ett idealtillstånd eller i alla fall i en optmistisk medvind? Kanske inte på ett paradishotell i Mexico, men i alla fall sina blå hjärtan? Världens kanske bäste tränare styr klubben, och brinner dessutom för den mer än någonting annat. Klubben har precis genomfört ett mer eller mindre perfekt övergångsfönster, och besitter numera en av världens mest kompletta trupper. Laget har vunnit övertygat i premiären, visserligen mot en nykomling, men samtliga frågetecken som inför säsongen existerat rättades omedelbart ut. Thibaut Courtois kommer fortsätta att vakta målet, Fabregas kommer att fortsätta diktera mittfältet, Diego Costa kommer att fortsätta göra mål. Det enda frågetecknet som egentligen återstår efter premiären, i denna våg av framtidstro, är till vilket pris allt detta skett.
Det som inom den italienska calcion brukar kallas för ”il senatore”, senatorerna, alltså spelare som presterat länge och väl för en klubb, faller en och en bort från det som en gång var ”bulldozer Chelsea”, klubben mest framgångsrika startelva någonsin. Michael Essien försvann till Milan redan i Januari. Ashley Cole hängde med till Italien, fast Rom istället för Milano, ett knappt halvår senare. Frank Lampard representerar numera Manchester City. Didier Drogba var en av få som såg ut att få ett värdigt avslut, men har plötsligt comebackat, en comeback få nog ser ha ett lyckligt slut. Petr Cech sitter numera på bänken. Branislav Ivanovic givna högerplats är mer hotad än någonsin efter värvningen av Filipe Luis och Azpillicuetas numer givna flytt till höger. Kvar står John Terry, och visst står han starkt, men faktumet kvarstår: kota efter kota ur Chelseas ryggrad har under den senaste tiden opererats bort av överläkare José Mourinho.
En nödvändig föryngring, eller en eliminering av fansens egentligen enda argument för att klubben inte enbart består utav överbetalda legosoldater? För i ärlighetens namn, vilka i truppen finns efter John Terry, Branislav Ivanovic och Petr Cech som är redo att bära den blå fanan vidare, och som valt att spela för klubben klubben av andra anledningar än det feta lönekuvertet? Paradis varar ju aldrig för evigt. Precis som Eva och Adam i John Miltons berömda mästerverk ”Det förlorade paradiset”, baserad på den bibliska berättelserna om de två första människorna och deras utvisning från Edens Lustgård, lämnar deltagarna en och en det mexikanska paradiset som målas upp i tv-rutan måndag till torsdag. Jag fasar över att samma öde kommer drabba deltagarna i vårat blå paradis.Vem är näste man som till slut får nog, super till sig, säger något dumt, och får lämna det blå paradiset?
