Abramovich-eran: Del 1
Chelseas säsong är slut men Roman Abramovichs kontroversiella tid som ägare kommer att vara ihågkommen av anhängarna. Del 1 omfattar övertagandet av klubben, stora övergångssummor, Jose Mourinho och avskedandet av tränare.
Plötsligt har Chelsea spelat sin sista match med Roman Abramovich som ägare.
Det var inte av uppenbara skäl som 55-åringen var på plats på Stamford Bridge när Chelsea avslutade säsongen och hans sejour som ägare med en rätt meningslös seger över Watford med 2-1.
Trots att det varit en del förseningar när Todd Boehlys konsortium väntar i kulisserna för att officiellt ta över så kommer affären så småningom att slutföras.
I samband med Abramovichs avgång kommer en av de mest dramatiska perioderna, på gott och ont, i den engelska fotbollens historia att ta slut.
The Athletic kollar tillbaka på de senaste 19 åren och några av de dramatiska kapitlen som gjort denna historia så fängslande och kontroversiell.
Övertagandet
Hastigheten och sekretessen runt Abramovichs köp av Chelsea år 2003 har satts i ännu större perspektiv genom de vändningarna som varit involverade i övertagningsprocessen under de senaste tre månaderna.
Det talades mycket om att Chelsea var i en svår ekonomisk situation då och att det behövdes en ny ägare. Chelsea besegrade Liverpool i säsongens sista omgång säsongen 2002/03 och säkerställde en plats bland de fyra bästa i tabellen, Champions League-spel ansågs på vissa håll vara avgörande för att hålla klubben flytande.
Som före detta direktör Mark Taylor (1996-2003) berättade för The Athletic så skulle Chelsea inte gå i konkurs i fall de missade Champions League, men de hade varit tvungna att sälja spelare.
Ingen hade hört talas om Abramovich, som gjort sin förmögenhet genom att sälja ett oljeföretag till den ryska regeringen, efter att flera år tidigare köpt företaget av dem billigt. Det här var inte en pitchprocess med många budgivare, som den som Boehlys konsortium nyligen vunnit.
Abramovich visste inte heller mycket om Chelsea, han ville bara äga en PL-klubb efter att ha blivit förförd av spänningen i Manchester Uniteds 4-3 seger över Real Madrid i Champions League några månader tidigare. London-rivalerna Tottenham var en av klubbarna på hans lista, även om Spurs alltid har förnekat förslag om att han deklarerade intresse av att ta över dem och ignorerades. Medan han flög till London för att slutföra affären så misstog Abramovich Fulhams Craven Cottage för Stamford Bridge.
Den inflytelserika agenten Pini Zahavi var den som förde samman de två parterna. Inom några dagar hade Abramovich träffat och kommit överens med avgående ordförande Ken Bates. Anmärkningsvärt så syntes inget av denna betydande transaktion i pressen innan den tillkännagavs.
Chelsea köptes för 140 miljoner pund (inklusive att ta på sig klubbens skulder). Även om man räknar med inflation säger det mycket om hur klubben vuxit under Abramovichs tid, när klubben precis förvärvats för 4,25 miljarder pund.
Vid den tiden fanns det inget passande persontest och det fanns inte heller någon granskning eller utredning varifrån Abramovichs rikedom kommit från, inte heller hans politiska band i Ryssland, innan kontrollen överlämnades. Chelsea befann sig i en svår situation och ingen associerad med klubben verkade oroa sig för det heller.
Abramovichs ovilja att offentligt ta upp spekulationerna bidrog till frågetecken över hans karaktär utanför klubben. Men Chelsea-anhängarna brydde sig inte, och bryr sig fortfarande inte. De såg en man som var villig att spendera en förmögenhet på nya spelare i en värld där Financial Fair Play ännu inte trätt i kraft. (det infördes av UEFA 2009) Dessutom var han ordinarie på Chelseas matcher fram till 2018 och njöt av matcherna.
En vanlig myt är att Chelsea blev konkurrenskraftiga först efter att Abramovich tagit över. Han hjälpte definitivt klubben att nå större framgångar men klubben var på väg i rätt riktning redan innan han tog över. Mellan 1997 och 2000 vann Chelsea fem pokaler och tog sig till Champions League-kvartsfinal 2000. Internationella stjärnor som Ruud Gullit, Gianfranco Zola, Gianluca Vialli, Marcel Desailly och George Weah tillhörde laget, vilket innebar att Chelsea redan skapade rejäl uppståndelse på transfermarknaden och gjorde klubben attraktiv för andra att följa.
Ändå är Abramovichs inverkan på sporten och Chelsea obestridlig. Tack vare honom lockade Premier League till sig fler utländska ägare. Förmögenheter har spenderats på spelare och det har hjälpt Premier League att bli den mest sedda ligan i världen.
De stora spenderarna
Letar du efter någon att skylla på när det gäller överföringspriser och att agentavgifter hamnat över styr? Att börja med Abramovich vore rimligt.
Han var inte den första ägaren att spendera dyra pengar på sitt lag i hopp om att göra dem till vinnare, men Chelsea tog det till en ny nivå efter att Abramovich tagit över.
Sommaren 2003 är oförglömlig för vem som helst som följer fotboll. Olika världsstjärnor kopplades ihop med Chelsea dagligen, och det var inte bara tjafs för att locka läsare. Flera spelaraffärer blev inte av men tio spelare värvades för mer än 100 miljoner pund på endast sex veckor. Att lyckas locka bort Claude Makelele från Real Madrid var det som stack ut mest.
Arsenals vice-ordförande David Dein ansåg att ‘’Abramovich har parkerat sin ryska stridsvagn i vår trädgård och skjuter £50-sedlar mot oss.''
Sedan dess har Chelsea regelbundet slagit transferrekord. Damien Duff blev den första, när han värvades för 17 miljoner pund 2003. Efter det värvades Didier Drogba (24 miljoner), Michael Essien (24,4 miljoner), Andriy Shevchenko (30,8 miljoner), Fernando Torres (50 miljoner), Alvaro Morata (60 miljoner), Kepa Arrizabalaga (71,6 miljoner), Kai Havertz (90 miljoner) och Romelu Lukaku (97,5 miljoner).
En avgörande faktor till att Chelsea vann dragkampen om Eden Hazards underskrift för 32 miljoner pund från Lille 2012 var deras villighet att betala en ansenlig provision till hans agent, att Chelsea nyligen vunnit sin första Champions League-titel spelade också en avgörande roll.
Viljan att spendera så mycket är också en stor anledning till att Abramovich finansierade 1,6 miljarder pund av skulder som Chelsea förvärvat under de senaste 19 åren, en summa han ansåg att han inte ville få betalt som en del av det nuvarande övertagandet. En ökande årlig löneräkning, som nådde 333 miljoner pund i de senaste finansiella kontona, har inte hjälpt.
Chelsea har försökt balansera budgeten med mer betydande försäljningar under det andra decenniet jämfört med det första. Anmärkningsvärda försäljningar av Hazard (150 miljoner pund), Morata (58 miljoner), Oscar (60 miljoner), Diego Costa (57 miljoner) och David Luiz (50 miljoner) har hjälpt.
Förra sommaren betalades Lukakus övergångssumma i praktiken av försäljningen av bland annat Tammy Abraham, Kurt Zouma och Marc Guehi.
Abramovichs två senaste sommarfönster visade att han var lika engagerad som någonsin för att få Chelsea att lyckas. Sommaren 2020 slog Chelsea nytt rekord för mest spenderat under ett transferfönster, med mer än 200 miljoner pund som betalats för Timo Werner, Ben Chilwell, Hakim Ziyech, Edouard Mendy och Kai Havertz. Sedan blev Lukaku den dyraste värvningen när han anslöt från Inter förra sommaren.
Förbittring mot Chelsea växte. Det hjälpte inte att de var oskadda av misslyckade värvningar. Klubben skulle bara värva mera.
Chelsea använde sig även av lånesystemet för att ge deras utkantsspelare, som var en kombination av misslyckade värvningar och akademispelare, en chans att lyckas på annat håll.
Jose Mourinho
‘’Tills de har en tränare som vinner fyra PL-titlar så är Judas nummer ett.’’
Det var efter att Jose Mourinho hånades i samband med en återkomst till Stamford Bridge som tränare för Manchester United som portugisen utan tvekan gav det bästa citatet för att summera sin status i Chelsea.
Det kommer att finnas några som ifrågasätter att Mourinho rankar sig själv som Chelseas bästa tränare någonsin tack vare att han vunnit Premier League tre gånger, även om ingen tränare gjort det bättre under klubbens historia. (Ted Drake 1955, Carlo Ancelotti 2010 och Antonio Conte 2017 är de övriga som vunnit PL med Chelsea.)
Men vad som verkligen inte kan ifrågasättas är hur han är den tränare som kommer att vara mest förknippad med Abramovich och Chelseas framväxt som en stor drivkraft.
Mourinho var ‘’det nya barnet på kvarteret’’, den som var stolt över att rubba fotbollens etablering. Han hade redan visat det genom att vinna Champions League med Porto 2004 och rusade längs sidlinjen på Old Trafford i kvartsfinalen för att fira Costinhas mål mot Manchester United i sista minuten, ett mål som förde dem upp i en 3-2 ledning totalt.
Att göra en relativt anonym klubb som Porto till CL-mästare väckte oundvikligen uppmärksamhet hos Abramovich. Det fanns förslag att Mourinho föreslog Liverpool och han hade även ambitioner att efterträda Sir Alex Ferguson i Manchester United innan hans återkomst till Chelsea 2013.
Att dra nytta av Abramovichs investering var en sak, att bygga ett vinnande lag med det var en annan. När Mourinho utsågs som tränare 2004 hade Chelsea inte vunnit en stor titel på fyra år och ännu mer betydande, det hade gått 49 år sedan laget kröntes till mästare.
Medan Abramovich slog igenom med plånboken så gjorde Mourinho det med munnen. När han presenterades vid Stamford Bridge sa han: ‘’Snälla kalla mig inte arrogant för det jag säger är sant. Jag är Europamästare så jag är inte en ur flaskan, jag tror att jag är en speciell individ.’’
Mourinhos sessioner höll hög standard från första dagen, vilket gjorde en särskilt stor inverkan på några av nyckelspelarna, som John Terry och Frank Lampard.
John Terry fick lyfta flera pokaler under Mourinhos ledning.
Mourinho fick de alla att känna sig som de bästa i världen samtidigt som de byggde upp en belägringsmentalitet för att få dem att tro att trots ekonomiska fördelar så var Chelsea underdogs.
Ibland var hans presskonferenser mer intressanta än själva matcherna. Oavsett om man gillade honom eller inte så var hans hån mot motståndare och rivaler omöjliga att undvika.
Chelsea var inte älskade eller respekterade. Bristen på hyllning frustrerade men inspirerade även honom. Att vinna PL-titeln 2005 säsongen efter Arsenals ‘’invincible’’ säsong är möjligtvis hans största prestation. Våren 2006 vann Mourinho återigen Premier League. Hans antagonistiska personlighet ledde dock till spänningar med hierarkin. Trots att han vann både FA Cupen och ligacupen följande säsong lämnade han klubben i början av säsongen 2007/08.
Att Mourinho blev Chelseas tränare på nytt 2013 säger mycket om Abramovichs tankesätt. Det återstod djup respekt mellan de två männen, trots ilskan som ledde till portugisens avgång sex år tidigare.
Mourinho var lika skrovlig, men även lika effektiv. Hans andra mandatperiod har avfärdats på ett orättvist sätt, främst på grund av hur snabbt det började gå neråt under andra halvan av 2015. Han var nära att vinna Premier League våren 2014 innan han dominerade och vann ligan ett år senare. Det fanns mycket underhållning i ett lag med spelare som Cesc Fabregas, Diego Costa och Eden Hazard.
Det har pratats mycket om att Mourinho passerat sin storhetstid sedan dess och han gjorde misstag i Chelsea. Att sälja Kevin De Bruyne och Mohamed Salah kommer alltid att skapa obehag. Men man ska inte glömma vilken speciell tränare han var för Chelsea. När folk reflekterar över Abramovich-eran kommer man lätt att tänka på Mourinho. Det säger mycket, precis som han vill ha det.
Avskedning av tränare
Ett annat rekord som tillhör Mourinho är den tränare som suttit kvar längst under Abramovich.
Det faktum att detta rekord uppnåddes under hans första mandatperiod mellan 2004-2007 talar sitt tydliga språk. Brist på tålamod eller vilja att acceptera att vara näst bäst blev normen.
Abramovichs erfarenhet av att anställa och avskeda tränare har fått mycket kritik, speciellt under de första åren. Chelseas metoder stod i stark kontrast till Manchester Uniteds och Arsenals, som gav långa tränarperioder till Sir Alex Ferguson och Arsene Wenger.
Abramovich var konstant på jakt efter den bästa tränaren. I fall man misslyckades blev man avskedad. Luiz Felipe Scolari och André Villas Boas värvades för stora summor men blev kvar mindre än en säsong. Roberto Di Matteo avskedades sex månader efter att ha vunnit Champions League.
Carlo Ancelotti vann både Premier League och FA Cupen våren 2010, ett år senare fick han höra att han inte längre skulle vara tränare för klubben efter säsongens sista match.
Ancelotti med PL-bucklan i maj 2010.
Under Abramovichs tid bytte klubben tränare 14 gånger, inklusive att ta in Guus Hiddink som tillfällig tränare två gånger. Tio olika tränare värvades permanent, varav Mourinho förblev den enda som fick permanent anställning två gånger.
Trots att osäkerhet och de stora summorna (mer än 100 miljoner pund) som slösats på dyra kompensationsbetalningar gav det ändå utdelning. I samband med att Abramovich lämnar förblir Chelsea den mest framgångsrika klubb under de senaste 19 åren. Vid fyra av de sex tillfällen som en förändring gjordes under säsongen avslutade Chelsea säsongen med en stor titel.
Men det är just detta tillvägagångssätt som förstörde Abramovichs chanser att anställa de två tränare han eftertraktade mest, Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Abramovich hörde av sig till båda mer än en gång om Chelsea-jobbet under det senaste decenniet, men ingen av dem var intresserade på grund av oro över hur mycket tid det skulle ta för att få spelstilarna att fungera.
Istället var det Manchester City och Liverpool som fick deras underskrifter och slutar före Chelsea i PL-tabellen för femte året i rad.
När Abramovich lämnar säger det möjligtvis att han lämnar med att Chelsea upplevt sin längsta titeltorka sedan han anlände.
Källa: The Athletic
